Loading
Fotbollssäsongen fick sitt definitiva slut i lördags, då Real Madrid vann Champions League via en 4-1-seger mot Juventus i finalen. I det här säsongsavslutande avsnittet av motståndarkollen sammanfattar vi säsongen som var, med fokus på Premier League.
Av Marcus Beijar och Mikael Österdahl.
Champions League: Real Madrid var klassen bättre än Juventus i finalen.
Europa League: Manchester United tog hem Europa League via 2-0 mot Ajax i finalen på Friends Arena i Stockholm.
Därmed kommer 2017 års Uefa Super Cup att spelas mellan Manchester United och Real Madrid på Nacionalnata Arena ”Filip II Makedonski” i Skopje.
Premier League: Chelsea blev engelska mästare, sju poäng före Tottenham. Detaljerad genomgång nedan.
FA-cupen: Arsenal vann med 2-1 mot Chelsea i finalen.
Ligacupen: Manchester United tog titeln via 3-2 mot Southampton i finalen.
Community Shield: Manchester United vann med 2-1 mot Leicester.
Frankrike: Utan Zlatan Ibrahimovic var PSG chanslösa. Monaco tog hem titeln på 95 poäng, åtta poäng bättre än PSG.
Italien: Juventus blev mästare för sjätte året i rad. Roma och Napoli var fyra och fem poäng bakom och månne är de redo att utmana på allvar nästa säsong.
Spanien: Real Madrid tog sin första titel på fem år. Barcelona tog hand om andraplatsen, tre poäng efter.
Tyskland: Bayern München blev tyska mästare för femte året i rad. Leipzig blev distanserad tvåa, 15 poäng bakom. Hoffenheim tog överraskande en kvalplats till Champions League.
6-6-26, 29-69, 24 poäng
Omdöme: Sunderland åkte äntligen ur Premier League. Efter att ha dansat på slak lina de senaste säsongerna blev det nu en enda lång Golgatavandring för David Moyes och hans mannar. Sunderland sjönk under nedflyttningsstrecket i omgång fyra och stannade där efter sex segrar, sex oavgjorda och 26 förluster över de 38 omgångarna. Truppen presterade egentligen ungefär som förväntat, men för nivåns skull var degraderingen ur ligan det enda raka.
Manager: David Moyes fick för sig att han skulle ta över Sunderland efter att Big Sam fått förtroendet att leda England i VM-kvalet. Moyes fortsatte egentligen där han slutade med United 2014 och lyckades inte på något sätt reda upp röran på Stadium of Light. Nu får vi ändå se nedflyttningen som resultatet av en enda lång nedgång för Sunderland, men Moyes kan ingalunda få godkänt. Det kan inte heller Sunderland få, med tanke på att de lät honom sitta kvar hela säsongen.
Bästa spelare: Det vore enkelt och krasst utnämna lagens bästa målskytt till säsongens spelare. I Sunderlands fall finns det dock ingen annan än Jermaine Defoe. Att som 34-åring göra 15 av Sunderlands 29 ligamål under en så urusel säsong som den 2016-17 är inget annat än en enorm bedrift.
5-13-20, 27-53, 28 poäng
Omdöme: Middlesbrough var tillbaka i Premier League efter en paus på åtta år. Klubben gjorde ett antal profilvärvningar under sommaren och lånade därtill in Alvaro Negredo från Valencia. Man inledde säsongen hyfsat och låg över nedflyttningsstrecket i 26 omgångar. Väl under det strecket lyckades man inte ta sig högre än plats 18 och degraderingen blev ett faktum. Middlesbrough kändes som en klubb som kunde ha klarat sig kvar, om inte lätt, så med vissa besvär. Säsongen får ses som ett fiasko.
Manager: José Mourinhos tidigare assistent, Aitor Karanka, tog över Middlesbrough 2013. Förra våren lyckades han föra upp klubben i Premier League. Det roliga tog slut i mars efter att laget inte vunnit på tio omgångar. Ersättaren, Steve Agnew, inledde med att förlora hemma mot United och lyckades inte rädda laget kvar. Underkänt för Karanka, med tanke på tiden han fick att bygga ett lag och de värvningar han ändå tog in.
