En sån där match där man efteråt inte riktigt vet om man ska fira eller lägga sig i fosterställning. Man kanske kunde göra både och.

Bruno saknades. Old Trafford behövde ett lyft. United gav oss en riktigt fin första halvlek, följde upp med en andra som var… ja… ren uthållighetsidrott, men när det gällde som mest så vägrade vi vika ner oss.

Och den här typen av 1-0-vinster var som bekant klassiska under en viss SAF.

Wow!

• Första halvlek var faktiskt riktigt bra av United: mer struktur, mer mod, mer “vi tänker spela fotboll i dag” än man vågat hoppas på utan Bruno som nav. För utan honom är United handikappat. Så är det bara.
• Patrick Dorgu gjorde sitt första ligamål för klubben och det var ingen sån där “studs på knä och in”-grej, utan en rejäl volley som kändes som ett statement. Och efter ett år i klubben gjorde han faktiskt sin första “wow”-insats.
• Mount såg ut som någon som tar ansvar i Brunos frånvaro, hittade ytor och fick laget att röra sig mer som ett lag och mindre som ett gäng som precis träffats i receptionen för att komma överens om att gå ut och ta ett bloss tillsammans.

Unitedklass

• Lisandro Martínez som vikarierande kapten var exakt den sortens energi man vill se i såna här matcher: högljudd, aggressiv, orädd och med en “ni tar er inte igenom här”-attityd. Otrolig insats.
• Heaven stod upp riktigt fint och såg ut som en spelare som faktiskt gillar att försvara, vilket känns som en liten raritet i vissa perioder. Känns här och nu som ett superfynd för 20 millar.
• Lammens kändes trygg i luften och gjorde det där målvakter i bra form gör: tar det som ska tas och signalerar lugn när resten börjar få darr i benen. Missade en gång, men kom ju ut på inspel som aldrig ens De Gea gjorde.

Oklart:

• Newcastle växte in i matchen redan innan paus, men efter vilan blev det nästan bara en matchbild: United backar hem, Newcastle trycker på och hela arenan håller andan vid varje inlägg.
• Det kändes som en sån där match där man hela tiden väntar på “det kommer ett mål nu”, men där Newcastle lyckades vara lika slösaktiga som vi var trötta.
• Amorim fick till en matchplan som gav oss en bra start, men andra halvlek blev en lång, lång påminnelse om hur svårt det är att spela kontrollerat utan Bruno.

Inte det roligaste under julen:

• Andra halvlek var riktigt usel spelmässigt från United: vi tappade bollen direkt, kom ingenstans och såg ut att spela med bly i skorna. En märklig ansats, men kanske det hela var så enkelt att Mount ut och Fletcher in förvandlade det så pass mycket.
• Dalot var okej, men den missade chansen att stänga matchen gav hela avslutningen onödigt mycket drama.
• Ugarte fortsätter se tung ut i ligaspelet och även om den här gången slutade med seger så är känslan fortfarande att han spelar som om han är en halv sekund sen i allt.

…and finally

• Det här var inte vackert i slutet, men det var karaktär: hemmaspelarna, anförda av kapten Martínez, grävde ner dubbarna och vägrade släppa in Newcastle. Utan Bruno och med fler frånvarande namn än man vill räkna på en annandag jul, så är tre poäng exakt den sortens seger som kan bära ett lag genom en jobbig period.
• Wolves härnäst, sannolikt utan Bruno och Kobbie igen. Men självförtroendet måste ha fått sig en boost efter en krigartrea.