Manchester United såg ut att ha allting upplagt. En man mer i nästan åttio minuter, hemma på Old Trafford, mot ett Everton som inte vunnit där på tolv år. Men istället för kontroll och trygghet blev det handlingsförlamning, långsamt spel och till slut ett förnedrande 0–1. Amorims svit bröts, och frågorna växer.

United kom in i måndagskvällen med fem matcher utan förlust och ett till synes växande självförtroende. Rúben Amorim gjorde två förändringar jämfört med Tottenham-matchen: Leny Yoro in i backlinjen och Joshua Zirkzee längst fram i stället för skadade Benjamin Sesko. På pappret ett lag redo att ta nästa steg.

Starten blev något helt annat. Everton stod högt, störde Uniteds uppspel och såg oväntat bekväma ut. Efter tio minuter tvingades gästerna till ett tidigt byte när Seamus Coleman haltade av, och kort därpå kom den märkliga situationen som borde ha tippat matchen fullständigt. Idrissa Gana Gueye slog till sin egen lagkamrat Michael Keane och fick direkt rött kort. Old Trafford vaknade, jublet steg, och känslan var att United nu skulle ta över. Men det blev tvärtom. Övertaget förvaltades inte, rytmen dog ut och initiativet rann gradvis ur händerna.

Sedan försvann allt.

Istället för att ta kontroll blev United långsamt, försiktigt och förutsägbart. Everton samlade sig, hittade lugnet och tog över tempot. När Kiernan Dewsbury-Hall fick yta utanför straffområdet efter en misslyckad brytning av Yoro, skruvade han in 0–1 via fingertopparna på Senne Lammens. Arenan tystnade. Amorims lag stod stilla.

Passningarna gick i sidled, rörelserna försvann. Bruno Fernandes försökte väcka tempot, men hamnade ensam i ett statiskt mittfält. Patrick Dorgu och Amad kom loss på kanterna men saknade precision, och längst fram kämpade Zirkzee förgäves i sin första start, en isolerad figur mellan två blå tröjor. Everton försvarade sig som om de vore elva.

Amorim försökte förändra. Mason Mount kom in i paus, Kobbie Mainoo och Diogo Dalot följde. United fick mer boll, men inte mer skärpa. Mount nickade utanför, Casemiro och Bryan Mbeumo sköt utan riktning, och Fernandes lyfte över från nära håll efter De Ligts inspel. Samtidigt fortsatte Jordan Pickford att dominera. Engelsmannen stoppade Zirkzee tre gånger om med reflex, fingertoppar och ren vilja.

Det som borde ha varit ett bekvämt 2–0 blev istället en lektion i ineffektivitet. Ju längre tiden gick, desto tryggare blev Everton. De försvarade lågt, tog frisparkar, stal sekunder. När domaren blåste av var frustrationen total.

För första gången någonsin förlorade Manchester United på hemmaplan mot ett lag med tio man. Amorims svit var bruten, men det handlade om mer än bara resultatet. Laget saknade riktning, mod och förmåga att reagera. Fem matcher utan förlust betydde ingenting när hungern inte längre syntes.

När Old Trafford ekade av burop i slutsekunderna kändes det som en symbol för något större: ett lag som talar om utveckling men fortfarande inte hittar vägen när det verkligen gäller. Ett lag som säger sig vilja framåt men inte klarar att slå ett motstånd med tio man hemma.

Det här var ingen vanlig förlust. Den handlade inte bara om ett baklängesmål eller utebliven skärpa, utan om ett lag som stannade upp när det borde ha accelererat. Siffrorna dolde inget, de visade ett Manchester United som fastnat i steget, både mentalt och taktiskt. Från fem raka utan förlust till bara två poäng av nio möjliga på tre matcher, en kurva som pekar åt helt fel håll.

Höjdpunkter

Amorims presskonferens

Efter slutsignalen mötte Rúben Amorim pressen med en ovanligt allvarlig blick. Det var inte resultatet som oroade honom mest, utan känslan han haft redan från första minuten.

”Glöm resultatet. Det var dåligt, men jag är mer bekymrad över känslan under matchen. Vi saknade intensitet, och du känner det direkt, redan från avspark,” sa han och skakade på huvudet.

Amorim medgav att Everton helt enkelt var bättre, trots att de spelade med tio man i nästan åttio minuter. ”De var bättre med elva, och de försvarade sig fantastiskt med tio. Vi förtjänade att förlora. Vi spelade inte bra, inte med rätt energi, och i Premier League vinner man inte matcher på det sättet.”

Han återkom gång på gång till ordet ”intensitet”, och till lagets oförmåga att förstå matchens rytm. ”Vi förstod inte situationerna. När motståndaren bråkar internt och får rött kort, då måste man känna vad som händer i matchen och agera. Det gjorde vi inte. Det är mitt ansvar att förklara det bättre för spelarna, men vi var inte där mentalt.”

Tränaren såg frustrerad ut när frågan kom om spelarna helt enkelt inte håller för den nivå av energi han kräver varje vecka. ”Vi måste hitta ett sätt. Det handlar inte om att vi inte kan, vi har visat att vi kan. Men att spela hemma mot tio man och inte vinna, det är oacceptabelt. Vi hade chansen att kliva upp i tabellen och ta ett stort steg framåt, men vi tog inte den. Det är det som gör mest ont.”

När Everton fick rött kort beskrev Amorim hur han kände att något gick fel i själva instinkten hos sitt lag. ”Deras spelare slåss med varandra, och ändå hittar de energi, en vilja. Jag säger inte att jag håller med om det röda kortet, men det jag såg var ett lag som kämpade för varandra. Vi saknade den känslan. Jag vill att mina spelare slåss. Inte med varandra, men för varandra.”

Till sist blickade han framåt, fast besluten om att ta tag i problemen. ”Vi kan inte gråta över det här. Vi har mycket att förbättra, och vi börjar direkt. Det här var en påminnelse om hur långt ifrån toppen vi fortfarande är. För att vinna i den här ligan måste man spela varje match med högsta intensitet, och det gjorde vi inte i dag.”

Andra reaktioner

Mer om matchen