Loading
Onsdagen och söndagen var kanske baksmällor från den föregående helgens briljans. Åtminstone gör vi nog rätt i att intala oss det.
Fotbollens förmåga att ge ringar på vattnet ska inte underskattas.
Dåligt har en tendens att bli sämre. Titta bara på Liverpool anno 2023.
Men bra har samma förmåga att bli bättre.
Efter segern mot Manchester City, revanschen efter höstens debacle, hyllades Erik ten Hag.
På goda grunder.
Den spillra av ett lag som under den föregående säsongen skämde ut både sig själva och klubbmärket på bröstet är som förvandlad.
Då fanns där ingen som man hade fällt tårar över om de lämnat klubben. Ingen som gjort sig förtjänt av sympatier.
Idag kan jag inte komma på någon som jag ogillar.
Erik ten Hag hyllas som pånyttfödelsens arkitekt.
Superlativen i Twitterflödet efter slutsignalen mot den blå grannen var många och överdrivna.
Föga förvånande.
Icke att förglömma: vi har inte varit bortskämda med förmågan att dra lite för stora växlar av betydelsen hos en derbyseger. Därför tycker jag att vi kan unna oss det – denna gång.
Ett självförtroende, om än bräckligt, har lagt sig över Old Trafford.
Och det går att skönja en spelidé för första gången på länge.
Tron är tillbaka. En tro på klubben, på laget, på tränaren.
För ett år sedan hade jag varit högst skeptisk till Wout Weghursts ankomst.
Även om det skulle vara lögn att påstå att jag är övertygad om briljansen i värvningen nu, så ser jag åtminstone fram emot att få försöka förstå vad ten Hag ser hos honom.
Det har kanske inte börjat strålande — bortsett från gårdagskvällens prestation, alltså — men undertecknad ska försöka behålla ett öppet sinne.
Att se Luke Shaw registrerad som mittback i laguppställningen ger inte heller upphov till den ångest som det hade gjort för sex månader sedan.
I sanning skapar det mindre vånda än om där stått en viss lagkaptens namn.
Å andra sidan är, som bekant, fotbollssupporterns minne kort.
Det är bara ett halvår sedan jag satt på en strand på den andra sidan jordklotet och drog mig i håret över ryktena om Arnautovic och Rabiot.
Det kändes som om hoppet kring ten Hag hade slocknat redan innan det hunnit ta fyr; ytterligare ett projekt som efterföljaren skulle rycka upp med roten.
Det är ofta enklare att förstora betydelsen av saker och ting, än att bara sitta lugnt i båten.
På samma sätt som man bör akt sig för att heligförklara ska man inte dra för stora växlar av den gångna veckans bakslag.
Crystal Palace-matchen vill man helst glömma. Inte bara därför att segermålet kom sent, utan därför att spelet var sämre än på länge.
Bataljen mot Arsenal är inte heller det något man kommer att blicka tillbaka mot med glädje. Två London-matcher under samma vecka där bägge slutar med sent insläppta mål.
Vilken skitstad!
Att det blåsts nytt liv i rivaliteten mellan de just nu presterande Manchester United och Arsenal är visserligen till glädje för alla fotbollstittare.
Min sambo frågade efter matchen mot City hur jag kände om ten Hag.
Jag svarade att jag inte vågade säga för mycket, men att det åtminstone fanns ett hopp igen.
Hon svarade med att skratta. Hånfullt.
”Så har du ju sagt om alla tränare sen Ferguson.”
Befängt!
Eller?
Som jag funderade mer över saken insåg jag att där kanske fanns ett korn av sanning, trots allt.
Hoppet om Moyes grundade sig i att världens största skotte rekommenderat honom som den som skulle leda klubben in i sin nya era.
Hos van Gaal var det i CV:et och vad som inledningsvis såg ut att vara en plan för framtiden.
Att bekantskapen med Mourinho skulle bli kortvarig var givet redan från början. Men där fanns en period då framgång kändes närmare än på länge.
Med Solskjaer kom glädjen och stoltheten tillbaka – även om det kanske inte blev mycket mer än så.
Hånskrattet var nog inte helt obefogat, trots allt.
Efter år av försiktiga uppgångar som sedan möts av obarmhärtiga ras är det som om jag redan stålsatt mig.
Visst, det känns kanske bra nu. Men kan verkligen Eriks tid i klubben sluta på något annat vis än Davids? Eller Louis? Eller Joses? Eller Oles?
Minnet är bra, även om det är kort. Kanske har ett liknande hopp slagit rot också tidigare.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är någonting som känns annorlunda den här gången.
Det känns bekant, även om det också är nytt.
Där finns ett spelsystem. Där finns, åtminstone stundtals, ett självförtroende. Och där finns en glädje.
Moyes var den nya. van Gaal den med planen. Mourinho den med det aldrig sinande självförtroendet.
Och Solskjaer den med själen.
Har Erik ten Hag alltihop? Lite av varje?
Vågar man hoppas?
