Ingen ersättare för Ronaldo, men en stor supporterfavorit

Vem tar man in för att ersätta Cristiano Ronaldo?

Det var frågan som Sir Alex Ferguson behövde hitta ett svar på sommaren 2009. En av världens bästa fotbollsspelare hade precis flyttat till Spanien för en världsrekordsumma. Flera namn surrade runt i riksmedierna som möjliga ersättare som högerytter i världens största fotbollsklubb.

Skulle det bli Arjen Robben? Karim Benzema, kanske?

Samma dygn som Ronaldo skrev på för Real Madrid bekräftades det vem ersättaren skulle bli. En 24-årig ecuadorian från Wigan Athletic.

Reaktionerna lät sig inte dröja. Antonio Valencia var absolut inget okänt namn, tvärtom. Han hade fått ett rykte som en talangfull och lovande ytter under sina tre säsonger i Premier League. Men för att ersätta Ronaldo?!

Många var helt övertygade att Glazerfamiljen hade stängt av tapparna efter rekordförsäljningen, tagit pengarna och sprungit. Men sanningen var att Fergie hade spanat in ecuadorianen ända sedan han kom till England tre år tidigare. I klassiskt Fergie-manér var det inte de största namnen som lockade, utan särskilda karaktärsdrag som i Fergies hjärna är precis det laget behöver. Och det stämde ju nästan alltid.

För även om Valencia inte bidrog med målskyttet som Ronaldo gjorde var det inte heller någon som förväntade sig det. När Valencia kom in i United säsongen 2009-10 skadade Ferguson om i offensiven. Rooney flyttades fram och skulle bli den ledande målskytten i laget. Rooney lyckades galant med den uppgiften genom att göra 26 mål i Premier League. Ett stort tack går till Antonio Valencias inläggsfot.

När Valencia kom springandes längs högerkanten var det nästan omöjligt för någon att komma ikapp honom. Om du mot förmodan gjorde det var det därtill nästan omöjligt att ta bollen. Valencia hade nämligen en av fotbollens mest imponerande fysiker. Stark som en oxe, och samtidigt snabb som en oljad blixt. En stridsvagn och en F1-bil på samma gång.

De första åren i United var fantastiska för Valencia och han bevisade ganska omgående att kritikerna hade fel. Trots att man hade tappat självaste Cristiano Ronaldo kunde Valencia fylla hans plats i laget utan att United blev mindre slagkraftiga. I sin första säsong för United kom han med i Premier Leagues säsongens lag, och säsongen därpå kunde United ta sig till en Champions League-final med Valencia som ordinarie.

Hans allra bästa säsong kom 2011-12. Även om United blev titellösa var det en fantastisk individuell säsong för Valencia. Årets spelare enligt både supportrarna och spelarna, och det är lätt att förstå varför. 13 assist i ligan och den bästa yttern i hela Premier League. Aktioner som såklart belönas med tröja nummer 7.

Någon större lycka i det nya tröjnumret, som han bara bar i en säsong, blev det dock inte. Valencia var plågad av skador åren innan och kanske kom det ikapp honom. Pressen att bära sjuan var säkert också bidragande. Men den kanske största faktorn var att motståndarna hade ”listat ut” hur man tog sig an Uniteds högerspringare. Valencia var nämligen en av fotbollshistoriens mest enfotade spelare, och kunde faktiskt spela alla nittio minuter utan att använda vänsterfoten. Taktiken för motståndarna blev såklart att stänga ytor för Valencia att använda sin högerfot.

Det blev till sist för kostsamt att ha Valencia som högerytter. Hans enkelspåriga spelstil och att flera av hans bästa lekkamrater vid den här tiden hade lämnat innebar att Valencia behövde en livboj för att stanna kvar. Den livbojen blev att byta position.

Under först Louis van Gaal och sedan José Mourinho skolades Valencia om till en offensivt inriktad högerback. Att flytta ner i plan visade sig göra under för hans karriär som fick en renässans efter ett par tunga år. Stundtals, som säsongen 2016/17 när United vann Europa League med Valencia som kapten, kunde han vara otroligt duktig defensivt. Även i hans sämre matcher höll han en hög lägsta nivå och slarvade sällan.

Men de förmågorna som höll kvar Antonio Valencia i Manchester United i tio år var inte främst snabbhet, för under hans sista år var han inte lika explosiv längre. Det var inte heller inläggsfoten, den hade också avtagit. Det var inte defensiven heller. Det som höll kvar honom så länge, tror jag, var betydligt mer klyschigt och inte lika påtagligt. För även om det låter banalt var Valencia en spelare som aldrig slutade springa, och han var en riktig ”krigare” och en ”ledartyp”.