Bästa spelare: Alvaro Negredo var inlånad för att göra mål. Det gjorde han också, även om han hade behövt göra fler än nio ligamål för att rädda kvar klubben. I en starkt underpresterande trupp får spanjoren ändå ses som den bästa spelaren. Victor Valdes gjorde sitt bästa för att diskvalificera sig från utnämningen säsongen igenom.
9-7-22, 37-80, 34 poäng
Omdöme: Hull var i slutändan bara sex poäng från nytt kontrakt. Därmed vill jag påstå att Hull var ett av de lag som presterade allra bäst relativt sina förutsättningar, kanske bara slagna av Chelsea. För så dåliga var Hulls förutsättningar.
Manager: Mike Phelan spelade inte hem överdrivet många poäng och fick gå. Marco Silva tog över och gjorde succé, även om det i slutändan inte räckte till nytt kontrakt.
Bästa spelare: Sam Clucas var den enda som höll en plats i startelvan genom hela säsongen.
11-7-20, 40-68, 40 poäng
Omdöme: Priset för minst brydda Premier League-lag ger vi till Watford. Det illustreras allra bäst av att de avslutade ligan med sex raka förluster. Någon gång ibland spottade de upp sig tillräckligt för att ta några poäng och de var egentligen aldrig indragna i nedflyttningsstriden.
Manager: Walter Mazzarri gjorde tillräckligt för att Watford skulle klara ett nytt kontrakt. Han gjorde det, som jag förstår det, utan att bry sig om att lära sig engelska. Mazzarri fick inte vara kvar men det brukar ju inte Watfordmanagers få vara.
Bästa spelare: Watford är ett lag utan lysande stjärnor. Vänsterbacken José Holebas kan väl få utmärkelsen i brist på alternativ.
Nästa säsong: Marco Silva har plockats in som ny manager. Om Silva lyckas lika bra som i Hull kommer Watford skutta rejält i tabellen. Jag begriper dock inte hur Silva tänkte. Han lär ha haft en drös med alternativ och jobbet i Watford känns inte alls attraktivt. Watford är en klubb där misslyckade tränare får sparken efter några månader och framgångsrika tränare efter en säsong.
11-7-20, 39-55, 40 poäng
Omdöme: Nederlagstippade Burnley får väl sägas höra till lagen som överträffade förväntningarna. Oddsen på att Sean Dyches mannar skulle ta hissen ner från Premier League var låga i höstas, men ett starkt spel på hemmaplan och en modell anpassad till ett milt uttryckt profillöst lag gjorde att Burnley säkrade kontraktet. Efter segern mot Leicester i slutet på januari var man så högt uppe som på nionde plats. Därefter blev det bara två segrar och en slutlig placering som 16:e lag.
Manager: Sean Dyche gör sin andra sejour i Premier League med Burnley, och den här gången blev sejouren längre än en säsong. Dyche är inte direkt ligans mest karismatiske manager, men det räcker en bra bit i en klubb som Burnley. Startelvan har långt bestått av spelare från de brittiska öarna (Burnley har sex spelare från länder utanför Storbritannien i a-truppen) och de är jobbiga att möta en tisdag kväll på Turf Moor.
Bästa spelare: Walesiske landslagsmannen Sam Vokes hittade rätt till slut, och det under Dyche i Burnley. Det blev totalt tolv mål för Vokes den gångna säsongen, varav tio i Premier League. Burnley gjorde totalt 39 mål på 38 ligamatcher.
Nästa säsong: Den svåra så kallade andra säsongen kommer upp för Burnley. Lag som Bournemouth har bevisat att man kan skrämma bort det spöket, och med tanke på lagen som kravlat sig upp i ligan så ska Burnley ha en hyfsad chans att hänga kvar, om truppen förblir någorlunda intakt och spetsas på sina ställen. Vokes och Steven Defour blir viktiga att behålla.
12-5-21, 45-70, 41 poäng
Omdöme: Swansea har de senaste säsongerna varit en sjunkande sten sett till slutplacering i Premier League. Den röda tråden har varit managerbyten och en del iögonfallande värvningar och försäljningar. Inget tydde väl på att Swansea skulle ta en plats på den övre halvan den gångna säsongen, men att den skulle bli fullt så turbulent som den blev var kanske också rätt svårt att förutspå. Walesarna slutade på en 15:e plats och det krävdes två tränarbyten och en uppvaknad Fernando Llorente för att nå dit.
