Mainoo, Amorim & Framtiden

Kobbie Mainoo var tydlig: han ville lämna Manchester United på lån under sommaren 2025. Manchester United, och Rúben Amorim, sa nej.

Youth.

Courage.

Success.

Manchester United har ett, såvitt jag kan finna, helt unikt rekord.

Sedan Herrens år 1937 har klubben haft åtminstone en akademispelare i truppen under varje match.

Under dessa 90 år har vi ställt upp i fler än 4 320 drabbningar – och varje gång har någon fostrad i ungdomsleden varit ombytt och redo för tjänstgöring.

För att citera vår första portugisiske tränare:

”This is Football Heritage.”

De flesta av oss, vågar jag hävda, tänker nog på ett specifikt ögonblick när vi tänker på Kobbie Mainoo.

Men det var 18 år bort när han föddes i Stockport, Greater Manchester Area, 2005.

Som nioåring började han sedan att spela för Manchester United.

Debuten i juniorlaget, U16, kom under pågående pandemi – hösten 2020.

I januari 2023 gjorde han sin a-lagsdebut från start mot Charlton i ligacupen.

Under försäsongen därpå imponerade den unge Kobbie, men han ådrog sig snart en skada som skulle hålla honom borta från a-lagsspel till slutet av november.

Kobbie spelade de 22 avslutande ligamatcherna säsongen 2023/2024 från start.

Den 25 maj 2024 kom så ögonblicket vi alla tänker på.

Manchester United mot Manchester City.

Wembley.

Alejandro Garnacho har redan pytsat in 1-0 efter misstag i City-försvaret.

Marcus Rashford får bollen och lägger en delikat krossboll till nämnda argentinare som sprintar längs långsidan.

I höjd med straffområdet slår han så in den till en väntande lagkapten.

Bruno har redan sett ynglingen som skurit in i straffområdet bakom sig.

Utan att titta styr, föser, han bara bollen vidare.

Kobbie Mainoo träffar den på ett tillslag med bredsidan.

2-0.

Manchester United vinner FA-cupen för första gången på nio år. Och det är till stor del tack vare Kobbie Mainoo.

”Ödsla inte bort din tid med jämförelser mellan mig och Kobbie Mainoo. Han är tio gånger den spelare jag var vid 19.”

Citatet kommer från en av Manchester Uniteds bästa innemittfältare någonsin.

Paul Scholes.

Och han är inte ensam i sina hyllningar.

Pundits, ex-spelare, medspelare och fans har klättrat över varandra i hyllningarna för den tillsynes sympatiske Manchestersonen.

Det har i det närmaste utvecklat sig till en sorts kult. Och vi har varit här innan.

I takt med att lagets prestationer blir undermåliga söker vi med ljus och lykta efter någon att kroka fast förhoppningarna i.

En Adnan Januzaj. Marcus Rashford. Mason Greenwood.

En Koobie Mainoo.

I desperationen verkar många blanda ihop potential med faktisk förmåga.

Det blir löjligt. Förutsägbart. Och destruktivt för ynglingen.

Han är inte färdig – på långa vägar – oavsett hur mycket det vevas om hans briljans på Twitter.

Någon som däremot inte varit här innan är Rúben Amorim. Och det märks.

Han kunde skeppa iväg en trött Rashford och en arrogant Garnacho utan större protester.

Han identifierade oönskade element. Och vi lät honom utdela Alexanderhugg efter Alexanderhugg.

Men när det började viskas om att klubben var beredda att lyssna till bud på den nya guldkalven hade det gått för långt hos även de största uppbackarna av portugisen.

Jag står i nio fall av tio på tränarens sida. Tränaren är det kollektiva, spelaren det individuella.

Vill vi ha kollektiv framgång måste vi satsa på det kollekiva.

Men betyder det att vi måste underkasta oss alla tränarens beslut? Stå på hans sida i alla fighter?

Att det kommer vara Amorim som tar oss tillbaka till toppen blir mer osannolikt för varje match vi förlorar. För varje minut på gräset utan framsteg.

De obekväma besluten, att alla spelare värderas lika oavsett klubbakgrund, har sannolikt varit nödvändiga.

Vi har varit sentimentala tidigare; låtit spelare stanna därför att det är mer bekvämt än att möta sanningen.

Men när en tränare som ser ut som ett passerat bäst-före-datum fortsätter på sin kolissonskurs med den mest uppskattade spelaren i supporterleden tvingas vi ta ställning.

Om inte Kobbie kan införlivas i Amorims spelsystem och följaktligen lämnar i januari eller juli – vad har vi då kvar?

Är vi villiga att sätta vår identitet och historia på spel för en huvudtränare som efter elva månader egentligen inte påvisat några framsteg?

Vi vinner inte längre Premier League. Vi skrämmer inte våra motståndare genom att bara visa upp en startelva.

Men ungdomarna. De är vår identitet. Vår historia.

I varje match sedan 1937 har det funnits åtminstone en ungdomsspelare i matchtruppen.

Om vi lägger alla ägg i en tränarkorgen och låter en av våra största talanger lämna minskar sannolikheten för att det rekordet håller.

Eller för att det inte utvecklas till en tom siffra som hålls vid liv med konstgjord andning.

Mainoo bråkar inte. Han går inte ut i tidningarna och söker sympatier. Basunerar inte ut sitt missnöje.

Han vill inte lämna Manchester United. Ha vill bort tillfälligt för att utvecklas. För att bli en bättre fotbollsspelare.

Och att han gör bedömningen att möjligheter till det är större på en annan plats än Carrington är ingenting annat än sorgligt.

Det säger något om vår dåtid, nutid och framtid.

Frågan är om vi är redo att lyssna.