Rio Ferdinands vänsterskott på övertid i andra halvlek kunde ha blivit ännu ett klassiskt mål av United om inte Evertons målvakt, Tim Howard, fint räddat bollen precis under ribban. Det var söndagen den 22 april 2012, dagen då Manchester United gav bort ligan. Everton hade, sin vana trogen, kämpat ihärdigt och hämtat upp 2-4 till 4-4 på Old Trafford. Hemmalaget hade under andra halvleken stundtals spelat en underbar fotboll och gjort tre oerhört vackra mål i 2-1, 3-1 och 4-2. Ett oigenkännligt United tappade fullständig fokus och det oavgjorda resultatet visade sig vara nådastöten i jakten på ligaguldet.

Säsongen började annars bra. I Community Shield vändes 0-2 i halvtid till 3-2 mot miljardbygget City, efter det att Sir Alex spelat ett mycket ungt lag som imponerade stort. Främst imponerade nyförvärven Phil Jones och Ashley Young. Mycket negativ energi lades på den unge målvakten David de Gea, vilken fick oförtjänt mycket kritik i början av säsongen. I de inledande matcherna av ligan spelade United en dynamisk fotboll, kanske det bästa laget presterat på mycket länge, sett till fantasi och passningsspel. I backlinjen imponerade Jonathan Evans, Jones och Chris Smalling och på mittfältet tycktes främst Anderson och Tom Cleverley trivas ihop. I anfallet spelade en leende Wayne Rooney fin fotboll med den imponerande Danny Welbeck. Med talanger som Ravel Morrison och Paul Pogba i reservlaget kändes säsongen, minst sagt, spännande. Sir Alex Ferguson tycktes ha genomfört sin generationsväxling perfekt.

Segern (3-1) mot de kommande vinnarna av Champions League, Chelsea, var på sätt och vis slutet för den fina säsongsinledningen. Förvisso spelade United bra fotboll under den första halvleken, men i ärlighetens namn hade ett oavgjort resultat bättre speglat händelserna på planen. Orosmolnen började emellertid hopa sig på himmeln. Clownen Kevin Davies tacklade Cleverley fult under en match mot Bolton på Reebok Stadium den 10 september. Skadan visade sig vara förödande, framförallt då den unge engelsmannen aldrig riktigt kom tillbaka under säsongen. Vidare drog Rooney på sig en horribel utvisning i Englands 2-2 match mot Montenegro i EM-kvalet den 7 oktober 2011. Utvisningen och den efterföljande processen om hur många matcher i EM som anfallaren skulle missa kostade onekligen Rooney i form. Under hösten fick Anderson stora skadeproblem (igen), vilket i stort skulle kosta hela säsongen.

1-6-förlusten hemma mot City var, om något, en fingervisning om att formen från starten av säsongen var borta. Försvarsspelet var, onekligen, ett problem och framförallt fokus samt koncentration. United inledde gruppspelet i CL skakigt, med främst det oavgjorda resultatet (3-3) mot Basel på Old Trafford i åtanke. Skadorna tycktes ständigt vara närvarande. Det infann sig ingen kontinuitet i Sir Alex lag. Onekligen var detta en påverkande faktor på de djupa dalarna. Lägsta nivån var ovanligt låg i matcher som ovan. Känslan under hösten var ominös.

Samtidigt var inte allt mörkt. Jones gjorde en stark höstsäsong och den unge mannen tycktes kunna spela överallt med en frenesi, pondus och glädje som fick många att jämföra honom med eminensen Duncan Edwards. Jones var också den som avgjorde mötet på Villa Park mot Aston Villa den 3 december 2011. Ett par omgångar innan hade United spelat ut Newcastle United enligt noter på Old Trafford, men trots detta slutade matchen 1-1. Bortalaget fick en vansinnig straffspark (helt korrekt tackling av Ferdinand på bollen, inte Ben Arfa) med sig i andra halvlek, vilken Demba Ba enkelt förvaltade. Som vanligt får United alltid alla straffar och domslut med sig i alla möjliga matcher…Alan Pardew stod får årets mest magstarka kommentar när han påstod att skatorna skulle vara värda en poäng. I ärlighetens namn hade 7-0 varit ett rättvist resultat, men den duktige Tim Krul räddade bortalaget flera gånger om. Javier Hernandez var ytterst nära att avgöra på klassiskt manér, men han vinkades av för offside i slutskedet. Värt att poängtera är att United under hösten inte avgjorde eller utjämnade sent i matcherna så ofta. I stort var det enbart i matchen mot Basel på Old Trafford (3-3) där Youngs kvittering var undantaget.