Manager: Swansea inledde säsongen under Francesco Guidolin, men efter blott en ligaseger på de inledande sju omgångarna plockades Bob Bradley in den 3 oktober. Bradley han bland annat förlora mot United innan han fick ge plats för Paul Clement strax efter nyår. Där och då vände det någorlunda. Med Clement kom en downperiod i mars-april, men en stark spurt höll Swansea kvar. Kontenta? Icke godkänt för vare sig Guidolin eller Bradley, godkänt för Clement.
Bästa spelare: Krasst sagt så är en 32-årig spanjor vid namn Llorente lagets bäste spelare för säsongen. Visst, Gylfi Sigurdsson finns där, men Llorentes 15 mål i ligan utgjorde en tredjedel av hela lagets målskörd. Det om något talar sitt tydliga språk.
Nästa säsong: Jason Levien och Steve Kaplan, de amerikanska majoritetsägarna, har en tuff sommar framför sig. De behöver bevisa att de menar allvar med klubben och att man verkligen har musklerna att agera på transfermarknaden i sommar. Det krävs profilvärvningar för att mönstret inte ska gå igen på Liberty Stadium.
12-5-21, 50-63, 41 poäng
Omdöme: Då Palace vann med 1-0 hemma mot Middlesbrough den 25 februari inledde de en period med 19 poäng på 8 matcher. Då Hull, Middlesbrough och Sunderland var usla var det tillräckligt för att Crystal Palace skulle klara sig kvar i Premier League. Resten av säsongen kan sammanfattas som usel.
Manager: Alan Pardew gjorde sitt bästa för att styra Palace till Championship. Tyvärr fick han inte fullfölja det goda arbetet. Sam Allardyce kom in och efter en tveksam start kunde han ändå rädda Palace kvar i högstaligan, även om de fortfarande var en nedflyttningskandidat in i näst sista omgången.
Bästa spelare: Wilfried Zaha leker givetvis hem det här priset. Han har varit så pass bra att han aspirerar på en plats i säsongens lag. Ingen tvekan om vad Sir Alex Ferguson såg när Zaha plockades till United.
Nästa säsong: Allardyce tackade för sig, så Palace är för närvarande managerlösa. Därmed är det svårt att spekulera i deras framtid. Wilfried Zaha signerade dock ett femårskontrakt, vilket ger framtidshopp. De har resurser och spelarmaterial för en plats på övre halvan i tabellen.
11-11-16, 41-56, 44 poäng
Omdöme: Stoke tillhör definitivt lagen som underpresterade den här säsongen. Efter en mycket svag säsongsinledning spelade de hem ett nytt Premier League-kontrakt utan några större problem. Bättre än så blev det aldrig. Fotbollen var inte mycket att hurra för, resultaten var inte mycket att hurra för.
Manager: Mark Hughes har relativt stora resurser att jobba med. Stoke lyfter dock inte och den gångna säsongen var faktiskt Hughes sämsta som Stokemanager, efter tre raka niondeplatser. Jag undrar hur pass säker hans position verkligen är.
Bästa spelare: Det var inte för inte som Brendan Rodgers kallade Joe Allen för Wales Iniesta. Eller jo, det var det. Men i ett lag där ingen stjärna lyser måste ju någon få pris som den bästa och i Stoke råkar det bli Allen.
#SCFC are delighted to announce the signing of Scotland international Darren Fletcher on a two-year deal #WelcomeDarren ?⚪️??????? pic.twitter.com/A3QbIB2a9k
— Stoke City FC (@stokecity) June 1, 2017
Nästa säsong: Stoke har förstärkt med Darren Fletcher. Högst olyckligt då en ju vill att det ska gå bra för Fletcher och dåligt för Stoke. Jag hoppas alltid att Stoke ska åka ur men ännu en säsong i mittenträsket är det rimliga.
