Loading
Om reservlagsgenomgången mestadels var negativ så är tongångarna helt annorlunda när det är Manchester Uniteds juniorlag som ska bedömas. Tränare Kieran McKenna skapade ett lag som spelade fotboll på rätt som och ett lag som för det mesta också vann.
När säsongen summeras konstaterar vi att United vann den norra divisionen i juniorligan i stor stil. Det var länge sen som United hade ett så här starkt juniorlag. Laget sköt finfina 65 mål på 22 matcher (86 på 35 i alla turneringar), överlägset bäst i serien. På pappret ser defensiven svag ut med 33 insläppta men det var faktiskt bäst i serien det också.
Efter en något svajig säsongsinledning svarade juniorerna med 13 vinster på 16 matcher, för att glida ifrån till säkrad serieseger med en match kvar att spela.
Det som ändå bör kritiseras är de svaga cupresultaten.
Här ska vi också komma ihåg att McKennas lag åkte ut i omgång 3 i FA Youth Cup även förra säsongen. Det är lite för många cupmisslyckanden för att det ska kunna viftas bort som slump.
Totalt är helhetsomdömet ändå mycket positivt. Framstegen har varit stora sedan McKenna hösten 2016 tog över juniorlaget. Resultaten är bra och fotbollen som spelas är dessutom som regel väldigt underhållande.
I genomgången påstår jag, om än kanske inte med exakt de orden, att många spelare har chansen att bli a-lagsspelare i United. Det ska givetvis tolkas på rätt sätt. Om tio spelare har chansen är det ett bra utfall om en eller två etablerar sig som a-lagsspelare. Så lång och svår är vägen från juniorlag till a-lag i dagens Manchester United.
Det är många nålsögon som ska passeras på vägen. Var hade Marcus Rashford varit idag om det inte hade varit skadekris i United våren 2016? Ja, inte hade han spelat VM i alla fall, det vågar jag nästan lova.
Rashford fick chansen och greppade den med bägge händerna. Jesse Lingard tog en betydligt längre väg till Uniteds a-lag. Sent etablerade han sig i juniorlaget. Sedan ett par säsonger i reservlaget. Därefter ett lån hit och ett lån dit och ett par lån till. Sedan spel i a-laget, ofta utskälld. Mer spel i a-laget, lite mindre utskälld. Ännu mer spel i a-laget, på gränsen till universellt uppskattad och plötsligt är han ordinarie i landslaget.
Att notera är att U17-spelarna i genomgången fortsätter i juniorlaget säsongen 2018/19 medan U18-spelarna flyttas upp till reservlaget.
Det är ännu inte officiellt bekräftat men Kieran McKenna kommer att ingå i José Mourinhos ledarstab nästa säsong. Det är belöning för ett fantastiskt väl utfört arbete under två säsonger.
”När Kieran blev ny juniortränare förändrade han allting,” säger Indy Boonen .
”Han är en av de bästa tränarna jag någonsin har haft. Det är sättet han vill spela fotboll och sättet vi tränade på och förbättrade oss på. Han har allting för att nå en stor, stor karriär i framtiden.”
Med tanke på att Boonen har lämnat United har han ingen anledning att hylla McKenna i onödan.
Om McKenna får någon reell möjlighet att påverka a-laget återstår att se. Juniorlaget har han hur som haver påverkat till det bättre. Han lämnar ett tomrum efter sig och vi kan bara hoppas att Nicky Butt träffar rätt när han utser McKennas efterträdare.
Matcher: 35
V-O-F: 20-6-9
Målskillnad: 86-56
U18 Premier League: Vinnare norra gruppen, förlorade den nationella finalen
FA Youth Cup: Omgång 3
Uefa Youth League: Åttondelsfinal
U18 PL Cup: Gruppspel
Generellt tycker jag att det är väldigt svårt att bedöma juniormålvakter. Medan utespelarna gärna kan göra saker som ser ut att höra hemma på en a-lagsplan är den juniormålvakt som kan misstas för att vara seniormålvakt extremt sällsynt.
Slovakiens Alex Fojticek var, tills Matej Kovar anslöt, McKennas förstaval i målet. Han har gjort framsteg och har sållat bort många misstag. Jag skulle ändå bli förvånad om han blir speciellt långvarig i United.
Matej Kovar, från Tjeckien, anslöt på vårkanten och tog omgående över som förstamålvakt. Hann inte visa upp sig överdrivet mycket men gav generellt ett tryggt intryck och fick faktiskt testa lyckan i en reservmatch. Om O’Hara går på lån är det rimliga antagandet att Kovar tar över som reservlagets målvakt.
