Loading
Manchester United är tillbaka från landslagsuppehållet med både energi och ett visst mått av revanschlusta. Krysset borta mot Tottenham i den sista matchen innan pausen slutade 2–2, men siffrorna berättar inte hela historien. Det var en kväll där United först tappade ett gynnsamt läge, sedan såg ut att förlora allt i slutminuterna, innan Matthijs de Ligt reste sig högre än alla andra och nickade in en livsviktig kvittering. Det målet räddade inte bara en poäng, det räddade också känslan av framsteg, en fem matcher lång svit utan förlust och det växande självförtroende som Rúben Amorim försökt bygga tillbaka sedan augusti.
Under hösten har United blivit bättre på att hantera motgångar, något som var ett tydligt problem under de stormiga månaderna förra säsongen. Där laget föll ihop vid första motgång då, finns det nu en mer samlad reaktion, en förmåga att samla sig och slå tillbaka. Det märks inte minst på Old Trafford. Hemma har United hittat ett tryck och en intensitet som nästan helt försvann under den svaga våren. Old Trafford har gradvis börjat återfå den där känslan av att vara en plats där motståndare tvingas prestera på absolut max för att ha en chans. Den enda klubben som lyckats vinna där den här säsongen är Arsenal, och även den matchen var en tät duell som levde länge.
Det är mot den bakgrunden Everton nu kliver in i rampljuset på en måndagskväll under strålkastarna. Ett Everton som sliter med sin identitet, kastas mellan prestationer och saknar fotfästet i bortaspelet. En enda bortaseger har det blivit under hösten, och det mot ett Wolverhampton som vilar sist i tabellen. Samtidigt är det här ett lag med spelare som kan förändra matchbilder snabbt om United tappar organisationen, spelare med individuella kvaliteter som kan straffa minsta misstag. Det gör Everton till ett lag som inte får underskattas, hur skakig deras formkurva än ser ut.
För United blir det här därför inte bara ett försök att förlänga en svit eller befästa en tabellposition, utan också ett test på mognad. Ett test på om Amorims lag klarar att styra matchbilden, behålla tålamod och inte låta tempot sjunka bara för att man spelar hemma mot ett lag med sargat självförtroende. De här matcherna, mot motståndare man förväntas dominera, har ofta varit de lurigaste för United under senare år. Det gäller att spela med samma skärpa och koncentration som mot topplag, samtidigt som man hittar vägar att bryta ned ett kompakt försvar.
Och i en säsong där Amarims idéer sakta förvandlats från teori till tydlig identitet, är det just den här typen av kvällar som visar hur långt laget faktiskt kommit.
Spurs-matchen före uppehållet blev en koncentrerad version av säsongen hittills. Perioder av kontroll blandades med egenförvållad stress och ett sent insläppt mål, bara för att följas av en reaktion i slutsekunderna. Skillnaden mot i höstas var att United den här gången hittade ett svar. Matthijs de Ligt klev fram som den naturliga ledaren han blivit i backlinjen och nickade in 2–2, och laget lämnade London frustrerat men inte brutet.
Amorims lag kommer in i mötet med Everton med tre segrar och två kryss på de fem senaste matcherna. Vinsterna mot Sunderland, Liverpool och Brighton byggde upp momentumet, medan oavgjorda matcher mot Nottingham Forest och Tottenham visade både styrkor och brister. Old Trafford har samtidigt blivit en trygg bas, där intensiteten utan boll och tyngden i presspelet tvingat motståndare till misstag.
Offensivt har Bryan Mbeumo fortsatt att vara symbolen för det nya United. Hans löpningar, arbetskapacitet och poängproduktion ger laget en tydlig spets i sista tredjedelen. Matheus Cunha har hittat bättre timing i sina positioneringar mellan motståndarnas backlinje och mittfält, och när han får rätt understöd från Bruno Fernandes blir United svåra att läsa. Bruno själv fortsätter att vara kaptenen som sätter tonen både i press och tempo, mer disciplinerad i sitt positionsspel men fortfarande med riskviljan kvar i passningsfoten.
Frågetecknet inför Everton handlar framför allt om fronttrion. Benjamin Sesko är borta i några veckor efter skadan mot Tottenham, Harry Maguire är inte redo för spel och Kobbie Mainoo har haft en hackig träningsvecka. Casemiro däremot kommer från en landslagssamling där han både spelade 90 minuter mot Senegal och gjorde mål, följt av en timme mot Tunisien. Det talar för att han är redo att fortsätta som den defensiva motorn centralt.
Amorim lär hålla fast vid sin grund, med en trebackslinje där Matthijs de Ligt styr bredvid Leny Yoro och Luke Shaw. På kanterna ger Amad och Dorgu bredd och genombrottshot, samtidigt som de förväntas hantera Evertons starka yttrar. Framåt öppnar Seskos frånvaro för en mer rörlig frontlinje, där Mason Mount kan ta plats bredvid Cunha och Mbeumo för att ge mer bolltrygghet mellan linjerna. Joshua Zirkzee är också ett alternativ framåt, men hans begränsade speltid den här säsongen gör att han förmodligen inte ligger närmast en startplats, även om han kan bidra med ett annat typ av rörlighet och kombinationsspel om Amorim vill förändra matchbilden.