Under december 2011 vann United de flesta matcherna i PL och trots de enorma skadeproblemen var laget ytterst när konkurrenten City på nyårsafton. Förklaringen till detta låg troligen i det stabila bortaspelet, där laget imponerade stort genom flera segrar mot svåra motståndare: West Bromwich 2-1, Everton 1-0, Swansea 1-0, Aston Villa 1-0 och Fulham 5-0. I tillägg fick laget med sig viktiga poäng i de svåra bortamatcherna mot Stoke och Liverpool (1-1 x 2). Laget fick, trots allt, oförtjänt mycket kritik. Förvisso var svackorna mot City hemma och spelet i CL djupa, men i övrigt gjorde laget en enorm insats, sett till förhållandena i övrigt.

Michael Carrick kritiseras ofta oförtjänt, men hans återkomst i laget i slutet av november 2011 var en av de största förklaringarna till varför laget överhuvudtaget aspirerade på ligaguldet. Engelsmannen spelade stundtals magnifikt under hösten 2011 och gjorde en god insats under vårsäsongen. Han blev den sammanhållande länken i ett lag, stundtals slaget i spillror av skadeproblem.

Den 7 december 2011 förlorade United bortamatchen mot Basel med 1-2 (sista gruppspelsmatchen i CL), vilket innebär att laget missade fortsatt spel i turneringen. Insatsen i sig var bedrövlig och som om det inte var nog med eländet, skadade sig lagkaptenen Nemanja Vidic allvarligt (korsband) och missade resten av säsongen. Fiaskot innebar spel i Europa League och minskade intäkter. För övrigt var det första gången sedan säsongen 2005/06 som United inte gick vidare från gruppspelet i CL. I efterhand är det tämligen enkelt att analysera vart det gick fel. De oavgjorda resultaten hemma mot Basel och Benfica signalerade att United inte hade den kraft och finess som krävdes i Europa. Försvarsspelet och koncentrationen är två andra faktorer att peka på i efterhand. Det var inte bara de Geas dåliga utspark som föregick Benficas 2-2-mål på Old Trafford som var orsaken till att United inte gick vidare… Hela försvaret uppträde många gånger undermåligt och då särskilt i de två matcherna mot portugiserna och schweizarna.

Året 2011 fläckades av en erbarmlig insats, då United förlorade på Old Trafford mot Blackburn Rovers med 2-3 på nyårsafton. De Gea gjorde ett mindre bra ingripande med tio minuter kvar och Hanley kunde nicka in 2-3. I raden av insatser som kan pekas på då det kommer till att analysera vara PL förlorades ligger denna högt. Rooney och ett par lagkamrater spelade inte efter att de onödigt lagt sin tid på en utekväll ett par dagar före matchen. Incidenten fick Sir Alex att peta anfallaren och markera att ingen är större än klubben. Engelsmannen returnerade några dagar senare, men gjorde en blek insats då Newcastle spelade ut United och vann med 3-0 på Sports Direct Arena. För övrigt var hösten, efter matchen mot Chelsea på Old Trafford, inte Rooneys bästa. Han mäktade enbart med sex mål (varav två mot Otelul Galati borta i CL på straff) efter denna match och verkade inte riktigt ha återfunnit glädjen från säsongsinledningen. Troligen var incidenten i EM-kvalet det som tyngde anfallaren.

United fick vidare negativa besked gällande skotten, den så energirike, Darren Fletcher då det den 13 december 2011 kommunicerades att han skulle missa resten av säsongen på grund av ulcerös kolit, en inflammatorisk tarmsjukdom av kronisk karaktär. I nuläget är det tveksamt om Fletcher överhuvudtaget kommer tillbaka till elitfotbollen. Att skotten kunnat ha en inverkan på PL är tvivelsutan. Att han och Vidic missade andra halvan av säsongen gör lagets insats än mer imponerande. I stort var detta något som negligerades av många kritiker och media i stort. Det skulle vara intressant att se City i motsvarande situation. Roberto Mancini grät under säsongen krokodiltårar då han saknade lagkaptenen, den imponerande Vincent Kompany i ett par matcher. Det var nästan genant när en betänker den ekonomiska dopingen hans klubb idkade/idkar och den trupp som italienaren förfogade/förfogar över…

I FA-Cupen fick United den tuffaste av lottningar då de mötte just City borta den 8 januari 2012. I ösregnet spelade United fin fotboll och ledde med 0-3 i halvtid. 0-1 var en riktig pärla, där Rooney kraftfullt nickade in ett inlägg från Antonia Valencia. Just dessa spelare skulle komma att vara mycket imponerande under vårsäsongen. Matchen slutade för övrigt 2-3. Det stora samtalsämnet var emellertid Paul Scholes comeback. De sista tio till femton årens, tillsammans med Barcelonas Xavi, bästa mittfältare hoppade in i andra halvlek, men hann inte riktigt sätta sin prägel på matchen. Känslan efter matchen var god. Totalt sett var många överens om att det var en bra lösning för klubben, tills säsongen var slut. United hade under sommaren 2011 inte lyckats värva någon spelare som skulle ersätta Scholes och den makabra skadesituationen hämmade laget. I den fjärde omgången av FA-Cupen lottades United mot Liverpool borta.

I PL fortsatte United imponera. I matchen mot Bolton (slutresultat 3-0) på Old Trafford den 14 januari 2012 gjorde Scholes 1-0 och den 37-årige veteranen imponerade tillsammans med Carrick på mittfältet. Matchen mot Bolton följs av en imponerande bortavinst mot Arsenal (1-2), där Welbeck avgjorde sent. I FA-Cupen stod rasistbråket mellan Luis Suárez och Patrice Evra i centrum när Liverpool tog emot United i den fjärde rundan. Den förre tilltalade, enligt engelska FA, den senare med rasistiska tillmälen flera gånger under matchen mellan lagen i PL hösten 2011 på Anfield. Liverpool vann matchen i FA-Cupen med 2-1 efter ett sent mål av Dirk Kuyt. Målet föregicks av ett mindre bra försvarsspel av, bland annat, Evra.

Den 31 januari 2012 stod det klart att talangen, den offensive mittfältaren, Ravel Morrison lämnade klubben. Engelsmannen lämnade för West Ham United för ett kontrakt om tre år. Morrisons flytt och de många turerna kring vem som erbjudit vad etcetera tycktes vara kantade av hans indisciplinära beteende. Det rapporterades om missade träningar, bristande uppförande och problem vid sidan av planen. Sammantaget kändes det faktum att en av klubbens största talanger lämnade för en kommande nykomling i PL tråkigt. Tvivelaktiga agenter och en skev världsbild tycks sätta mentala gränser för många talanger i dagens fotboll. Det krävs förutom en god fysik och teknik ett visst mått av intelligens för att lyckas i Manchester United.

Den 5 februari 2012 såg det mycket mörkt ut när Chelsea gjorde 3-0 på Stamford Bridge i början av andra halvlek. United stod emellertid för en imponerande upphämtning till 3-3, efter två snygga (straff)mål av Rooney. Kanske var just dessa två målen vändningen för Rooney. Hernandez nickade in Ryan Giggs inlägg med knappt fem minuter kvar av matchen och räddade en mycket viktig poäng. Det hade talats mycket om de Gea under säsongen och även den unge spanjoren fick upprättelse i mötet mot Chelsea. Räddningen på duktiga Juan Matas frispark alldeles i slutskedet var bländande. Strax efter räddade han även mittbacken Gary Cahills långskott.

Den nästkommande matchen mot Liverpool handlade mycket om det inbördes mötet mellan Evra och Luis Suárez, efter att den senare avtjänat sitt straff om åtta matchers avstängning samt böter om £ 40 000. Suárez gjorde fullkomligt bort sig, King Kenny och klubben han representerade när han vägrade ta Evras hand innan avspark. Sir Alex fördömde den infama uruguayanen efter matchen och menade att han aldrig borde spela för Liverpool igen. Matchen? 2-1 till United efter två mål av Rooney och det var tydlig klasskillnad lagen emellan.

United fortsatte att imponera genom att slå både Norwich (2-1) och Tottenham Hotspur (3-1) på bortaplan. I den förra matchen avgjorde laget, sällsynt denna säsong, i 90 minuten genom jubilaren (900 matcher) Giggs. Youngs fina inlägg stöttes i mål av walesaren från nära håll och någonstans kändes det som om United kunde få en fin säsongsavslutning. Spelet i EL kändes som en stor parantes. Förvisso slog United ut Ajax över två möten, men med stor möda. Athletic Bilbao imponerade stort över två möten i åttondelsfinalen och blev alldeles för svåra för United. Spanjorernas fina passningsspel skall inte negligeras, men nog hade United presterat bättre med mer inspiration och en bättre skadesituation…Den i säsongsinledningen så imponerande Cleverley gjorde under denna period comeback, men han hann aldrig riktigt arbeta sig in i säsongen och Uniteds innermittfält byggde helt på Carrick och Scholes.

Under vårsäsongen exploderade Rooney och Valencias form. De båda spelarna var involverade i flera matchavgöranden. Då den förre hade en lite tung höstsäsong gjorde han i stort mål på det mesta under vårsäsongen, det var mot denna bakgrund svårt att kritisera honom. För ecuadorianen var höstsäsongen relativt skadefylld, men han gjorde en vidunderlig vårsäsong, vilket manifesterades i det viktiga mötet mot Blackburn Rovers på Ewood Park måndagen den 2 april 2012. De Gea räddade United med två till tre mycket fina räddningar och under andra halvlek ökade United pressen markant. Mot slutet gick i stort varje anfall på högersidan och den formstarke Valencia. Med cirka tio minuter kvar bestämde han sig för att skjuta istället för att söka inlägg. Skottet var distinkt och Paul Robinson verkade något överraskad. Målet (Young gjorde sedan 0-2) var förlösande och innebar att United ledde ligan med fem poäng. City hade vid denna tidpunkt en tydlig formsvacka, med förlust mot Swansea borta och oavgjorda resultat mot Stoke borta samt Sunderland hemma. Resultaten gjorde att United, otroligt nog, kunde överta ledningen i ligan med lite marginal.

United såg alltså ut att kunna vinna titel nr 20. I matchen mot Queens Park Rangers fick laget en tidig straff, efter att Young högst dubiöst fallit och som om misären inte är nog för bortalaget blir försvararen Shaun Derry utvisad. Rooney förvaltade straffen väl och United höll ställningarna under hela matchen. Med 20 minuter kvar gjorde Scholes 2-0, ligaledningen var då uppe i åtta poäng, med en match mer spelad. Samma eftermiddag mötte City ett formstarkt Arsenal på Emirates Stadium. Med cirka tre minuter kvar gjorde Mikel Arteta 1-0 till hemmalaget och United gick därmed upp i åtta poängs ledning. Roberto Mancini hade vid detta tillfälle ett bekymmersamt läge. Den eländige och tillsynes infantile Mario Balotelli blev utvisad med ett par minuter kvar att spela. Med sex omgångar kvar ledde alltså United PL med åtta poäng.

Parallellt med den rafflande slutstriden pågick ännu ett par tråkiga kontraktssagor. Precis som Morrison, ingick mittfältaren, fransmannen, Paul Pogba och vänsterbacke Ezekiel Fryers i det ungdomslag som vann FA-Youth-Cup våren 2011. Vad anbelangar Pogba bådade hans inhopp mot Stoke City den 31 januari 2012 (2-0) väldigt gott, men mittfältarens chanser därefter var limiterade och de gånger han spelade några minuter tycktes han inte vara fokuserad och imponerade inte. Bakom Pogba står Mino Raiola, ännu en omtvistlig agent. Raiola företräder Zlatan Ibrahimovic och har goda kontakter i Italien. Under hela våren cirkulerar rykten att Pogba hade en affär med Juventus (som fuskade till sig ett par fråntagna ligatitlar under 2000-talets första tio år) på bordet. Det kom därför inte som någon överraskning när Sir Alex Ferguson den 3 juli 2012 vid en presskonferens sade: ”Paul Pogba signed for Juventus a long time ago as far as we’re aware. I don’t think he showed us any respect at all.” Med address till den dubiöse agenten sa skotten vidare: “To be honest, if they carry on that way, they’re probably better doing it away from us.”

I dagarna rapporteras att Fryers är nära ett kontrakt med Tottenham Hotspur. Situationen tycks absurd mot bakgrund av att United för tillfället är i behov av både innermittfältare och en vänsterback. Orsakerna till varför parterna inte kommer överens kan givetvis vara många, men i de flesta fallen handlar det troligen om pengar. Många talanger tycks förblindas efter ett par minuter i A-laget och kräva kontrakt som är orimliga. Världsekonomin befinner sig, troligen, i den värsta krisen sedan 1930-talet. I en sådan tid krävs någon form av måttfullhet och eftertanke. Det kan vara värt att tänka på. Även om du är fotbollsproffs. En sak är emellertid säker, Manchester United lever vidare. Ingen spelare är större än klubben. Dessa figurer, både spelare och agenter, hade inte varit värda att putsa Darren Fletchers skor.

I matchen mot Wigan Athletic borta den 11 april 2012 kändes det tidigt att något var fel. Wigan fick ett mål tvivelaktigt bortdömt under den första halvleken, men gjorde i början av andra välförtjänt 1-0 (Maloney) och vann matchen med just det resultatet. United stod i princip inte för ett enda organiserat anfall under matchen och beslutet att vila Scholes skulle visa sig vara förödande. Den 37-årige veteranen hade imponerat sedan årsskiftet och var av de primära orsakerna till varför laget presterat så pass bra. Röster fanns till och med för att han skulle med till EM 2012 (Harry Redknapp m.fl.). Utan Scholes fanns där ingen mittfältare som kunde stå för det oväntade och öppnande passet. Istället fick allt spel koncentreras kanterna. Cleverley hoppade in i slutet av matchen, men formen från säsongsinledningen var förstörd på grund av skador och bristande kontinuitet. Parallellt med detta stod Rooney och Valencia för skrala insatser och Giggs visade att han långt ifrån var en man för startuppställningen. Walesaren som var så instrumental för Uniteds framgångar våren 2011 tycktes inte nå de höjderna längre. Förlusten kändes tung, speciellt som en vinst troligen hade demotiverat City fullkomligt. Istället tog de en storseger mot West Bromwich Albion med 4-0 på hemmaplan. Carlos Tévez, mannen som enligt Mancini aldrig skulle spela för City igen (sagt i september 2011, Tévez tog sedan några månaders semester i Argentina) var tillbaka.

Inför de två kommande hemmamatcherna mot Aston Villa och Everton var uppgiften enkel, det gällde att vinna båda för att ha fem poängs marginal inför mötet med City den 30 april 2012. Matchen mot Aston Villa blev en enkel affär. Förvisso blev det (fullt förståeligt) ramaskri över ännu en tvivelaktig straffspark som Young ordnade, men siffrorna om 4-0 ljuger inte. Aston Villa var fruktansvärda.

I matchen mot Everton den 22 april 2012 var spelet i första halvlek högst krampaktigt. Trots att Scholes spelade lyckades United aldrig hota ett lågt försvarande Everton. 1-1 i halvtid var ett hyfsat resultat, Rooney var åter i målprotokollet efter en distinkt nick från nära håll. I andra halvlek stod United för bländande fotboll vid 2-1 och 3-1. Det kändes som en upphämtning och uppvisning av en potentiell ligasegrare. Welbecks avslut vid 2-1 var världsklass och passningsspelet mellan den unge anfallaren, Carrick och Luis Nani vid 3-1-målet var vidunderligt. Everton gjorde 3-2, men Rooney utökade ledningen till 4-2 efter ett vackert samspel med Welbeck. Evra var nära att göra 5-2, men hans nick från nära håll gick i Howards högra stolpe. Det var inte fransmannens säsong. Hade den bollen gått in hade United varit ligamästare. Efter detta förloras istället ligan mer eller mindre när Everton i den 83 och 85 minuten reducerar och kvitterar. Försvaret uppträdde som ett pojklag i positionsspelet och trots fem minuters övertid, där Ferdinand var nära att avgöra, slutade matchen 4-4. Känslan var en sådan av resignation. Uniteds form tycktes dalande, medan City hade återfunnit sin efter ännu en seger mot Wolverhampton Wanderers borta med 2-0.

I mötet mot City var United uddlösa. Sir Alex valde att starta med ett mittfält bestående av Park, Giggs, Carrick, Scholes och Nani. Duktige Valencia bänkades till förmån för den mer defensivt pålitlige Park. Inställningen var uppenbart att det främsta målet med matchen var att vinna en poäng. Matchen i sig var tråkig, United försvarade sig lågt och City kom till relativt få farliga avslut. På övertid i första halvlek nickade emellertid Kompany in 1-0 till hemmalaget. United skapade knappt någon farlighet och resultatet kändes fullt rättvist, City övertog serieledningen genom bättre målskillnad (+8).