Varken Jacob Carney (U17) eller James Thompson (U17) fick någon speltid den här säsongen. Om United inte avser spela med överårig målvakt (vilket är tillåtet) är deras chanser till speltid nu mycket bättre.
Snitt är antal insläppta mål per 90 spelade minuter. I händelse av målvaktsbyte och hållen nolla går nollan till den målvakt med störst speltid i matchen eller, om speltiden är lika, till målvakten som startade matchen.
United har flera lovande försvarare, framför allt på ytterbackspositionerna var konkurrensen stor med många bra prestationer.
Den mångsidiga irländaren Lee O’Connor har spelat på alla platser i backlinjen i United och gör det lika bra oavsett var han placeras. Han blev välförtjänt, för andra året i rad, nominerad till årets unga spelare i United. På våren började han etablera sig i reservlaget. Förra säsongen lagkapten för Irlands U17-landslag var han den här säsongen ordinarie i U19-landslaget, då som högerytter. Mångsidig, som sagt.
Vad som är hans bästa position finns ingen konsensus kring. Huruvida det blir hans fall eller om det på John O’Shea-manér blir vägen till framgång återstår att se.
O’Connor kommer att klara steget upp till reservlaget utan problem. Definitivt en spelare att hålla ögonen på!
Ytterbacken Ethan Laird (mittback i U17-landslaget) var i mitt tycke säsongens sensation (Greenwood är fantastisk men honom har det viskats om rätt länge). Lika bra till vänster som höger är Laird en modern ytterback med fina tekniska egenskaper och förmågan att springa fram och tillbaka längs kanten i 90 minuter.
Laird var, näst Mason Greenwood, lagets klart yngsta spelare men fick trots det testa spel i reservlaget. Var en av de yngsta ordinarie spelarna i Uefa Youth League. Också en spelare att hålla ögonen på!
Brandon Williams spelade till sig en ordinarie plats som vänsterback (dock fick han nöja sig med inhopp i Uefa Youth League) och gjorde många bra matcher. Drog upp många anfall längs vänsterkanten och skötte samtidigt defensiven med bravur.
Mysteriet Luca Ercolani hade knappt nosat på bänken i juniorlaget innan han plötsligt var ordinarie mittback i reservlaget hösten 2017. Fick mindre speltid under våren, till följd av avstängning och att Cameron Borthwick-Jackson var tillbaka från lån. I juniorlaget blev speltiden bara sporadisk.
Ercolani läser spelet bra och har en fin passningsfot. Har, bisarrt nog, startat fler matcher för reservlaget än juniorlaget under sina två år i United.
Di’Shon Bernard (U17) är en mittback som hämtades från Chelsea. Fick bida sin tid innan han på våren fick allt mer speltid. Torde vara förstaval som mittback nästa säsong.
George Tanner (U18), anfallare omskolad till ytterback, höll en ordinarie plats men gjorde inte riktigt de framsteg som vi hade hoppats på.
Max Dunne (U18) fick rikligt med speltid men var aldrig riktigt ordinarie. Att han som regel ställdes över i de största matcherna vittnar om vart han står.
Teden Mengi (U16) var en av tre U16-spelare som fick speltid under säsongen. Ska normalt sett ta mittbacksplatsen bredvid Bernard nästa säsong.
Jake Barrett och Harry Spratt gick i våras till Huddersfield på fri transfer.
Såväl spets som bredd är av högsta klass på juniorlagets mittfält. Det allra trevligaste är att de flesta dessutom har en säsong kvar som juniorspelare.
Mittfältsmotorn James Garner gjorde en fantastisk säsong och belönades med att nomineras till årets unga spelare i United. Ser vi enbart till prestationerna i juniorlaget var han den självklara vinnaren. Om vi istället tänker att priset ska delas ut till klubbens bästa unga spelare var det inte fel att Tahith Chong vann.
Nästa säsong kommer Garner att inleda som lagkapten i juniorlaget men jag skulle inte bli förvånad om han redan under senhösten tar steget upp till reservlaget. Lagkaptensbindeln har han redan i U17-landslaget.
Ofta jämförd med Michael Carrick är Garner en spelare som har alla möjligheter att bli en a-lagsspelare i Manchester United. Han är nära nog komplett som spelare. En bra bollvinnare med fantastisk spelförståelse. Garner har en fin passningsfot, med förmågan att slå såväl de enkla kortpassningarna som de längre öppnande bollarna. Skjuta kan han också.