12-8-18, 48-63, 44 poäng
Omdöme: Fjolårsmästarna lyckades inte, precis som förväntat, leva upp till fjolårssäsongen. Klubben var på väg ur ligan med buller och brak men lyckades efter tränarbytet vända trenden och plats tolv i sluttabellen får ses som rätt smickrande trots allt. I Champions League gick det desto bättre. Visst, Leicester lottades som Premier League-mästare in i en svag grupp, men en kvartsfinalplats får likväl ses som över förväntan med tanke på utvecklingen under säsongen.
Manager: Claudio Ranieri var jämställd med Gud våren 2016. 23 februari 2017 var sagan all efter en 25 miserabla omgångar med bara tre segrar och snack om myteri i omklädningsrummet. Craig Shakespeare tog över, vände trenden och höll Leicester kvar i ligan. Frågan man kan ställa är hur stor inverkan Shakespeare hade, och hur mycket det psykologiskt påverkade att Ranieri försvann.
Bästa spelare: Jamie Vardy vaknade till liv under vintern och våren efter en dålig höst och får väl ses som den spelare som gjorde bäst ifrån sig som helhet. Riyad Mahrez lär inte ha de största europeiska klubbarna efter sig i sommar och prestigevärvningen Islam Slimani blev inte den succé klubben hade hoppats på.
Nästa säsong: Leicester är och ska vara ett lag för de nedre regionerna i Premier League. Frågan nu är hur Shakespeares ”andra år” blir och vilken prägel han sätter på värvningarna och truppen som sådan. Leicester ska inte behöva bli indraget i bottenstriden in i maj om det inte sker en enorm spelarflykt i sommar. Man ska inte heller vara ett lag för den övre halvan.
12-9-17, 47-64, 45 poäng
Omdöme: Slaven Bilic-effekten avtog samtidigt som West Ham lämnade Boleyn Ground och flyttade in på London Stadium. West Ham vann bara tre av de inledande 15 ligamatcherna och åkte därtill ur Europa League i play off-rundan mot rumänska Astra Giurgiu. Lägg då till 0-5-förlusten i FA-cupens tredje omgång mot Manchester city och 1-4-förlusten i femte rundan av Ligacupen mot United och det är rätt tydligt att West Hams säsong var en enda stor missräkning.
Manager: Slaven Bilic mottog lovord efter sin första säsong som West Ham-tränare. Efter den andra är det inte lika muntert. Kroaten lyckades inte ta klubben vidare i Europa League och André Ayew blev inte den tunga sommarvärvning man kanske hoppades på. Turerna med Dimitri Payet bidrog också till obalans i klubben och frågan är hur säkert Bilic verkligen sitter. En tung start i höst och oddsen på managerbyte lär dyka.
Bästa spelare: Michail Antonio stack kanske ut mest i en jämngrå trupp. 27-åringen har gått den långa vägen till Premier League och stod för nio ligamål från sin mittfältsposition. Fick ett nytt fyraårskontrakt i maj, dessutom.
Nästa säsong: West Hams tålamod med Bilic är som sagt antagligen rätt kort. Klubben behöver förstärka för att inte återupprepa elfteplatsen, men frågan är hur smart Bilic lyckas handla. Stadionbytet ska på sikt ge klubben en allt mer stabil grund att stå på, men ryker Bilic får långsiktigheten sig en törn än en gång.
12-9-17, 43-51, 45 poäng
Omdöme: En plats på övre halvan är, sett till resurserna, ett utmärkt resultat för West Bromwich Albion. Jag tycker dock att de ska skämmas. Efter 26 omgångar hade de en överlägsen åttondeplats och kände doften av en Europa League-plats. Sedan gick de på semester och avslutade ligan med en seger på tolv matcher, varav en enda rutten poäng på de åtta sista matcherna. Patetiskt.
Manager: Tony Pulis levererar resultat som är bättre än hans resurser. Problemet för Pulis är att han gör det med en fotboll som är episkt tråkig, på en sådan nivå att West Broms supportrar faktiskt jublar när de lyckas med ett par passningar inom laget. Ovärdigt.
Bästa spelare: Vi ger inget sken av att inte vara färgade här men det är klart att Darren Fletcher ska ha den här utmärkelsen. Hedersomnämnande till Jonny Evans.
Nästa säsong: West Brom kommer återigen ha ligans lägsta bollinnehav. De kommer återigen klara nytt kontrakt utan att svettas. De kommer återigen skita i cuperna. De kommer återigen vinna mot Arsenal. De kommer återigen vara miserabla.
12-10-16, 55-67, 46 poäng
Omdöme: En plats på övre halvan är förstås långt bättre än Bournemouth har någon rätt att vara (en plats på övre halvan i League One är en bra säsong för Bournemouth). Så såg det inte ut när de inledde 2017 med nio matcher utan seger. Känslan är ändå att slutplaceringen inte är representativ för lagets kvalitet – elva poäng på de fem avslutande matcherna gav ett lyft i tabellen när övriga mittenlag hade gått på semester. Med förskräckelse noterar vi att Bournemouth gjorde fler mål än Manchester United.
Manager: Bournemouth överpresterar konsekvent. Det är svårt att inte ge Eddie Howe stort beröm för det. Samtidigt ter sig hans taktik väldigt naiv emellanåt (oavgjort mot Arsenal trots tremålsledning ett praktexempel på det). Howe imponerar heller inte på transfermarknaden. Det skulle ändå vara intressant att se honom i en större klubb.
Bästa spelare: Joshua King i överlägsen stil. Måhända hade Nathan Aké varit en utmanare om han inte hade återvänt till Chelsea i januari.
Nästa säsong: Det spontana tipset är att Bournemouth återigen ska vara nöjda om de håller sig kvar i Premier League. Avståndet till nedflyttningsstrecket var inte alls så långt den här säsongen som en niondeplats indikerar.
12-10-16, 41-48, 46 poäng
Omdöme: Klubben Ronald Koeman lämnade för att ta nästa steg i Everton slutade åtta under Claude Puel efter en sjätteplacering året innan. Southampton förlorade ligacupfinalen mot Manchester United och lyckades med konststycket att åka ur Europa Leagues gruppspel på färre gjorda bortamål i den interna jämförelsen med Hapoel Be’er Sheva. En hel del stolpe ut i cupspelet, medan ligaplaceringen får ses som tämligen väntad. Southampton är ett stabilt mittenlag, varken mer eller mindre.
Manager: Claude Puel kom till klubben från Lille i slutet på juni och får väl sägas ha gjort ett godkänt jobb. Ligaplaceringen är två snäpp sämre än säsongen 2015-16, men då var Premier League inte närapå lika bra som den gångna säsongen. Puel lyckades få in Sofiane Boufal från sin tidigare klubb under augusti och Manolo Gabbiadini i januari. Italienaren kom i rätt tid då Southampton bara vann en ligamatch mellan slutet på december och början på februari.
Bästa spelare: Svårt, men Fraser Forster står alla Premier League-matcher och fortsätter att ta plats i den engelska landslagstruppen samtidigt som Nathan Redmond väl får ses som en hyfsad värvning från nedflyttade Norwich. Gabbiadini kom väl sent för att tampas om utnämningen. Forster får rösten.
Nästa säsong: Ingen av Southamptons spelare lär väl skapa enorma rubriker under Silly Season. Ingen utom en. Virgil van Dijk ryktades bort redan ifjol och lär vara hett villebråd på marknaden även i år. Southampton har inget Europaspel att koncentrera sig på och ska väl egentligen klara av att återupprepa en mittenplacering utan större bekymmer. En målskytt av rang lär stå hyfsat högt upp på Puels önskelista.
17-10-11, 62-44, 61 poäng
Omdöme: Efter att ha slutat elva två säsonger i rad kravlade sig Everton upp fyra pinnhål säsongen 2016-17. Efter bortasegern mot Leicester på Boxing Day parkerade Everton på plats sju. Där stannade man resten av säsongen. Sjundeplatsen till trots kommer Everton att gå kvala till Europa League, vilket väl får ses som en framgång då klubben åkte ur bägge de inhemska cuperna i ett tidigt skede under vintern. Uppträdde väldigt ojämnt innan ligan vände, vilket kostade mycket i slutändan.
Manager: Ronald Koeman ersatte Roberto Martinez som permanent lösning inför säsongen. Holländaren förde Southampton till en sjunde- och sjätteplats under sina två säsonger på St Marys och tog den mentaliteten med sig till Goodison Park. Värvade hyfsat billigt under sommaren (bortsett från Yannick Bolasie) och tog in Morgan Schneiderlin i januari. Velade precis som Pep i målvaktsfrågan.