I de två sista omgångarna ställdes hoppet till Citys svåra bortamatch mot Newcastle United och deras sista motståndare på hemmaplan, nedflyttningshotade Queens Park Rangers. Förutsättningarna var emellertid att United behövde vinna hemmamatchen mot Swansea City och bortamatchen mot Sunderland. United gjorde sitt jobb genom att vinna med 2-0 på Old Trafford respektive 1-0 på Stadium of Light.

På Sports Direct Arena gjorde City med cirka tjugo minuter kvar 1-0 (slutresultat 2-0) och allt kom att avgöras i den sista omgången. När klockan passerade 90 minuter ledde Queens Park Rangers med 2-1 och United var i den stunden ligamästare. City såg ut att ha kollapsat under trycket, ett fiasko var nära förestående. Vad som hände sedan är givetvis smärtsamt, men det gäller att vara stor i motgången. Det, om något, är kännetecknande för en vinnare. Manchester City är värdiga ligasegrare säsongen 2011/12. De hämtade upp åtta poäng de sista omgångarna och vinner ligan på övertid. Det är svårt att argumentera mot detta. Samtidigt skall United kanske ha en större eloge, sett till att de inte dopat sig ekonomiskt och att de hade mångt mycket större skadebekymmer över säsongen. Att då förlora ligan på målskillnad och genom två övertidsmål vittnar om en styrka.

I nuläget, sommaren 2012, har United värvat två spelare i Shinji Kagawa och Nick Powell. Kagawa kommer närmast från Borussia Dortmund, där han varit en av nyckelspelarna under två framgångsrika säsonger. Japanen är 23 år, offensiv mittfältare och känns, på förhand, som en fin värvning. Powell beskrivs också som en offensiv mittfältare, men mot bakgrund av hans ringa ålder (19 år) och det faktum att han har spelat för Crewe Alexandra bör förväntningarna på honom vara betydligt lägre.

Mot bakgrund av det faktum att, bland andra, Pogba, Fryers, Ji-Sung Park, Michael Owen och Fabio da Silva (lån till Queens Park Rangers) lämnat United behövs troligen fler förstärkningar under sommaren. I tillägg är Dimitar Berbatovs framtid högst osäker. Bulgaren verkar desperat att lämna United och i ärlighetens namn är det nästan förnedrande för honom att vara fjärde val som anfallare efter Rooney, Welbeck och Hernandez. Utan att göra en mer djuplodande analys behövs det troligen ytterligare två förstärkningar. En av dessa bör vara en innermittfältare. Troligen behövs också en vänsterback, mot bakgrund av Evras sviktande insatser och det faktum att Fryers lämnat samt att Fabio lånats ut.

I dagsläget står United med Giggs, Young, Nani och Valencia till förfogande vad gäller kantpositionerna på mittfältet. Bebe går knappt att ta på allvar, mot bakgrund av den misslyckade sejouren i Besiktas. Vad gäller positionerna på innermittfältet finns Giggs (kan brukas även i denna position), Scholes, Carrick, Cleverley, Anderson och Kagawa (kan möjligen operera från någon kant) att tillgå. I tillägg finns, främst, de mer oprövade Powell, David Petrucci, Michael Keane, Jesse Lingard och Ryan Tunnicliffe. På pappret ser detta material bra ut, men med Giggs och Scholes ålder i beaktning (antal matcher under en säsong) samt Cleverleys och Andersons skadefacit i minnet är ytterligare en innermittfältare att önska. Det går emellertid inte att bortse ifrån att situationen i fråga om mittfältet är något bättre i nuläget än vad det var vid samma tidpunkt förr året. Låt oss därför hoppas att den blir ännu bättre.

Den kanske viktigaste nyheten inför säsongen är att kaptenen, Vidic, verkar redo att starta säsongen 2012/13. Serben kommer att innebära att United får tillbaka en riktig världsstjärna. Likaså finns förhoppningen att den så grovt underskattade Fletcher kommer tillbaka under säsongen. Sir Alex har emellertid bekräftat att skotten ännu inte startat med normal träning. Fletchers eventuella återkomst kommer, liksom Vidic, att innebär ett mentalt lyft. Är det någon som kan komma tillbaka, trots alla tvivel, är det just Fletcher. Hans styrka har alltid varit inställningen, att aldrig ge upp och att aldrig acceptera en förlust. Tills han är tillbaka bär vi med oss denna inställning inför säsongen 2012/13. United will rise again.

//Bukowski