Aidan Barlow spelar primärt i en offensiv mittfältsroll (centralt eller på kanten) men har också använts som anfallare. En pålitlig målskytt som också bidrar med många assists. Nosade på reservlaget innan han missade säsongsavslutningen på grund av skada.
Barlow lever på sin spelintelligens. Han saknar egentliga svagheter men har å andra sidan inga riktiga spetsegenskaper, utöver intelligensen. Sådär halvbra till bra på det mesta.
Arnau Puigmal hämtades inför säsongen från Espanyol. Han är en ganska typisk spansk mittfältare, med fin passningsfot och utmärkt teknik. Puigmal hade en ryckig säsong. Inledningsvis slet han med fysiken i England. Anpassade sig bättre och bättre efter hand. Kallades regelbundet till Spanien på landslagsläger (han var in och ut i startelvan under U17-EM), vilket störde hans rytm i United.
Den franska mittfältaren Aliou Traoré, med förflutet i Paris Saint-Germain, signerade för United förra sommaren. Det internationella speltillståndet lät dock vänta på sig. Först i december kunde Traoré göra tävlingsdebut i juniorlaget. Sedan gick det snabbt, efter två starter och ett inhopp för juniorerna gjorde U17-mittfältaren reservlagsdebut. Att en spelare så tidigt, med så få matcher i benen, får chansen i reservlaget är mycket ovanligt.
Tyvärr fick Traoré säsong förstörd till följd av en skada. Efter nästan tre månaders rehabilitering gjorde han comeback med ett inhopp i juniorfinalen.
Totalt har Traoré spelat för lite för en rättvis bedömning. Det lilla han har visat imponerar ändå. Den snabba reservlagsdebuten indikerar också att det är en spelare som United tror på.
Dylan Levitt (U17) var, som U17-spelare, ordinarie i Wales U19-landslag. Hos Uniteds juniorer är hans position inte lika stark, även om han i slutet av säsongen spelade till sig en ordinarie plats. Levitt är en central mittfältare med styrkorna offensivt.
Ethan Galbraith (U17) var in och ut i laget och fick sällan spela 90 minuter. Säsongens höjdpunkt för den nordirländska U17-landslagsmannen var utan tvekan när han sköt målet mot Manchester city som säkrade Uniteds serieseger. Målet utsågs till bästa Unitedmål i april.
Dion McGhee (U17) slet i konkurrensen på mittfältet och fick mestadels nöja sig med inhopp.
På anfallspositionen har vi, föga överraskande, spelarna det snackas mest om.
I november kunde så Tahith Chong äntligen göra comeback efter närmare tio månaders skadefrånvaro. Det såg ut som att han aldrig hade varit borta. Modet är hans kanske största tillgång. Chong har långa, smala ben som ser väldigt ömtåliga ut. Men att bli nedsparkad gång på gång (domarna i den engelska ungdomsfotbollen är skandalöst dåliga på att skydda skickliga spelare) verkar inte bekomma honom.
Det här är en mycket sevärd spelare som älskar att utmana med bollen. Efter juniorlagscomebacken dröjde det inte länge innan han klev upp till reservlaget. Det steget klarade han av med bravur och han sprang förbi reservlagsförsvararna som vore de juniorer. Tyvärr hade han lite för sällan någon att servera när han stormade fram längs kanten.
Chong utsågs till bästa unga spelare i United. Tveksamt, kan jag tycka, då han bara spelade tio matcher för juniorlaget. Beaktar vi även det han uträttade i reservlaget tycker jag ändå att det är korrekt att säga att han under säsongen var Uniteds bästa juniorspelare.
Att Chong inte fick göra a-lagsdebut mot Watford i maj tycker jag är bedrövligt. I sommar måste han få följa med på a-lagets sommarturné. Får han göra det skulle jag inte bli förvånad om han är så pass bra att det blir omöjligt för José Mourinho att blunda.
Ingår han inte redan nu i Mourinhos planer tycker jag att United borde fundera på att låna ut Chong. Spel i reservligans andradivision kommer inte att göra mycket för Tahith Chong.
Angel Gomes hade en svår säsong där han inte levde upp till våra extremt höga förhoppningar. Skadeproblem är en delförklaring, dessutom stördes hans Unitedsäsong av att han var iväg på U17-VM.
I VM, där England vann guld, bar Gomes kaptensbindeln. Mens hans bidrag under turneringen blev inte vad han själv hade hoppats på. I kvartsfinalen och semifinalen var han oanvänd avbytare, i finalen fick han nöja sig med ett symboliskt inhopp när England redan hade avgjort. Samtidigt var han effektiv när han fick chansen, med två mål och en assist på 200 spelade minuter.