En annan nyckelfråga är bollinnehavet. Hittills har United ofta sett bättre ut i matcher där man kunnat ligga lite lägre och kontra, men mot Everton lär Amorims lag föra spelet större delar av tiden. Det här är ett bra test på om den bilden går att förändra, om United klarar att dominera både boll och matchbild utan att tappa skärpan bakåt.
Möjlig startelva:
David Moyes återkomst till Old Trafford sker med ett Everton som fortfarande letar efter stabilitet. Formen inför landslagsuppehållet var ojämn, med förlust mot Tottenham, kryss mot Sunderland och seger mot Fulham. Det stora problemet sitter dock inte i enstaka resultat utan i mönstret på bortaplan.
Hittills har Everton bara vunnit en enda bortamatch i alla turneringar den här säsongen, mot ligajumbon Wolverhampton Wanderers. Samma Wolves skickade sedan ut dem ur ligacupen på samma arena, en tydlig påminnelse om hur skör nivån är när marginalerna går emot. Det är just den bräckligheten United vill utnyttja.
Samtidigt finns det delar i Evertons spel som inger respekt. Iliman Ndiaye har varit en av lagets bästa spelare under hösten, en allroundoffensiv kraft som både kan gå i djupet och ta sig in centralt från kanten. På andra sidan finns Jack Grealish, som fortfarande är kapabel att styra en match från sin vänsterkant när han hittar rytmen, med både frisparkar, inspel och ett hot i eget avslut.
Det är ingen hemlighet att Uniteds vänstersida defensivt har varit sårbar vid flera tillfällen under säsongen. Kombon av offensivt lagda ytterbackar och ett mittfält som ibland töms i pressen har gett motståndare ytor att attackera. För Everton är det självklara receptet att försöka isolera Ndiaye eller Grealish en mot en, flytta upp ytterbackarna i rätt lägen och fylla på med Abdoulaye Doucoure som andra våg in i straffområdet.
Moyes lär komma till Old Trafford med en ganska klassisk bortaplanstaktik: kompakt block lågt och centralt, hårda dueller, fasta situationer som vapen och snabba omställningar när United tappar boll. Jarrad Branthwaite saknas fortfarande efter sin skada i försäsongen, vilket tvingat Everton att laborera med mittbackspar, och Nathan Patterson är borta efter sitt ljumskeingrepp. Det gör deras backlinje både mindre samspelt och tunnare på alternativ.
Möjlig startelva:
Manchester United och Everton är två klubbar som sprungit in i varandra i generationer, i matcher fyllda av rivalitet, dramatik och ibland ren irritation. Men på senare år har styrkeförhållandet tippat tydligt åt ett håll. United har tagit ett stadigt grepp om mötena, och för Everton har det blivit allt svårare att hitta vägar att rubba de röda.
Senaste gången Everton faktiskt slog United var i april 2022, en dyster eftermiddag på Goodison Park där Anthony Gordon styrde in matchens enda mål och där United aldrig riktigt hittade ett svar. Det blev också något av en vattendelare. För sedan den dagen har det gått sju möten i ligan och cuperna utan Evertonseger, med sex Unitedvinster och ett kryss som det enda undantaget.
Målproduktionen har dessutom varit ett återkommande problem för Merseysideklubben. Under en period på drygt två år lyckades Everton inte ens göra mål på United, oavsett matchbild, arena eller form. Det var inte förrän som sviten bröts, när både Beto och Abdoulaye Doucoure hittade nätet. Ändå räckte det bara till en poäng, då Bruno Fernandes och Manuel Ugarte såg till att United reste hem med något att visa upp.
På Old Trafford har det varit ännu tydligare. Här har matcherna ofta fått samma struktur: United som driver tempot, kontrollerar ytorna och tuggar sig framåt med tålamod, medan Everton försökt hålla ihop centrallinjen, slå bort bollar och hoppas på kontringar eller ett misstag. Det är den dynamiken Rúben Amorim vill återuppliva, men med ännu mer kontroll än tidigare, ett ännu mer orkestrerat grepp där United tvingar fram matchbilden snarare än bara följer den.
För Everton är måndagens möte därför inte bara ett möte med ett formstarkt United, utan ett försök att bryta ett mönster som sträcker sig över både tränare, spelsätt och spelartrupper. För United handlar det om kontinuitet, om att befästa sin dominans i den här rivaliteten och fortsätta där de senaste åren pekat: ett av de lag i ligan som Everton har allra svårast att hantera.
Det har snart gått två månader sedan Manchester United senast förlorade en match.
Manchester United – Everton
Turnering: Premier League, omgång 12
Tid: Måndagen den 24 november 2025, 21.00
Plats: Old Trafford, Trafford, Manchester
Domare: Tony Harrington
Teve: Viaplay
Skador och avstängningar:
Tveksamma:
Skador och avstängningar:
Tveksamma:
Totalt: 213 96-49-68 323-289
Hemma: 104 59-26-19 183-97
Premier League: 66 42-14-10 124-62
SENASTE MÖTENA
SENASTE HEMMAMATCHER
