Manchester United agerar okaraktäristiskt kvickt på marknaden.

Redan under sommarfönstrets första skälvande timmar bockade klubben av värvning nummer ett för sommarfönstret 2025.

”Rekorddyra” Matheus Cunha är klar för Manchester United.

”Han som gick mest på planen i hela Premier League” under den gångna säsongen.

Cunha är prövad i den engelska högstaligan.

Men att döma av de redan illasinnade rubrikerna lär han snart bli varse att blickarna han får på sig i Manchester United är fler och vassare än de i Wolverhampton.

Cunha anlände till de brittiska öarna och Molineux 2023 på lån från Atletico Madrid, till vilka han anslutit två år tidigare.

Dessförinnan har han burit färger som tillhört Hertha Berlin, Red Bull Leipzig och Sion – ett schweiziskt lag, tydligen.

Han föddes 1999 i João Pessoa på den brasilianska nordöstkusten, vilket innebär att Cunha alltså är 26 år gammal när han nu ansluter till Manchester United.

Hemstaden João Pessoa kom för övrigt på en stabil fjärdeplats över världens farligaste städer år 2014.

Säsongen 2025/2026 stod han för 21 poäng, 15 mål och 6 assister, på 33 matcher när hans Wolverhampton slutade på en sextonde plats, med samma poängantal som den klubb han nu flyttar till.

Inga större förändringar där, alltså.

Rasmus Höjlund, som Cunha nu ska ”konkurrera” med, om dansken inte hinner fly till Milano innan, landade som jämförelse på 4 mål och 0 assister på 32 framträdanden i Premier League under samma period.

Liam Delap, då? Han som Chelsea slängde upp sin outsinliga plånbok för?

12 mål och 2 assister på 37 matcher.

Vilka som gjorde den bästa affären återstår att se.

Det brukar inte vara Manchester United. Men i ärlighetens namn är inte Chelsea de bästa rekryterarna heller.

Deras fördel i sammanhanget är att de köper så många att det rent statistiskt måste slå rätt med någon.

Ur vägen, för här ska det sparkas in en öppen dörr!

Det räcker inte med Cunha. Det räcker inte med två, tre, fyra nya spelare för att saker och ting ska ändras på riktigt.

Manchester Uniteds problem löser man inte genom att kasta pengar på det. Det har vi lärt oss den hårda vägen.

Samtidigt kan jag inte, trots denna historiskt usla säsong, skaka av mig känslan av att flera av de spelare som tillhör klubben i skrivande stund är betydligt bättre än de visat det senaste kalenderåret.

Därför behövs kanske inte en helt ny startelva.

(Redo för insparkandet av ännu en vidöppen dörr?)

Trots det fordras en hel rad försäljningar.

Ett Alexnaderhugg rakt genom spelartruppen. Klippta band. Killed darlings.

En ”open-heart-surgery.” På riktigt, till slut, efter alla dessa år.

Utan en sådan – inga möjligheter till återinvesteringar.

Det har blivit en allmän sanning att vi behöver ytterligare en anfallare.

Och en striker; en bevisad målgörare.

Därtill behövs, beroende på vilka som lämnar, ett par mittfältare och en målvakt.

Det blev inget Europa. Och därför tappade vi x antal miljoner.

Likaså tog sig sannolikt vår attraktionskraft en törn, ännu en gång. Eller?

Baserat på de nu aktuella ryktena verkar det fortfarande finnas de som vill bära den röda tröjan.

Dessutom ligger det en hel del i det Amorim sade: ”Vi vill ha spelare som vill representera United … och inte spelare som bara vill spela i vissa turneringar.”

En sådan är Bruno Fernandes.

Portugisen som, efter överläggningar inom familjen, bestämde sig för att stanna i klubben trots erbjudandet om en saudisk årslön som skulle försäkra ekonomiskt oberoende för honom, hans barn och hans barnbarn med familjer.

Om den utlovade ombyggnationen faktiskt förverkligas behövs någon kulturbärare i truppen.

Och vem skulle vara bättre än vår kapten?

Kanske är avsaknaden av ett europeiskt äventyr precis vad klubben, truppen och tränarstaben behöver.

Färre matcher, mindre press, mer tid att ändras och formas.

Kanske.

Eller så står vi där i mitten av september, med en slimmad och helt nybyggd trupp, och konstaterar att precis ingenting har ändrats från föregående säsong.

Igen.

Tills saken hunnit motbevisas väljer jag, som en naiva galning, att också i år tro på en bättre kommande säsong.

Det låter kanske inte superbetryggande, jag vet.

Men du är alltjämt välkommen till Manchester, Matheus!

Och om du, liksom jag, desperat försöker se det där läckande glaset som halvfullt, finns det ljusglimtar att ta fasta på.

Så länge du kan producera mer än din danska företrädare – och för att inte göra det behöver du sannolikt vara skadad 70 % av säsongen – kommer du betraktas som en uppgradering.

Lycka till!