I United var han inte lika dominant som han tidigare har varit. Då och då lös hans talang igenom men ofta missade han skottet eller den avgörande passningen.
a season full of ups and downs for me, but already focused on making next season big!? Without self belief nothing can be accomplished. #AG47 pic.twitter.com/aSuPQBNGJ4
— Santi Gomes (@agomes_47) May 17, 2018
Under 2018 flyttade Gomes upp i reservlaget. Efter en mycket lovande debut slet han, till skillnad från Chong, betänkligt. Kanske inte så konstigt dock, då Chong är mindre beroende av lagkamraterna. Där Chong alltid kan borra ner huvudet och springa förbi tre spelare med bollen är det omöjligt för Gomes att slå passningen in bakom backlinjen om inte anfallaren också upptäcker luckan.
VM-guldet undantaget var höjdpunkten för Gomes när han fick hoppa in i FA-cupmatchen mot Yeovil. Ett kort inhopp förvisso, men där hann han visa upp sig ordentligt och det var sånär att han också blev målskytt.
Vi ska inte glömma att Gomes, född i augusti 2000, fortfarande är väldigt ung. Än har han några år på sig innan klockorna börjar klämta. Viktigast nu är att han får göra en skadefri säsong. Om ett par veckor räknar jag med att han sitter på planet till USA. För det är inte tu tal om att det här är en spelare som United verkligen tror på, illustrerat av att han faktiskt redan har två a-lagsmatcher på meritlistan.
Våren 2018 tillhörde, i Uniteds juniorlag, Mason Greenwood. U16-spelaren spelade till sig en självklar startplats som anfallare och öste in mål. I början på 2018 hade han en svit på nio matcher i rad som målskytt. Dessförinnan hade han, efter Angel Gomes, blivit näst yngsta spelare att skjuta hattrick för Uniteds U18-lag (dock ska det här påpekas att det länge var U17 och U19 som gällde i England).
Greenwood var lagets överlägset bästa målskytt, med 17 mål på 21 matcher (varav 17 från start). I tillägg bidrog han med ett antal assists och ett gäng mål i diverse träningsturneringar.
Som anfallare saknar Greenwood egentligen svagheter. Han besitter två bra fötter och han är bra på huvudet. Fysiken är utmärkt, han är snabb och stark, vilket kombineras med en förträfflig teknik. Målsinne har han bevisligen också.
Det är väl inte så realistiskt men jag hoppas verkligen att Greenwood får följa på försäsongsturnén! Med VM-reducerad trupp har vi inte många anfallare kvar och de äldre anfallarna (här räknar jag inte Chong och Gomes som rena anfallare) i junior- och reservlag är helt enkelt inte på Greenwoods nivå.
När vi bedömer Mason Greenwood ska vi ändå ha med oss att han inte är riktigt så ung som en kan tro. Ethan Laird är till exempel bara ett par månader äldre än Greenwood medan Gomes, bara dryga året äldre, redan har gjort tre säsonger som ordinarie i juniorlaget. Utanför England är han också U17-spelare och han har varit given i U17-landslaget, även om United stoppade Greenwood från spel i U17-EM (turneringen krockade provsäsongen i skolan).
Den schweiziska anfallaren Nishan Burkart har, i skuggan av de mer etablerade namnen, gjort en fin säsong. Bekväm som centerforward och som ytter på båda kanterna bidrar han med en hel del mål och assists. Burkart, som var på gränsen till ordinarie i U19-landslaget, fick också nosa på reservlaget och hans målsättning torde vara att etablera sig där den kommande säsongen.
Largie Ramazani var in och ut ur startelvan hos det belgiska U17-landslag som nådde EM-semifinal. I United var det ungefär likadant. Anpassning till livet i England är alldeles säkert en delförklaring. Ramazani torde vara ordinarie i juniorlaget nästa säsong. Han är en intressant spelare, kvick och med finurlig teknik.
Anthony Elanga (U16), från Sverige, blev tredje U16-spelare att få speltid, när han i maj agerade inhoppare mot Liverpool. Bör således utmana om en startplats nästa säsong.
Millen Baars (U18), från Holland, har inte fått det att stämma. Förvisso speltid i 24 matcher, men hälften som inhoppare. Behöver höja sig om han ska få fortsatt speltid, nu när han flyttar upp till reservlaget.
D’Mani Mellor (U17) fick mestadels agera inhoppare och kan därför vara hyggligt nöjd med bidraget på fem mål. Torde få en mer framträdande roll den kommande säsongen.
