Loading
West Ham blev inte den sista pusselbit som behövdes för att äntligen få slippa se den långhårige mannen.
För ett år sedan satt en relativt nytillträdd Rúben Amorim och sa att han ledde vad som kunde visa sig vara det sämsta Manchester United-laget i historien.
När säsongen nådde sitt slut hade man placerat sig bara tre positioner över relegeringsstrecket. En historiskt usel prestation.
Så visst var den frispråkige portugisen något på spåren.
Detta var samma lag som fick hans företrädare sparkad. Och Amorim förmådde inte få spelarna att prestera bättre under hans ledarskap.
Antingen låg alltså felet hos två erkänt lovande tränare. Eller hos den truppen de delade.
Sommaren 2025 kom och gick.
Manchester Uniteds anfall byggdes om i grunden.
Trots det åkte man ur ligacupen mot Grimsby Town från League Two.
En ny målvakt anlände. Och visst blev det bättre, men bara marginellt och från en helt usel nivå.
Frågan infann sig ganska snart.
Kunde också detta, trots en gedigen ombyggnation, vara historiens sämst United?
Eller fanns skulden någon annanstans?
Michael Carricks segersvit höll i fyra matcher.
Men han är fortsatt obesegrad. Och det gäller även om man räknar de tre matcher då han ledde efter Ole.
Manchester United har fortsatt svårt att prestera som bollförande lag mot lågt sittande motståndare.
Vi var många som trodde att detta test skulle komma redan mot Fulham, men det gästande Londonlaget hade högre bollinnehav än hemmalaget.
Och efterföljande Tottenham spelade två tredjedelar av sin match med blott tio spelare.
Nuno Espírito Santos mannar var de första att använda Uniteds svaghet mot dem. Och de lyckades bättre än alla tidigare.
Om Carrick kan hitta ett sätt att bryta igenom den typen av försvar lyckas han med något som varken Ole, Rangnick, ten Hag eller Amorim klarade av.
Men där är vi inte ännu.
Det anskrämliga håret, som jag inte vill tänka på men inte heller kan få ur huvudet, blir alltså kvar.
Matchen mot West Ham påminde stundtals om det uddlösa Manchester United vi tvingats bli vana vid de senaste åren.
Det laget finns onekligen kvar.
Nu dundrar trummorna om att masken fallit av; att smekmånaden är över.
Men vi behöver kanske inte måla fan på väggen redan – efter ett likaresultat mot ett formstarkt West Ham.
Det har gjorts stora framsteg. Det går inte att komma ifrån.
Under Amorim gnällde Bruno mer än han spelade fotboll.
Nu är han inte bara en ledare, utan ligans kanske bästa fotbollsspelare.
Den nya anfallstrion Cunha, Mbeumo och Sesko kunde individuellt glimma till vid några ögonblick tidigare under säsongen, men inte mycket mer än så.
Nu visar alla tre varför de var eftertraktade av fler än Manchester United.
Mainoo får äntligen presentera vad han går för.
Den mångfaldige Champions League-mästaren Casemiro, som varit bespottad de senast två säsongerna, är nu en av lagets mest bärande spelare.
Att han ska lämna till sommaren känns plötsligt mer vemodigt än nödvändigt.
Och Harry Maguire.
Denna koloss med världsfotbollens kanske starkaste psyke. Han får inte flytta under sommaren.
Oavsett vem som sitter på den där huvudtränar-stolen kommer engelsmannens ledarskap att behövas.
Det sägs att historien inte upprepar sig, men att den rimmar.
För 10 år sedan utnämndes en portugis till Manchester Uniteds nästa tränare. Han hade vunnit nästan allt som går att vinna och kom in med ny glöd i en decimerad klubb.
Till en början gick det bra. Det blev titlar, en egen sorts trippel till och med, och stora namn flockades kring klubben.
Men så började skivan hackan. De som följt portugisen kände igen hans kommande modus operandi.
Det var medias fel i de flesta fall. När inte det gick var det spelarna; särskilt några enskilda hängdes ut.
När negativiteten nådde sitt crescendo fick han lämna.
In kom i stället hans norska antites — ett promenerande leende. En Unitedlegend som tog tillbaka klubben till sin grund.
I november 2024 välkomnades en ny portugis. Också han var eftertraktade i Europa, men mer på grund av potential än stora framgångar.
Hans leende och vältalighet försvann i takt med svikande resultat – och konstigt vore kanske annars.
Men till slut lyckades också han få sig sparkad. Mer på grund av sin giftiga tunga än dåliga resultat, även om det fanns gott om det senare också.
Nu har en ny positiv Unitedlegend intagit tränarstolen. Och han tackar till och med publiken efter matcherna.
Bara en sådan sak.
Slutsatsen här är sannolikt inte att vi ska bojkotta tränare från den västra delen av den iberiska halvön
Men kanske är lärdomen att vi både är för stora och för instabila för att kunna tillåta oss att experimentera.
Kanske ska inte bara våra nya spelare, utan också tränare ha Premier League-erfarenhet.
Resan mot fem vinster har börjat på nytt.
H*lvete!
Nu tänkte jag på honom igen.
