Så, den längsta säsongen i Manchester Uniteds historia är över. Totalt har vi spelat otroliga 66 tävlingsmatcher, sannolikt ett världsrekord. Här följer min summering av säsongen.

Jag tänkte börja med det negativa och inget under säsongen var värre än hemmamatchen mot Liverpool. Att förlusten där i slutändan var betydelselös spelar ingen roll, den förlusten gör fortfarande ont. Vi var genomusla i den matchen, så dåliga att Liverpool inte ens behövde spela bra för att förnedra oss.

En annan negativ upplevelse var förstås Champions League-finalen, men där var i alla fall motståndaren bra. Det gör ont att förlora en final men smärtan hade varit betydligt större om motståndaren hade varit en annan, en mindre värdig vinnare eller ett lag som vi verkligen hatar. För Barcelona är bra och det är ingen skam att förlora mot dem. Jag tycker att Uniteds insats där påminner mycket om vår insats i FA-cupfinalen 2007 men även om bortamatchen mot Milan samma år. Vi var inte bra, vi hade inte krafter nog när Barcelona tog ledningen. Kanske var det så att de 65 tidigare matcherna under säsongen tog ut sin rätt.

Som tredje negativ upplevelse vill jag nämna semifinalen i FA-cupen. Jag har inga problem med att acceptera att Sir Alex Ferguson prioriterar bort FA-cupen, men när han gör det i en semifinal efter att ha ställt upp med bra lag tidigare i cupen tycker jag att det är fel. Vi hade chansen att vinna allt, hela jävla skiten men Fergie gav inte laget en ärlig chans. (Att de som faktiskt spelade i semifinalen gjorde en förbannat bra insats är en annan femma.)

Always Look on the Bright Side of Life
Men nog med negativt, totalt har säsongen varit en resultatmässig succé. Säsong 2008/09 är definitivt en av de fem bästa säsongerna i Uniteds historia (1999 är förstås bäst med 2008 som lika given tvåa, sedan får 2009 slåss med 1994 och 1996 om tredjeplatsen men den diskussionen får någon annan ta). Vi vann ligan – och ligan är alltid prio ett. Den tredje raka ligasegern och den artonde totalt, fantastiska siffror som förtjänar att firas. Vi vann också ligacupen samt VM för klubblag medan vi var i final i Europacupen och semifinal i FA-cupen. Det positiva överväger definitivt det negativa och det med extremt stor marginal.

Uniteds ligaseger var en fantastisk prestation och i slutändan var det en överlägsen seger, trots att vi skänkte bort sex poäng till Liverpool vann vi ligan med en match kvar att spela. Grunden till segern la vi på Old Trafford, där United nästan är oslagbara. De tre senaste säsongerna har vi bara sex förluster på hemmaplan, otroligt! I ligaspelet har vi fantastiska 48 segrar på de 57 senaste hemmamatcherna. Välkommen till Old Trafford.

Ligacupen är naturligtvis en nedprioriterad cup men en seger är alltid en seger och på många sätt var det ligacupsegern 2006 som fick United att börja tro igen. Ligacupsegern visar också att United har många spelare av hög klass i reserv- och juniorlag. Framtiden är ljus.

Segern i VM för klubblag fick inte mycket uppmärksamhet men det är en extremt svår titel att vinna och ingen annan engelsk klubb än United har varit världsmästare. I framtiden kanske turneringen får den status den förtjänar. Jag tycker att världsmästartiteln är värd mycket.

Det har inte varit överdrivet många klassiska matcher den här säsongen men några kommer vi garanterat att minnas många år framöver. Först och främst tänker jag på Federico Machedas fantastiska mål mot Aston Villa. Målet kom i ett läge där vi hade börjat tvivla, kanske skulle det trots allt inte bli vår säsong? Efter Machedas mål tittade United aldrig bakåt och ligasegern var snart ett faktum. Jag minns också vändningen mot Tottenham samt förnedringen av Arsenal i Champions League.

Tittar vi på mål så minns jag förutom Machedas mål mot Villa framför allt två mål av Ronaldo. Det första ska egentligen krediteras Dimitar Berbatov och kom i hemmamatchen mot West Ham. Det andra är Ronaldos fullträff mot Porto.

Spelarkritik
Jag lägger min röst på Darren Fletcher som årets spelare i United. Fletcher saknades i Rom, mer än man kan tro. Med Fletcher i laget har United besegrat Arsenal två gånger och spelat oavgjort en gång, vi har en seger och en oavgjord mot Chelsea. Utan Fletcher har vi förlorat två gånger mot Liverpool och en gång mot Arsenal. Den unge skotten är alltid bra i de stora matcherna och när han är borta har United egentligen inte en enda destruktiv spelare på mittfältet, i alla fall inte så läge Owen Hargreaves är skadad. Fletcher tycks bli bättre för varje säsong och han gör nästan aldrig en dålig match.

Andra spelare som har imponerat är Nemanja Vidic och Wayne Rooney. Vidic hade länge min röst men han gjorde avgörande misstag i två av säsongens absolut viktigaste matcher. Rooney är fantastisk men han drabbas ständigt av skador och positionsförflyttningar. Den evigt unga Sir Ryan Giggs, som välförtjänt fick priset som årets spelare i England av spelarna själva, förtjänar också ett högt betyg. Höga betyg får även Michael Carrick, Rio Ferdinand, Edwin van der Sar, John O’Shea och Cristiano Ronaldo.

Årets unga spelare är Jonny Evans som spelade väldigt moget och därmed gjorde att vi klarade oss väldigt bra när Ferdinand var skadad. Konkurrensen bland de unga är dock stenhård, Rafael har varit underbar att skåda även om det ibland ser osäkert ut defensivt. Personligen tror jag emellertid att Rafaels tvillingbror Fabio kommer att bli bäst i familjen, om han bara lyckas bli av med sina skadeproblem. Annars är det Macheda som det har talats mest om och visst tyder allt på att Macheda kommer att bli en fantastisk spelare vad det lider. Äldre supportrar menar att italienaren är en kopia på Norman Whiteside. Till sist vill jag också plussa för Danny Welbeck.

På den negativa sidan noterar jag framför allt skador på Wes Brown och Owen Hargreaves. Jag tycker också att Patrice Evra har spelat betydligt sämre än tidigare säsonger, framför allt har hans offensiva bidrag varit mindre än förr. Till sist måste jag tyvärr också nämna veteranerna Gary Neville och Paul Scholes.