Loading
Det var grått, det var tråkigt, det var mörkt. Det fullkomliga sammanbrott som utspelades framför mina ögon i söndagens match var lika talande som höstvädret utanför fönstret. Vi går en mörkare tid till mötes, både vad gäller årstiden och vad gäller fotbollen.
Söndagens bortamatch mot Chelsea var talande för vad det faktiskt är som händer i Manchester United just nu. Mourinhos uppställning var i teorin bra och hade i praktiken visat sig ge utdelning i mötet mot Liverpool. Inför matchen mot Chelsea var förändringarna små men utgången blev en helt annan. Elvan, som i sann Mourinhoanda ställts fram med syftet att hålla tätt föll som ett korthus redan efter en halv minuts spel. Efter det var det bara att titta på medan United skälvde i sina grundvalar.
Det finns en hel del enskilda prestationer som man i efterhand kan peka på och som var en stor del av förlusten. Men fotboll är en lagsport och det laget som vi såg i söndags var inte ett lag byggt varken av eller med vinnare. Det var ett lag med hjälplösa förlorare. Ett lag som gav upp när spelidén inte höll. Ett lag utan tro på bot och bättring. Den unge Rashford, som vi vet bär på en enorm kapacitet såg nära på ut att falla i gråt när han gång efter annan hjälplöst försökte producera chanser från sin kant. Smalling slog hopplöst ut med armarna när han gång på gång släppte Chelseanfallarna förbi sig. Det fanns ingen tro på det egna spelet. Det fanns ingen tro på förmågan att ändra på spelidén.
Mourinho hade inför matchen gjort vad Mourinho gör. Han hade bestämt sig för att alla skulle bidra till att hålla tätt bakåt. Det kanske är något förhastat att säga att man borde gjort annorlunda redan efter första målet, alltså redan i första matchminuten. Men samtidigt var spelarna allt för snabba med att döma ut den för dagen valda spelidén. Direkt efter Pedros mål var det tydligt att det var ett lag ur balans. Ett lag utan harmoni. Ett lag utan kontroll. Var det målet som var orsaken till detta eller fanns obalansen där redan innan?
Vad vi ställde ut på planen i söndags var några av världens bästa spelare. Det var också några av världens mest lovande talanger. Så hur kunde det då bli en sådan total kollaps? Det är svårt att tro att ett lag med Zlatan och Pogba på planen och med David De Gea mellan stolparna skulle sakna tilltro till den egna förmågan. Men det var precis vad de utstrålade. Vi öppnade årets säsong starkt men den positiva trenden har sedan dalat. Supportrarna står undrandes medan tränare och spelare lägger locket på. Det arbetas i det tysta, men med vad? Kommer Mourinho för evigt vara trogen sin spelidé? Förmodligen. Vad innebär det i så fall för klubben? Oklart.
I söndagens match blev det uppenbart att den potential som finns inte får utlopp i den spelidé som står till buds. Detta oroar mig och det oroar bevisligen även spelarna. Men Mourinho fortsätter att göra det som Mourinho gör. Vi andra kan bara se på och hoppas att vi snart går mot ljusare tider.
