Loading
Hans aura lyser starkare än någon annans, hans kommentarer slår hårdare än någon annans och hans meritlista är längre än någon annans. Han ska nu återuppbygga det imperium som en gång var. Fotbollsplanen blir hans slagfält, spelarna hans soldater och Old Trafford blir återigen den borg som den en gång var. Eller är det bara lovord från en svunnen tid som återigen hörs?
Så lät det i min krönika för lite mer än nio månader sedan. När jag ser tillbaka på det jag skrev då inser jag att mina förväntningar nog var större än vad jag velat erkänna. Samtidigt, hur kunde dem vara något annat? När jag för nio månader satt och försökte sammanfatta den transfersommar som varit och samtidigt försökte att blicka framåt mot den säsong som hägrade var det med förväntningar om stordåd.
Vi kan alla enas om att stordåden uteblev. Är jag därmed besviken på den säsong som varit? I teorin skulle ja vilja säga att det finns ett rätt svar på den frågan. Ja, jag är besviken. Det är vad jag bör säga. Med en trupp som den vi hade efter sommaren borde rimligtvis förväntningarna varit höga. Visst, även en trupp i världsklass har sina mörka fläckar. Men i en tid då nästintill samtliga av topplagen genomgått stora förändringar borde vår trupp ändå stå sig stark, och det var precis vad jag sa.
Frågan är om jag verkligen trodde på vad jag sa. Det kan tyckas enkelt att vara efterklok, att jag reviderar mitt svar nu när jag står med facit i hand. Men mitt facit ger min trots allt inte många svar. Istället tittar jag upp från mitt facit, försöker att minnas tillbaka.
När jag ser tillbaka på säsongen slås jag av känslan att det var mycket som var onödigt under säsongen som passerade. Det var onödigt många matcher som kryssades, onödigt många korsband som gick av. Det var onödigt många ribbskott för vissa, onödigt många totala missar för andra. Kanske är det den känslan som jag lämnats med. En känsla av att allt kunde blivit så annorlunda om vi inte gjort så många onödiga misstag.
Samtidigt. Den mest påtagliga känslan är fortfarande den av att vi faktiskt är vinnare av Europa League. Vi besegrade Ajax på Friends Arena i Stockholm och är nu klara for Champions League. Men blev inte också den vägen onödigt lång? Borde inte vi ha kunnat säkra en plats i fotbollens finrum på ett annat sätt? Förhoppningen var att göra avtryck i en liga i stark förändring. Vi skulle positionerna oss inför framtiden, visa vilka vi är och vart vår naturliga plats är.
Lagets positionering uteblev. Vi tappade en placering i tabellen jämfört med föregående år. En placering som förvisso inte är en fullt ut rättvis bild då Mourinho valde att stänga ner ligasäsongen i förtid till förmån för spelet i Europa League. En satsning som föll väl ut men som fortsatt låter oss sväva i ovisshet.
Vad kommer nästa säsong bjuda oss på? Är vi på väg uppåt? Jag vill ju tro det. Finns det risk att vi halkar ner? Jag hoppas inte det. Då som nu känner jag mig optimistisk men ingenting är självklart. Sommaren kommer förmodligen att bjuda på många förändringar och än är jag inte redo att ge mig in i dem spekulationerna.
Utan att trassla in mig själv i resonemang kring vad som komma skall väljer jag att tala här och nu. I denna sista krönika för säsongen, en krönika som också blir min sista som skribent för MUSS, vill jag uppmana er att våga tro. Att veta är en sak, en sak som vi sällan kan göra i fotbollen. Däremot kan vi alltid tro. Tro på oss själva och den stolthet vi bär. För även om jag kanske inte, för nio månader sedan, trodde fullt ut på en titel i Premier League så vacklade jag aldrig i min tro. Jag trodde på, och gör fortfarande, ett nytt imperium, på murar som återigen ska resas. Jag trodde då att det var möjligt och jag väljer att fortsätta att tro så även nu.