Antonio Valencia

Jag ogillar att behöva använda just de orden för att beskriva en spelare. Jag hade gärna gjort det mer påtagligt, men jag tror ärligt talat att det var de förmågorna som gjorde att både José Mourinho och Ole Gunnar Solskjær ville ha ecuadorianen runt omklädningsrummet, och varför han fick bära kaptensbindeln regelbundet under hans sista säsonger. Att komma tillbaka från skada som när han bröt vristen 2010, att kunna skaka av sig stämpeln som ”Ronaldos ersättare” och prestera som han gjorde i många år…Det vann över många hjärtan.

Om du frågar Unitedsupportrar om Valencia får du intressanta svar. I min upplevelse är det inte bara jag utan många andra som har honom som lite av en favorit. En pendel på kanten som alltid ger allt och som har iögonfallande snabbhet är lätt att älska. Men många landar också i att han höll sig kvar för länge. Under sina sista två år hamnade Valencia mer och mer i periferin, och det blev svårare och svårare att se vad han skulle bidra med på planen. Istället fick han bli en liten mentor utanför den, något som blev tydligt när han fick bindeln på heltid i sin sista säsong (även om han knappt spelade).

Mourinho kallade Valencia för en ”tyst ledare”. Det är ord ni ska ta bokstavligt. Valencias engelska är nämligen urusel, så för det mesta var han bokstavligen tyst förutom med lagkamrater som kunde spanska. Faktum är att han nästan aldrig gjorde intervjuer och aldrig på engelska, något som gjort honom till lite av ett mysterium för supportrar. Trots det ska det inte ha varit något hinder om du frågar de som har tränat honom. Hans tränare i Wigan, Paul Jewell, sa att Valencia ”fattade ändå vad jag menade, trots att jag pratade scouse”.

En av få gånger han använde engelska var för att besvara frågan om hans mål mot Blackburn, som belönades med säsongens mål, var ett inlägg eller ett skott. ”Fifty-fifty”, kunde Valencia bjuda på den gången.

På tal om mål gjorde Valencia ganska få sådana. När han väl gjorde mål var de nästan alltid snygga, och med hans underskattade bössa till högerfot. Med tanke på vilken kraft han hade med den bössan är det märkligt att den avlossades så sällan som den gjorde. Men när det small så small det, som den här personliga favoriten hos undertecknad:

I Valencias hemland Ecuador har han fått en status som nationalhjälte. Hans framgångar i Europa har krattat manegen för en generation av ecuadorianska talanger som sällan skådats förr. Flera har även tagit sig till Europa. Pervis Estupinan, Moises Caicedo och Piero Hincapié för att nämna några.

Kärleken för hemlandet är något Valencia ofta talar varmt om. När Valencia väl blev upptäckt på grusplanerna i hemstaden Lago Agrio som tonåring var drömmen att spela för landslaget. Tanken att spela utanför Ecuador fanns inte, enligt honom själv. Valencias bakgrund går att känna igen när det gäller sydamerikanska fotbollsstjärnor: En uppväxt präglad av fattigdom, en talang som upptäcks av en slump, som sedan blir en biljett till ett liv man bara kan drömma om.

När Valencia lämnade United 2019 var det till just Ecuador det bar av, till huvudstaden Quito, där han skrev på för sin moderklubbs största rival. Där blev det dock bara en säsong tills det bar av till mexikanska Quéretaro, där han gick i pension 2021. Sedan pensionen har Valencia tagit på sig en Unitedtröja vid två tillfällen för så kallade ”Legends”-matcher; 2022 mot Liverpool och 2024 mot Celtic.

Under karriären och särskilt efter den har Valencia varit starkt engagerad i sitt hemland genom olika välgörenheter och evenemang, särskilt för att hjälpa fattiga. 2022, ett år efter pensionen, startade Valencia en fotbollsklubb i Ecuador, som också bedriver akademiverksamhet.

Valencia lämnade United med två ligatitlar, en FA Cup, två ligacuper, och en Europa League-buckla i bagaget. Han lämnade som den sydamerikanen som gjort flest matcher i Premier League, med 325 framträdanden. Det rekordet stod sig till förra säsongen, då Willian kom upp i 327. Totalt gjorde Valencia 339 matcher för United, med 25 mål och 58 assist som facit.

Stort, stort grattis till Antonio Valencia på 40-årsdagen!