Det har gått drygt tre månader sedan vi senast sparkade engelsk ligafotboll. Precis som vanligt har det varit långdragna veckor där det ena galna silly season-ryktet har avlöst det andra. Den bittra sanningen att ligatiteln hamnade i rätt stad men fel lag har gnagt inom mig hela sommaren.

Den hejdundrande sportsommaren som väntade kom och gick. Jag tyckte aldrig att det blev så roligt. Varken EM-slutspelet eller olympiaden i London. EM bjöd aldrig på några riktiga ”moments” vill jag påstå och till trots för den anglofil jag är så sparkade aldrig OS riktigt igång för mig. Men men…

Nåja, nu börjar så sakteligen det ständiga vakuumet efter sommarfyllan att avta, semesterskägget skall trimmas och huden fjällar i jakt efter sin sedvanliga bleka nyans. Det betyder äntligen avspark!

Det har varit en spännande sommar för oss rödfärgade Manchester-fans. Allt från värvningar, avsaknad av försäljningar (läs: Berbatov) och värvningar, börsnotering och till sist en supervärvning. Men en av de stora utropstecknen i sommar har varit att den gode Fergusons faktiskt har kommenterat eventuella värvningar i media. Det har varit Lucas hit och van Persie dit.

Men hursomhelst, till slut kom han. Robin van Persie, född 1983. Att van Persie tillslut anslöt till Carrington är för mig fortfarande osannolikt. Trots att jag såg honom vara inblandad i kvällens drabbning i Liverpool är jag osäker. Är han vår? Initialt känner jag att vi inte behöver honom. För de pengarna borde vi försökt hitta en central mittfältare av rang. Samtidigt går det inte att tacka nej till regerande skyttekungen när man redan har den näst bäste målgöraren från förra säsongen. Det är av allt att döma ett riktigt superanfall. Det finns inget att lag i ligan som har bättre anfallsalternativ än oss nu. Det tog hårt att förlora ligan på målskillnad i fjol. Detta skall inte ske igen. Om inte annat så får vi en vänsterfotad anfallare, det måste väl betyda någonting?

Det har diskuterats om huruvida detta kommer hämma utvecklingen av våra andra anfallare såsom Welbeck och Hernandez. Här väljer jag oförvanskat att lita på Sir Alex. Han, om någon, är klok nog att matcha tillräckligt men samtidigt inte glömma att det handlar om att vinna ligan. Det här är ingen välgörenhetsorganisation, man skall förtjäna sin plats i laguppställningen.

I kvällens premiärmatch var dock Wayne Rooney en stor besvikelse, likaså Nani. Samtidigt som Scholes i vanlig ordning skall vara glad att dagens kortutdelning bara gav gult så passade vår spanska målvakt på att briljera. Vilka räddningar! Håll uppe detta nu så vi får lite stabilitet i vårt annars så sargade försvar. Kagawa (är han fortfarande tillsammans med den japanska porrstjärnan eller inte?) gjorde en i mina ögon lysande debut. Det vattnades i munnen av att se hans snabba one-touch-spel och kvicka rörelsemönster.

Men nu sitter jag här i ett halvtaskigt linne (köpt på Arndale, Manchester, förövrigt), gröna operationsbyxor stulna från sjukhuset och smuttar på en rökig skotsk virre. 1-0-förlust mot Everton var inte alls vad jag räknat med. Kan inte riktigt bli av med känslan av att ha blivit blåst på festen. Det där blixtrande och nytända United som vi alla så länge sett framemot bjöd inte riktigt upp till dans på Goodison Park ikväll.

Avslutningsvis går det inte att understryka tillräckligt att den viktigaste värvningen för sommaren är att Vidic äntligen är tillbaka. Vilken lycka att få se vår serbiske lagkapten tillbaka på plan. Jag står fast vi att vi hade vunnit ligan om Vida hade varit hel förra säsongen. Bring on the season!