I dagens fotboll har vi blivit vana att syna så kallade ”VM-bluffar”. Spelare som passar in i ett specifikt system i ett landslag som når framgångar i en VM-turnering, men som utanför den bubblan inte kan replikera framgången i klubbsammanhang. Paul Parker var inte en sådan.

Sir Bobby Robsons VM-lag 1990 var ett axplock där Robson inte bara sneglade på Englands bjässar utan plockade spelare baserade på de profiler han sökte i laget. För honom var Paul Parker perfekt. Vi återkommer till VM, för…

Vem är egentligen Paul Parker? Uniteds framtida högerback föddes 1964 i London. West Ham, närmare bestämt. Hans jamaicanska föräldrar kom till England som arbetskraftsinvandrare efter kriget. Tyvärr präglade rasismen det brittiska samhället, betydligt mer än vad det gör idag. Vissa tyckte att det var ett problem att arbetskraftsinvandrarna som sökte ett bättre liv var mörkare i huden än de själva.

Parkers mamma fick nazistiska flygblad utdelade på stan och fick utstå flera rasistiska angrepp. För Parker blev fotbollen tidigt ett sätt att uttrycka sig. Men möjligheten att få representera sitt lokala lag var enligt honom aldrig reell.

”West Ham var en väldigt rasistisk klubb”, säger Parker. ”Mina polare brukade gå till Upton Park och stå bakom målet. Jag gick ibland och fick ta skit från folk bakom mig. Jag vet varför West Ham inte ville ha mig”.

Parkers livshistoria är tyvärr inte unik. Idag så är det en självklarhet för Englands landslag att ställa upp med flertalet färgade spelare, men när Paul Parker gjorde högerbacken till sin under VM i Italien 1990 blev han en av de första färgade spelarna att representera England i ett VM-slutspel.

Men vi återkommer som sagt till VM.

Parker fick istället plats i leden hos Fulham, som han började spela för 1982. Parker var en begåvad spelare, men i en tid då engelsk fotboll var kanske som mest fysisk såg en spinkig Parker med sina 170 cm ut som att han hade hamnat fel. Men när han väl intog planen förstod man ganska snabbt vad han bidrog med.

Parker var nämligen ruskigt snabb. Det Parker saknade i styrka vägde han upp för med blixtsnabba löpsteg och vass spelförståelse. Parker började som högerback, men skador ledde till att han fick chansen att vikariera som mittback. Något som visade sig bli en oväntad utveckling i karriären.

Han bildade ett lyckat partnerskap med Roger Brown, Parkers raka motsats. Brown var storväxt, brunstig och bra i luftrummet. Yin till Parkers yang. De hade samma uppgift, men olika sätt att utföra den.

”Min fart löste mina problem. Om någon tog sig in bakom mig så gillade jag mina chanser att komma ikapp. Det var därför jag gillade att spela centralt. Jag hade ett stort område att täcka”, minns Parker.

Fulham ramlade ner till tredjedivisionen, en division som Parker visade sig vara alldeles för bra för. Hans insatser belönades med en flytt till rivalen Queens Park Rangers. Fulham behövde nämligen pengar för att undvika att gå under.

Åren i QPR var för Parker personligen lyckade. Laget vann däremot inte ett skvatt. Det var åren innan Premier League och TV-pengarna och gapet mellan de stora klubbarna och klubbar som QPR var i dagens ögon helt ofattbara. Parker och hans lagkamrater hade inte en träningsanläggning, utan fick pladdra runt i storstaden och leta efter någon gräsplätt att köra på.

Parker fortsatte faktiskt som mittback i QPR och gjorde det med bravur. Sin sista säsong fick han till och med bära kaptensbindeln.

Men det var VM som blev katalysatorn för Parkers karriär. Parker spelade nästan varenda minut för England i turneringen, ända fram till slutsignal i semifinalen mot Tyskland. Nu blev det faktiskt som högerback, och även där trivdes Parker. Hans fart och samspel med Chris Waddle gav England en högerkant att räkna med. Sir Bobby Robson fick frågan om vad han såg i Parker och bjöd på de bevingade orden:

Han hoppar som en lax och tacklar som en vessla.

Innan VM hade Parker bara fem landslagsmatcher under bältet. När han lämnade VM som bronsmedaljör var han en av Englands hetaste ämnen.

Parker gillade Spurs sedan barnsben och snacket som gick var att han skulle just dit. Men när samtalet kom från United blev Parker genast nyfiken. Det som övertygade honom var en personlig rundtur på Old Trafford med Sir Alex.

Parker undrade varför det var så många bilar utanför arenan. ”Det är turister som är på besök. Vi har ju ett museum”, förklarade Fergie.

”Ett museum?”, svarade Parker.

För Parker, som var van från Fulham och QPR att det var snålt med kontorsutrymme, var tanken på att spela för en klubb som hade ett eget museum en smått otrolig sak. Fergies personliga relation med klubben imponerade också.

”Fergie visste allt om klubben. Han kunde stänga ögonen och promenera runt på Old Trafford. Han visste vad alla hette och vart de satt. Han kände alla från tränarna till säkerhetsvakterna, sa god morgon på förnamnsbasis till alla på hela anläggningen. Uniteds managers sedan dess försöker gå bakvägen för att slippa det där men förstår inte att när saker inte går bra så vill man ha alla på sin sida”.

Det var inte första gången Parker var på Old Trafford. Han hade spelat där som QPR-spelare. En hårdför tackling på Lee Sharpe den gången lockade fram rasistiska burop från supportrar på Stretford End. Men Parker är inte typen som tar åt sig.

