De flesta av oss som vigt våra liv åt att stötta ett fotbollslag, vare sig det är Manchester United eller ej, har säkerligen flertalet gånger drömt om att bli fotbollsproffs och få dra på sig ”sitt” lags matchtröja. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Kommer ihåg när jag och min bästa kompis alltid bråkade om vem som skulle vara Cole och vem som skulle vara Yorke när vi krigade på 7-mannaplanerna. Mitt trumfkort var att jag, i egenskap av halvnorsk, alltid hade första tjing på Solskjaer och han gjorde ju ständigt mål.

Men steget från trädgården och juniorfotbollen till den engelska högstaligan är det naturligtvis få som får lov att prova på. Men jag har alltid levt på hoppet, även efter jag slutade spela fotboll. Problemet är att spelarna ter sig att bli yngre och yngre samtidigt som jag går i motsatt riktning. Mest aktuella spelare med tidiga ligadebuter för United är Macheda (17 år) och Welbeck (17 år).

Säkerligen är det ingen unik känsla i livet när man börjar bli för gammal för att vara för ung. Samtidigt kommer jag ihåg de första gångerna man började se killar födda 1991 (eller t.o.m. tidigare) i laguppställningarna i världsfotbollen. Ett tungt slag när man inser att det är kört. Även om man bara levt på en gnutta hopp ett tag.

Det känns tungt att medge det men mina drömmar om att inta gräset på Old Trafford har jag lagt på hyllan. Det skulle möjligen vara en karriär som streakare eller liknande men det vore inte en vacker syn för varken er eller mig.

Nåja, det är andra tider nu och jag kämpar med att komma i bruksform. Samtidigt som jag hämtar andan efter dryga halvmilen och är ganska nöjd med både prestation och tid så läser jag att vår nye japan Shinji Kagawa höll på att springa sönder beep-testet ute på träningsanläggningen i Carrington.

Men det handlar inte bara om ynglingar och nya förmågor. Det såg vi senast i helgen när vi höll på att göra bort oss totalt mot nykomlingen Southampton. Vi hade inte alls den fart och flärd som jag, med många andra, vill se med det spelarmaterialet vi har att tillgå.

Men plötsligt gör han entré på planen, den gamle trotjänaren och legendaren, Paul Scholes. Med dryga halvtimmen kommer han in och får ordning på torpet. Han må inte ha snabbheten i benen eller kvickheten i sina vändningar kvar men oj, vad han kan spela fotboll. I och med hans intåg på banan ställde vi om till en mer traditionell 4-4-2-uppställning och sedermera vann matchen.

Jag försöker inte säga att jag tycker att Scholes skall starta varje match eller att vi borde satsa mer på en, ibland misstaget för, föråldrad 4-4-2-uppställning. Nej, inte alls! Däremot är det underbart att se att vi har förmågan att göra det. Kasta in en snart 38-åring och formera om oss lite och samtidigt gå mot vinst. Och om Scholes (38 år i november) och Giggs (39 år i november) kan vara aktuella för startelvan så borde jag kanske inte överge hoppet om Old Trafford helt och hållet?