Det känns fruktansvärt bittert att efter nio månaders tufft matchande med både toppar och dalar; fantastiska matcher, makalösa mål och magiska vändningar, att då förlora ligan på målskillnad. Det svider något fruktansvärt.

De första sekunderna efter att jag vaknade i morse så var allting normalt men sen så kom det som en lavett över kinden. Det kändes som the mother av alla bakisfyllor. Fy fan…

Om man tar några steg tillbaka och tittar tillbaka på säsongen som gått så måste man vara stolt och nöjd trots allt. Vi har i år plockat 89 poäng (80 poäng förra säsongen) till trots för att vi har varit det tveklöst mest skadedrabbade laget i serien. Under säsongen har vi aldrig haft mindre än fyra spelare skadade, vid ett tillfälle hade vi tretton stycken på skadebänken och vid två matchtillfällen var de tolv som inte var spelbara. Det gör det hela nästintill otroligt att vi efter den 38:e omgången har plockat hem lika många poäng som lillebror-City. De har i sin tur varit det minst skadedrabbade laget sett till hela säsongen.

Av de 38 matcherna i Premier League vann vi 28 stycken (15 på hemmaplan respektive 13 på bortaplan). Det skall jämföras med 23 vinster i fjol och 27 stycken året innan dess.

Det kan ses som angenäma problem att hålla just Manchester United varmt om hjärtat med tanke på den fantastiska framgångsrika historien. Jag, i synnerhet, skall skatta mig lycklig då jag (i egenskap av 22-åring) endast varit med ”de goda åren”. Varje säsong utan en trofé är en dålig säsong för oss Man Utd-fans. Och jag tror det är viktigt att det så får förbli, min känsla är att det genomsyrar hela klubben från ledning ner till ungdomsakademin. Det skapar en hängivenhet att slå tillbaka. Sir Alex kommer knappast kasta in handduken samtidigt som ligaguldet är på fel sida staden. Vi kommer att komma tillbaka, och det med råge.

Mina tankar inför gårdagen var inte speciellt hoppfulla. Var säker på att City skulle banka in 4-0 redan i första halvlek samtidigt som vi skulle få problem med Sunderland men förhoppningsvis nå en uddamålsseger. Såhär i efterhand hade jag mycket hellre sett att det blev så.

Även om det var fullständigt otänkbart att QPR skulle kunna rubba den mesblåa maskinen så var det så löjligt nära att jag fortfarande mår illa. 20 sekunder! Det var 20 jävla sekunder från att vi vann en 20:e ligatiteln! Om jag räknat rätt så var vi under den 38:e omgången serieledare ca 65 minuter och City var det i ca 30 min. Tyvärr, är det tydligen det lag som leder ligan när slutsignalen (i båda matcherna) ljuder som vinner ligan. Surt.

Det var någon som skrev på Twitter igår något i stil med ”så det var såhär Bayern kände sig ’99”. Fy, fan i helvete vad nära det var! Den här förlusten kommer att etsa sig fast ordentligt i mitt helröda hjärta men det kommer bara göra det så mycket mer fantastiskt när vi hämta hem ligaguldet nästa säsong.
Det hade känts bättre om vi förlorat igår så att vi inte tappat ligatiteln på målskillnad. Det är ett grymt och snöpligt sätt. Men jag står samtidigt först i kön för att förespråka att man skall skilja på lag på samma poäng via inbördesmöten. Och då, ja, då hade det ju skitit sig big-time…

Men en serie ljuger aldrig. När alla lag har mött varandra två gånger så är det det bästa laget som vinner. Hur smärtsamt det än är, för en serie ljuger aldrig.

Diskussionen angående att lillebror-City köpt sig en titel är svår att inte ryckas med i. Givetvis är det tack vare deras nytillkomna oljepengar som gör att det är de som får fira längs Manchester gator i dag. Men det är inte deras pengar som smärtar i dag, utan det är faktum att vi förlorade med några få måls marginal. En hel Vidic eller sjukdomsfri Fletcher hade gjort skillnad. Men jag är inte bitter, jag är bara fruktansvärt ledsen.

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka för en trevlig supporterträff i Helsingborg i går och hoppas på återseende nästa säsong. Tack för de tjugotal mail med synpunkter, åsikter och glädjerop jag fått under säsongen samt för de kommentarer ni lämnat nedan.

Believe.