Loading
Året var 2001 och United hade med sina mått mätt på den tiden börjat säsongen ganska svagt. En vinst på bortaplan när det var 29:e september och möte mot mittenlaget Tottenham Hotspur. Där och då var det inte mycket som tydde på att det här var en match som för evigt skulle minnas.
Manchester United kom in i säsongen 2001-02 som regerande mästare. Man gick även in i säsongen som många trodde skulle vara Sir Alex Fergusons sista. Arvtagaren Sven-Göran Erikssons satt på White Hart Lanes läktare i egenskap av engelsk förbundskapten.
United hade bara dagar innan spelat match mot dåvarande storlaget Deportivo La Coruna i det första gruppspelet utav två och förlorat med 2-1 i Champions League. Det var med en usel bortaform United gick in i matchen. 2 poäng utav 12 möjliga. Ett facit som såg ut att bli värre efter den första halvleken på Tottenhams gamla hemmaarena. Lagen som tränare Glenn Hoodle ställde upp på banan för Tottenham var följande:
Tottenhams startelva:
Där vi framförallt kan påpeka att Teddy Sheringham startar i anfallet, som inför säsongen hade lämnat United efter fyra framgångsrika år i den röda dressen. Annars var det inget namnkunnigt lag Tottenham hade på den tiden. Visst känns många spelare igen, men inte i kontexten av att ha varit fantastiska fotbollspelare. Spelare som Sullivan, Richards, Taricco och Freund behövde du vara aktiv fotbollssupporter på den tiden för att inse vilka det var.
Manchester Uniteds startelva:
För Uniteds del var det fladdriga Barthez i målet och en inte alltför upphetsande icke offensiv backlinje med Irwin och Neville på varsin kant. Den misslyckade Veron fick chansen från start. Utav spelarna som saknades sticker framförallt Giggs och Keane ut. Följande spelare satt på bänken: Carroll, Chadwick, Solskjaer, Phil Neville, Silvestre.
Som tidigare nämnt hade United en dålig bortaform. Om man räknar in säsongen innan hade det bara blivit en vinst på de tretton senaste bortamatcherna och man hade förlorat på White Hart Lane säsongen innan. Inte bara förlusterna var ett problem. De två första månaderna av säsongen o1/02 hade United släppt in flest antal mål i Premier League. Något senare skulle West Ham släppa in sju mål bakom sig och ta över den inte så smickrande utmärkelsen.
Det var inget tal om att Tottenham var det bättre laget under den första halvleken. De styrde och ställde nästan som de ville, samtidigt som de centrala mittfältarna Poyet och Freund retade gallfeber på Paul Scholes och Nicky Butt. 1-0 för Tottenham kom därför inte helt ologiskt när Tottenhams nyförvärv från Southampton, Dean Richards nickade Christian Zieges hörna i den 15:e minuten.
Som ett brev på posten kom även 2-0 tio minuter senare genom Les Ferdinand, kusin till Rio Ferdinand. Uniteds säsong såg ut att ha en lång och brant uppförsbacke vid det läget. United fortsatte att spela dåligt och tvingades även till ett byte då Nicky Butt klev av skadad. Sir Alex valde ett offensivt byte och tog in Ole Gunnar Solskjaer. Men det hjälpte föga då Christian Ziege efter en assist från Gustavo Poyet även gjorde 3-0. Poyet fick en rättmätig varning under tilläggstiden i första halvleken, något som gladde Paddy Crerand i MUTV:s sändning något oerhört.
3-0 i paus och frågan alla ställde sig var vad Sir Alex hade sagt till spelarna i paus. Till BBC efter matchen sa Sir Alex: ”Jag kommer inte säga exakt vad jag sa till spelarna i paus. Varför får jag alltid den frågan?” Det var inte alltid lätt att ha och göra med den gode Sir Alex.
Det skulle krävas en klassisk vändning för United i andra halvleken och ett snabbt mål behövdes. In kom Silvestre istället för Denis Irwin och det (kanske inte just det) gav utdelning redan i halvlekens första minut. Gary Neville med inlägg mot Andy Cole som nickade in sitt tredje mål på de fyra senaste matcherna. Nu vädrade United blod.
David Beckham tog hörnorna och det utnyttjades till den andra reduceringen när Laurent Blanc gjorde karriärens enda mål i Premier League bakom Sullivan. Med över en halvtimme kvar såg United trots underläget ut som det segrande laget. Men det skulle dröja en kvart innan den notoriske målskytten Ruud van Nistelrooy (ett mål utanför straffområdet i United) kvitterade. Sir Alex Fergusons genidrag att slänga in Silvestre gav utdelning då han assisterade.
United spelade som i trans och det United man nästan med fysisk smärta kan sakna ibland gjorde sig påmint. Det östes på, Sir Alex såg inte helt nöjd och visade med all önskvärd tydlighet att fler mål krävdes. Det skulle också komma. I den 76:e minuten, fem minuter efter det senaste målet gjorde Juan Sebastian Veron 4-3. Scholes spelade fram till Solskjaer, som med en direktpassning lade den vidare till Veron som tryckte in ledningsmålet i bortre.
Det fanns inte en chans i världen att Tottenham skulle kunna repa sig efter den smällen. Oavsett vad de gjorde. Alla visste det. Spelare och ledare i Manchester United, spelare och ledare i Tottenham, publiken på läktarna och alla framför teven.
David Beckham hade matchen igenom blivit utbuad. Det var vanligt förekommande på den tiden, man hade fortfarande inte förlåtit hans spark mot Diego Simeone i VM 98. Beckham fick en passning från Solskjaer och satte dit 5-3. Armarna som i ett flygplan ut mot publiken och klassiska bilder.
Resultatet i sig gjorde att United gick upp i delad ledning tillsammans med Arsenal. Men redan dagen därpå övertog Leeds ledningen efter vinst mot Ipswich.
Hur säsongen slutade? United gjorde tills slut en relativt dålig insats i ligan. En tredje plats med 77 poäng och tio poäng bakom Arsenal. Tottenham hamnade på en niondeplats med 50 inspelade poäng.
Längre höjdpunkter från matchen:
