Loading
Den feta damen sjöng tidigt våren 2013. Manchester United ordnade klubbens 20:e ligatitel på ett storstilat sätt. När säsongen 2012/13 summeras är det tvivelsutan ett faktum att United är Englands bästa lag. Där våren 2012 var en ångestfylld resa med ett extremt bittert slut var våren 2013 istället en lång och härlig promenad i parken.
Egentligen var det meningen att den här krönikan skulle ha publicerats i början på maj. Av olika anledningar blev den liggandes några dagar och så helt plötsligt kom nyheten att Sir Alex Ferguson hade bestämt sig för att sluta som manager för Manchester United. När jag nu publicerar krönikan har jag inte skrivit om den, den levereras så som den ursprungligen var tänkt. Med ett undantag: Avsnittet om framtiden har jag klippt bort. Mina spekulationer där känns inte längre relevanta och när vi nu är mitt uppe i framtiden känns det som att spekulationerna om nästa säsong lika gärna kan få vänta några veckor till.
Att krönikan inte har skrivits om innebär att den inte diskuterar Fergusons avsked. Jag hade förvisso under våren hört lite viskningar från initierat folk om att Ferguson skulle sluta men jag var ändå fullständigt övertygad om att han skulle fortsätta. På ett sätt kan jag tycka att det är rätt att säsongen 2012/13 diskuteras utan att allt handlar om Fergie – Fergusons avsked har, med all rätt, tagit oerhört stor plats men laget som spelade hem Manchester Uniteds 20:e ligatitel förtjänar att uppmärksammas för den prestationen.
När United kröntes till mästare återstod mer än en tiondel av ligasäsongen och då United samtidigt inte var kvar i varken FA-cupen eller Europacupen var säsongen effektivt över redan den 22 april. Det kan tyckas vara tråkigt att vinna närmast utan dramatik men emellanåt är det skönt att slippa den ångest vi annars associerar med maj (och det var ju heller inte så att dramatik saknades under säsongen). Efter händelserna förra året finns det ett stort symboliskt värde i att nu vinna i utklassningsstil. United visar var skåpet ska stå.
Det var förstås bittert när domaren sparkade ut oss från Europacupen. Men Europa var en parentes den här säsongen. Det var viktigt att visa att fiaskot i gruppspelet hösten 2011 var ett undantag och det var viktigt att visa att United kan mäta sig med de bästa lagen i Europa. Det gjorde United, gruppspelet klarades av utan problem och man var klart bättre än Real Madrid i 150 minuter. Nu vet vi ju inte vad det hade räckt till, tyskarna ser onekligen ut att vara på en annan nivå för tillfället men det spelar inte så stor roll längre – i år handlade det primärt om att ta tillbaka ligan.
Cuper är cuper och att vi igen misslyckades i FA-cupen kan vi leva med. Om det nu ens är att betrakta en förlust mot Chelsea som ett misslyckande. På många sätt var det en baksmälla efter Real Madrid, energin tog slut och den energi som fanns kvar valde Sir Alex Ferguson att fokusera på ligan. Det är synd, vi suktar ju efter en ny FA-cuptriumf. För där ligan först på senare tid har blivit vår liga har FA-cupen alltid (eller åtminstone på den här sidan andra världskriget) varit Uniteds cup. Men det är som det är, otur med lottningen (fem av sju möjliga motståndare var betydligt sämre än Chelsea) och otur med schemaläggningen (kvartsfinalen mot Chelsea råkade hamna mitt i den värsta baksmällan efter Real). Otur med lottningen var ett genomgående tema för United. Chelsea i ligacupen – där Uniteds reserver stod för en formidabel insats mot Chelseas bästa spelare, Chelsea i FA-cupen och Real i Europa. Så kan det vara.
Vi summerar ändå säsongen 2012/13 med ett leende på läpparna. Nummer 20 bärgades och United är återigen Englands bästa lag. Vad är då skillnaden mellan 2012 och 2013? För mig är det väldigt enkelt, United är bättre än förra året och city är sämre medan övriga lag inte har lyckats höja sig. Mer intressant är då att diskutera varför det är så.
Londontrion Chelsea, Arsenal och Tottenham finns alltjämt där en bra bit efter Manchesterlagen. Chelsea har en hel del talang och hade säkert spelat ihop några poäng till med lite mer stabilitet i klubben men jag tycker inte att de ens på sina bästa dagar är på samma nivå som United. Hos Arsenal är Wenger mest förvirrad och det är mycket som måste förändras om de ska kunna utmana. Tottenham faller på sin historia, de är i ett moment 22 – de behöver ta det sista steget för att etablera sig som ett riktigt topplag men för att kunna ta det steget måste de först etablera sig som ett topplag. Övriga klubbar är så långt efter att de inte förtjänar att nämnas.
Manchester United däremot är klart bättre i år än för ett år sedan. Jag vill framför allt peka på två spelare som den stora skillnaden – Robin van Persie och Michael Carrick. När det kommer till Carrick är det nog många som inte håller med mig och menar att han har varit precis lika bra en lång tid.
I stort kan jag hålla med om en sådan åsikt. Jag menar dock att han har tog ett sista kliv säsongen 2012/13. Tidigare har han varit ledaren på mitten utan att faktiskt agera som ledaren på mitten. Han blev en ledare genom att vara en central spelare som har mycket boll. När det har tuffat till sig har Carrick haft en förmåga att gömma sig. Den här säsongen tycker jag emellertid att han har agerat med större pondus och idag är han inte bara en ledare utan han ser också ut som en ledare. När det har behövts har han istället för att gömma sig klivit fram, nu söker han aktivt ansvaret.
Michael Carrick har den högsta medelnivån i United och han har den överlägset högsta lägstanivån. Över hela säsongen är han för mig Uniteds klart bästa spelare och han är också lagets viktigaste spelare. Uniteds mittfält utan Carrick är en sorglig syn.
Cleverley ser emellanåt ut som en riktigt bra mittfältare men kan också vara riktigt dålig. Av någon anledning har han dessutom placerats i frysboxen under våren och det visar att han aldrig var central i Fergusons planer. Anderson är inte mycket att hänga i julgranen, Fletchers chanser att komma tillbaka är rimligtvis små medan Giggs (som har varit suverän under andra halvan av säsongen, men det primärt på kanten) och Scholes (som jag nästan tror pensionerade sig redan i julas utan att berätta det) inte är spelare för framtiden. Phil Jones? Wayne Rooney?
Nej, det är tur att Carrick orkar en hel säsong mer eller mindre utan vila. Jag tror inte att United hade vunnit ligan om Carrick hade missat sådär en tredjedel av säsongen.
Även om Carrick över hela säsongen har varit Uniteds bästa och viktigaste spelare så menar jag att även Robin van Persie har varit löjligt viktig för United. Vi vet förstås inte hur truppen hade sett ut om Robin inte hade värvats men laget hade alldeles säkert varit betydligt sämre, det finns liksom inte så många anfallare på Robins nivå.
Van Persies betydelse för United var stor redan i samma ögonblick som han skrev sin namnteckning på kontraktet. För värvningen av Van Persie var mer än något annat symbolisk. Att vi tog en spelare som city ville ha var oerhört viktigt och skickade signaler till samtliga spelare i de båda lagen och till klubbarnas supportrar.
Sen var det ju den där starten. Mål direkt (ett inhopp mot Everton räknas inte). Och så ett hattrick mot Southampton med segermål på övertid. Läge att jubla? Nej, Robin var förbannad på sig själv för att han hade missat en straff. Signaler. Robin fortsatte att göra segermål och laget som 2011/12 gav upp vid minsta motgång använde 2012/13 istället varje motgång som motivator.
Hade vi inte haft Van Persie på topp hade vi haft någon annan. Men de där vändningarna i början på säsongen som fick oss att se oslagbara ut hade inte varit möjliga utan Robin. Att han dessutom visade sig vara en bättre spelare än vi någonsin trodde var bara en bonus.
Formsvackan kom tyvärr vid fel tillfälle, hade Robin varit i form hade vi slagit ut Real, trots den patetiska domarinsatsen. Men det är som det är. Nu när Van Persie har varit en säsong i United vet klubben bättre hur han ska matchas för att ge honom de bästa förutsättningarna för att undvika att hamna i längre formsvackor.
Nu var det emellertid inte bara Carrick och Van Persie som gjorde bra säsonger. Ferguson pekade ut fyra spelare och nämnde förutom Carrick och Van Persie även Rafael och De Gea. Jag är fullständigt enig. Ferdinand förtjänar också att nämnas, liksom Jonny Evans. Evra har höjt sig oerhört från 2011/12 och att Vidic är tillbaka i spel är sannerligen viktigt. Framåt gör Chicharito massor av mål trots att han får alldeles för lite speltid och även om Rooney inte lyser som han har gjort är han fortfarande en av världens bästa fotbollsspelare.
Samtidigt som Uniteds nyckelspelare gjorde en bra säsong lyckades citys nyckelspelare inte. Deras ryggrad med Hart, Kompany, Yaya och Aguero var inte på samma nivå som säsongen 2011/12. Vad det beror på är jag inte helt säker på. Hart skulle fortfarande kunna lida mentalt av att han misslyckades med att rädda straffsparkar i EM och Kompany kan skylla på skador. Yaya och Aguero har möjligen varit mätta efter 2012 eller bittra över det nya misslyckandet i Europa.
När vi nämner att Kompany har varit skadad är det förstås på sin plats att konstatera att United har haft färre skador än förra säsongen medan city har haft fler, vilket förstås är en faktor till att United slutar en massa poäng före city i tabellen. Fortfarande hade United fler skador än city men skillnaden gick från att vara gigantisk och avgörande till att vara marginell.
Nyckeln för mig, bortsett från de nämnda spelarna, till titeln är ändå det fokus United hade under hela säsongen. I ligan har vi närmast varit befriade från onödiga poängtapp. När försprånget började växa hade det varit enkelt att släppa på koncentrationen och på grund av det tappa poäng. Istället var det fullt fokus. När city tappade poäng och det naturliga valet för United verkade vara att vila flera nyckelspelare inför en viktig Europamatch valde Ferguson istället att ställa upp med bästa möjliga lag. Fjolårets genomklappning skulle under inga omständigheter upprepas.
Måhända kommer vi i framtiden att se händelserna 2012 som en språngbräda till en ny framgångsera, där grabbar som Jones, Cleverley och Welbeck dominerar. Kanske blir det för dem en viktig läxa att lära sig hur ont det gör att förlora. Allt går inte på räls, inte ens för Manchester United. Att slippa uppleva känslan från 2012 igen kan vara en motivator väl så god som någon annan.
Men nu lutar vi oss tillbaka och njuter av att vara mästare igen. Det gäller att passa på, snart står en ny säsong med nya matcher och nya känslor för dörren. Att vara mästare är en fantastisk känsla och det är en känsla vi vill uppleva igen och igen och igen.