”De betalar pengar för att se en svart man spela fotboll. Det är deras förlust. Det värsta du kan göra är att gå av planen. Då ger du dem vad de vill ha”. Just den attityden speglade sig i Parkers spel som präglades av energi och passion. Han lämnade allt på planen.

Den upplevelsen påverkade inte Parker när han skrev på för United. ”Det kanske borde ha gjort det”, säger han i efterhand. Men enligt honom fick han inte utstå någon rasism på Old Trafford efter det. Parker kunde inte säga nej.

Spurs erbjöd mer pengar. Inte intresserad.

Parker klev rakt in i startelvan, nu som renodlad högerback. Mittbacksplatserna var såklart upptagna av Bruce och Pallister. Sin första säsong fick han vara med och vinna ligacupen. Den första trofén av många i Unitedtröjan, men ändå hans personliga favorit. Just för att det var hans första. Någonsin. ”Den första som inte fick samla damm i någon låda på vinden hemma hos mamma”, som Parker själv sammanfattade det.

Uniteds nya högerkant bestående av Parker och ett annat nyförvärv i Andrei Kanchelskis var en explosiv kombo. Det tredje nyförvärvet hette Peter Schmeichel. Något bubblade i United. Parker var tillsammans med Kanchelskis och Schmeichel en av de första pusselbitarna i ett lagbygge som skulle vinna ligan åt Fergie.

Och det gjorde man såklart också. Parker spelade mest hela tiden när United bärgade hem sin första ligatitel på 26 år året därpå. Parkers snabbhet, energi och kompromisslösa duellspel gjorde stor nytta åt laget och när Pallister eller Bruce gjorde bort sig kunde Parker snabbt komma till undsättning. Men det sättet att spela har sina nackdelar.

Parker hade även säsongen 1993-94 som höjdpunkt. Den första höjdpunkten kom faktiskt på försäsongen, när United var i Sydafrika. Ett möte med Nelson Mandela beskriver han som ”otroligt”. Även säsongen var otrolig. United vann ligan åter igen, men säsongens zenit kom såklart mot Chelsea i FA Cup-finalen. Uniteds 4-0 seger bärgade hem cupen, en trofé som Parker alltid drömt om att vinna.

Vad var det för nackdelar jag nämnde förut, kanske ni undrar? Hans egen kropps begränsningar. Efter 1994 får karriären en inbromsning. Eller snarare en tvärnit. Under de kommande åren blir Parker tvungen att göra ett flertal kirurgiska ingrepp i knät, axeln och vristen.

Parker hade haft problem med skador innan, bland annat missade han EM i Sverige med skada. Men nu närmade sig Parker 30 och skadorna började verkligen ta stryk på kroppen.

Det blev bara tre matcher för Parker säsongen efter FA Cup-triumfen. Vikariera fick David May och en viss Gary Neville göra. Säsongen därpå hade Parker funnit matchformen igen, om än en fysiskt svagare spelare än tidigare. Men då var det redan för sent. Fergie hade hittat hans ersättare ur de egna leden. Parker kunde inte rubba Neville. Efter säsongen sägs kontraktet upp.

Det är nu det blir…intressant. Om jag hade all tid i världen hade jag rotat mer i just det här, men att spela för fyra olika klubbar under en säsong måste vara något slags rekord? Parker gick nämligen först till nyligen uppflyttade Derby County, men hittade inte lyckan där. Det blev sedan tio matcher för Sheffield United i andraligan. Sen Fulham i tredje ligan en kort sväng. Sen en studs upp till högsta ligan igen och till Chelsea på grund av en skadekris. Allt detta alltså, under en enda säsong. Såklart kunde inte Parker hålla uppe den här nya livsstilen, och lade efter säsongen 1996-97 ned karriären.

Förklaringen till det nomadiska beteendet är enligt Parker att han var vilse efter att karriären i United tog slut.

”Du spelar för andra klubbar men det lämnar ett stort hål. När jag lämnade United så slutade jag spela helt efter ett år. Människors förväntningar är annorlunda, de förväntar sig mer…och du förlorar en del. Du förlorar drivet, det är svårt att gå tillbaka dit man var innan när man har varit i Manchester United”.

Många spelare som kommer till United visar en särskild hängivenhet till United efter de har lagt skorna på hyllan. Efter karriären är Parker noga med att han är en Unitedspelare i grund och botten, inte en Fulham eller en QPR-spelare, trots att den ena är hans moderklubb och den andra är klubben han slog igenom i. Enligt honom så följer han inte United, United följer honom.

Efter karriären har Parker engagerat sig i antirasistiska kampanjer, bland annat Show Racism The Red Card. Utöver det hade han en kort sejour som tränare på semiprofessionell nivå, innan han blev TV-expert på ESPN och Sky Sports, där han har blivit känd (eller ökänd) för sin raka och ibland lite väl hårda ton, om United i synnerhet.

Spelaren Paul Parker är ihågkommen som en i Uniteds historia underskattad pjäs i det United som tog det stora klivet i det tidiga 90-talet. Hans korta karriär gör att han tyvärr blir översedd till förmån för Gary Neville och David May, men det var Parker som spelade nästan varje minut när United började vinna igen. När Roy Keane skulle sätta ihop den bästa elvan han har spelat med blev det Paul Parker på högerbacken. Hans sätt att spela förkortade hans tid i tröjan, men han lämnade allt ute på planen när han hade den på sig. Och det är värt mer än antal spelade matcher.

Hur summerar då Paul Parker sin tid i United?

Jag hade fem år…min enda besvikelse var att jag inte kom dit tidigare.

Grattis på 60-årsdagen, Paul!