Bästa spelare: Finns väl bara en. Romelu Lukaku. 25 ligamål. Bidrar ju stundtals ensam till att Everton faktiskt når den tabellplacering man slutligen når.
http://gty.im/668851622
Nästa säsong: Everton behöver behålla Lukaku och bredda truppen för att hålla över 38 omgångar i ligan och kanske ett gruppspel i Europa League. Schneiderlin har alla möjligheter att växa ut till en mittfältsgeneral, men det behövs påfyllnad på alla positioner om Everton ska följa upp årets ligasäsong. Försvinner Lukaku är det närmast en katastrof för Koeman.
18-15-5, 54-29, 69 poäng
Diskuteras inte i motståndarkollen.
23-6-9, 77-44, 75 poäng
Omdöme: Så kom till slut säsongen då Arsenal missade Champions League. Nu kan jag tycka att de inte borde bekymra sig om det, då det var länge sen de faktiskt konkurrerade i Europa. Att bara delta är faktiskt meningslöst. De får en liten tröst med FA-cupsegern men känslan är att stämningen i Arsenal är allmänt miserabel.
Manager: Arsène Wenger blir kvar två år till, till många supportrars stora förtret. Hans önskan är att lämna som mästare, något jag inte kan se ske. Wenger har kört fast, även om han i slutet av den här säsongen experimenterade med en ny taktik.
Bästa spelare: Alexis Sánchez är på en annan nivå än alla andra i Arsenal. Sen om han är en Arsenalspelare när nästa säsong börjar är en annan femma…
Nästa säsong: Wenger stannar som sagt. Det bäddar för ännu en sommar med menlös aktivitet på transfermarknaden och ett lag som sakta faller allt längre ifrån toppen.
22-10-6, 78-42, 76 poäng
Omdöme: En hedersam fjärdeplats till slut för Liverpool, markant bättre än förväntat inför säsongen men samtidigt har de underpresterat under säsongens andra halva. Liverpool står och faller i större utsträckning med enskilda spelare än de andra topplagen.
Manager: Jürgen Klopp kan inte påstås vara någon frälsare för Liverpool. På hans plussida noteras att han har skapat ett mycket sevärt lag, de dagar det fungerar. När det inte fungerar förefaller han dock vara utan en fungerade alternativplan. Defensivt duger det inte.
Bästa spelare: Framför allt två spelare som utmärker sig: Philippe Coutinho och Sadio Mané. Jag väljer att framhålla Mané. Min känsla är att Liverpool hade väldigt svårt att vinna matcher när Mané saknades.
http://gty.im/663356384
Nästa säsong: Europaspel väntar, förhoppningsvis i Europa League (någon gång måste det engelska laget misslyckas i kvalet!). Det tror inte jag att Liverpool klarar. Vi såg den här säsongen att Liverpools prestationsnivåer sjönk markant när de behövde spela två matcher på en vecka. Intensiteten och aggressiviteten som Klopp kräver är svår att upprätthålla två gånger i veckan.
23-9-6, 80-39, 78 poäng
Omdöme: Om Tottenham hör till lagen som uppfyllt förväntningarna kan Manchester city inte sägas ha gjort det. 15 poäng från guldet trots tränarbytet och bibehållen (och något breddad) trupp är långt ifrån okej. Lägger man då till att Champions League-platsen säkrades rätt sent så är det uppenbart att allt inte står rätt till i Pep Guardiolas city. Säsongen blev också titellös som sådan där historien i just Champions League upprepade sig på ett närmast smärtsamt sätt.
Manager: Pep Guardiola togs in för att styra upp det Manuel Pellegrini misslyckades med, att göra city till en titelmaskin. Ironiskt nog kan man konstatera att Pellegrini under sin första säsong vann såväl ligan som ligacupen, medan Guradiola inte vann någonting. Turerna kring Joe Hart och värvningen av Claudio Bravo satte egentligen kursen för hela säsongen där hösten började bra, men där det sedan gick utför. Hur långt tålamod har Al Mubarak med Pep?
