Manchester United har en sångbok som kan göra vilken klubb som helst grön av avund. Lokalpatriotism och idoldyrkan blandas med humor när Uniteds supportrar sjunger om sitt lag och sina spelare. Vi har också ett stort antal nidsånger om våra motståndare i vår repertoar. I den här artikelserien kommer jag, undan för undan, att presentera de sånger Uniteds supportrar sjunger eller har sjungit. Ibland blir det bara en låttext men ibland kommer jag också att presentera relevant bakgrundsinformation. Kanske slänger jag också in lite kulturreferenser när det passar.

Kungen. Ett sånt smeknamn är få förunnat. Eric Cantona är en av dessa få. Det är sexton år sedan han skrev på för United, mer än elva år sedan han gjorde sin sista match för klubben. Trots det är Cantona fortfarande en av de mest omsjungna spelarna på Old Trafford. Han kanske inte är den bästa spelaren i klubbens historia men han är antagligen den mest populära. Nedan presenterar jag två klassiska sånger om Kungen.

[i] ERIC THE KING
[melodi: Lily The Pink]

We’ll drink a drink, a drink,
To Eric the King, the King, the King, [1]
He’s the leader of our football team,
He’s the greatest, centre forward, [2]
That the world has ever seen.

Eric the King he’s, remarkably trendy,
He’s done some modelling around town,
Wearing the best suits, upon the catwalk,
Whilst the Leeds scum they just frown.

We’ll drink, a drink, a drink…

On the field, it’s almost unreal,
Some of the things that Eric does,
Superb overhead kicks, remarkable back flicks,
I’m sure the guy just takes the piss.

We’ll drink, a drink, a drink…

He once played for Marseille, but never for Arsenal,
Or Liverpool, or even Man city,
Landed in Yorkshire, a terrible blunder, [3]
Which was ten months with the sheep, [3]

He had a brief spell though, with the Leeds scum,
Until he realised that they were has-beens,
Only one way now, for Eric to go now,
To the Theatre of our Dreams.

We’ll drink, a drink, a drink…

The end of November, we’ll always remember, [4]
As the time he made that special move,
Poetry in motion, the deadliest potion,
He’s got nothing left to prove,

He’s still our hero, as well as De Niro,
But this isn’t movies, this is real life,
He won’t leave United, for that we’re delighted,
Because this club’s his perfect wife.

We’ll drink, a drink, a drink…

Eric is so cool, remarkably cultured, [5]
He likes good music and poetry too,
Performing the fine arts, on the field,
For the boys they call Man U,

He is a legend, without any doubt,
He will reign for years to come,
We will just stand there, in admiration,
With countless more trophies won.

We’ll drink, a drink, a drink…

Ooh aah, ooh aah, ooh aah Cantona, [6]
Ooh aah Cantona.

[1] I originalversionen var det Denis Law som var kungen.
[2] I Boylies original var Eric ”the greatest French footballer”.
[3] Dessa två rader hoppas ibland over.
[4] Fjärde versen sjungs bara ibland.
[5] Femte versen sjungs nästan aldrig numer.
[6] Avslutningen sjungs till La Marseillaise.

#####

Pete Boyle är mannen bakom Eric The King. Boyle är idag den mest kände sångmakaren i Uniteds supporterskara och Eric The King är sannolikt hans bästa och mest kända kreation. Sången kom till liv på The Fregget Pub i Budapest, hösten 1993, då Boyle gjorde om en gammal sång om Denis Law. Senare adderade han ytterligare ett gäng verser.

Vi börjar med att skrika. I teorin ska det vara ett utdraget e-ljud i ordet ”we’ll” men i praktiken skriker vi bara så högt vi någonsin kan. När Boyle signalerar börjar sången på riktigt. När refrängen är slut tar Boyle över som solosångare och framför versen (trenden är emellertid att massorna sjunger med även i verserna). På puben, när Boyle är på plats, är Eric The King en av de absolut bästa sångerna. Handlar det bara om volym kan ingen annan sång konkurrera. När Boyle inte är på plats fungerar låten inte lika bra. Utan en självklar ledare som signalerar när sången ska börja blir inledningen förvirrad – man börjar helt enkelt inte sjunga samtidigt.

På läktaren hörs Eric The King inte ofta. Det är svårt eller omöjligt att synkronisera inledningen – publiken tittar på matchen, inte sångledaren. Det är en typisk pubsång.

Melodin, och delar av refrängen, är hämtad från folksången och dryckesvisan Lily the Pink. Lily the Pink hette egentligen Lydia Pinkham och var en ikonisk hopkokerska som levde i USA på 1800-talet. Under spritförbudets dagar var Pinkhams hopkok ett praktiskt sätt att få tag på alkohol, vilket förklarar folksångens uppkomst. Liverpoolgruppen The Scaffolds version av Lily the Pink var etta på topplistorna i England julen 1968.

Pete Boyle framför delar av låten på videon Eric The King som United gav ut 1994.

Eric the King.

Lily the Pink (The Scaffold).

[ii] WHAT A FRIEND WE HAVE IN JESUS
[melodi: What a Friend We Have in Jesus och La Marseillaise]

What a friend we have in Jesus,
He’s our saviour from afar,
What a friend we have in Jesus,
And his name is Cantona.

Ooh aah Cantona,
Ooh aah Cantona,
Ooh aah, ooh aah, ooh aah Cantona,
Ooh aah Cantona.

#####

What a Friend We Have in Jesus.

Tack till för publikationen Great United Songs och till för Pete Boyles återkommande artiklar.