Bästa spelare: Hade vi utsett säsongens spelare under hösten och hetat Erik Niva hade vi antagligen sagt Kevin de Bruyne. Nu gör vi inte det, utan konstaterar att Sergio Agüero trots allt är citys bäste spelare. 20 mål på 30 ligamatcher och totalt 33 mål över hela säsongen i ett underpresterande gäng talar sitt tydliga språk.
Nästa säsong: city har redan gjort klart med Bernardo Silva från Monaco och väntas även ta in Benficas brassemålvakt Ederson. Frågan är hur många fler som ska in innan den 1 september. Med tanke på de uteblivna pokalerna och tredjeplatsen i ligan lär tålamodet vara hyfsat kort i Abu Dhabi. city har truppen för att blanda sig i titelstriden på riktigt över en hel säsong, men kommer man att göra det?
26-8-4, 86-26, 86 poäng
Omdöme: Tottenham hör till lagen som uppfyller förväntningarna, och kanske lite mer därtill. En plats i nästa års Champions League sågs väl som rimlig då man fått behålla nyckelspelarna, samtidigt som man inte har jämnheten som krävs över 38 omgångar för att ta guldet. Förlorade bara fyra matcher, men det var å andra sidan mot Chelsea, United, Liverpool och synonymt nog mot West Ham när guldet också rök.
Manager: Mauricio Pochettino verkar bli något så ovanligt som en långvarig manager i Tottenham. Såg kanske inte den utvecklingen komma när han lämnade Southampton. Pochettino har vunnit mark med att spela en fotboll med hög press där man lägger stor tillit till att backlinjen fungerar. Det gjorde den i år, med några få undantag.
Bästa spelare: Svårt att inte säga Harry Kane. Gick skadad under hösten, men gör ändå 29 ligamål. Har hittat rätt i Pochettions spelsystem och kamperar bra ihop med Eriksen och Alli.
Nästa säsong: Tottenham flyttar, om än tillfälligt, in på Wembley i väntan på att den nya arenan ska bli klar. Följer man mönstret från årets Champions League-spel på den arenan går det illa. Får Pochettino behålla truppen så när intakt så talar väl det mesta för en återupprepning, det vill säga att man slår sig in som ett topp 4-lag. Tappar man däremot någon av Dier, Alli eller Kane eller om den sistnämnde skulle gå sönder och bli borta länge blir det jobbigt. Är det något Tottenham inte har är det en vettig backup offensivt. Vincent Janssen är inte kapabel att axla Kanes mantel.
30-3-5, 85-33, 93 poäng
Omdöme: Chelsea blev engelska mästare i överlägsen stil. Bortsett från en minikris i september var det egentligen aldrig något snack om saken. Långt över förväntningarna för ett lag som många trodde skulle få svårt att ens ta en Champions League-plats. Det som i slutet skiljde Chelsea från resten var att de hittade ett sätt att vinna även på de dåliga dagarna.
Manager: Antonio Conte blev förnedrad av Arsenal i derbyt i september. Hastigt gick han över till en 3-4-3-formation och svaret kom omedelbart: tretton raka segrar i ligan, varav tio matcher utan insläppt mål. Det är svårt att inte imponeras av Conte, han fick verkligen ut max av sitt spelarmaterial.
Bästa spelare: Jag ger det till Eden Hazard. N’Golo Kanté får de flesta rubrikerna men Hazard var spelaren som gjorde skillnaden offensivt. Totalt är det ändå kollektivet som vinner titeln åt Chelsea.
Nästa säsong: Champions League-spel förändrar förutsättningarna för Conte och Chelsea. De kan inte längre förbereda sig i en vecka före varje match. Den största förändringen blir ändå att Conte måste börja rotera – den gångna säsongen gick han egentligen runt på 13 spelare (bara 13 spelare i Chelsea gjorde fler än 600 minuter i ligan, att jämföra med 21 spelare i United). Truppen Chelsea har idag håller inte för två matcher i veckan men de har ju några månader på sig att åtgärda det.
Texterna om Tottenham, city, Everton, Southampton, West Ham, Leicester, Swansea, Burnley, Middlesbrough, Sunderland av Marcus. Inledningen och övriga lag av Micke.
