När allt stod på spel kom ännu ett bakslag

Manchester United hade ett guldläge på Old Trafford. Hemmamatch mot ett West Ham i bottenstriden, chansen att kliva upp mot topp fem och bygga vidare på en försiktigt positiv trend. Istället blev det ännu en kväll där ledning blev till poängtapp, där ett kontrollerat utgångsläge förvandlades till ett nytt kapitel i samma gamla historia.

Det var inte den mest kaotiska insatsen den här säsongen. Inte heller den mest usla. Men just därför stack den ut. För här fanns bollinnehavet, kontrollen och lägena. Här fanns Diogo Dalots ledningsmål, Joshua Zirkzees slit och en motståndare som länge såg nöjd ut med att bara överleva. Ändå stod vi där i slutminuterna med en hörna, en andraboll och Soungoutou Magassa fri i straffområdet. 1–1, burop på Old Trafford, och ännu en missad chans att ta ett steg framåt.

United gick in i torsdagskvällen med möjlighet att putsa bort delar av den tunga känslan från Everton och Crystal Palace. Rúben Amorim kastade om i backlinjen, delvis av tvång, delvis av övertygelse. Matthijs de Ligt saknades, Harry Maguire fanns inte att tillgå, och 19-årige Ayden Heaven fick chansen centralt i en trebackslinje. Framåt fortsatte han att lita på Joshua Zirkzee som spets, med Bryan Mbeumo, Amad Diallo och Matheus Cunha runt honom.

Starten var lovande. United flyttade boll med tålamod, tryckte ned West Ham och kontrollerade stora ytor av planen. Gästerna hotade egentligen bara när de fick kontra, ofta via Jarrod Bowen eller Callum Wilson som sökte ytor runt en nervös Heaven. Men den första halvtimmen var mer ett test i tålamod än ett stormlopp.

Så, plötsligt, tändes det till. Amad tog sig förbi El Hadji Malick Diouf, tog sig mot kortlinjen och slog ett hårt inspel mot första ytan. Joshua Zirkzee fick fram höften och styrde bollen förbi en felplacerad Areola. Tomas Soucek nådde den inte. Men på mållinjen dök Aaron Wan-Bissaka upp, med känslan av att han alltid gör det mot United, och nickade undan precis i tid. Returen gick till Cunha som försökte med ett akrobatiskt avslut, blocken hamnade hos Bruno Fernandes, vars volley smet utanför. Ett anfall som borde gett utdelning, men istället blev ännu ett exempel på marginaler United inte förmår tvinga över på sin sida.

Resten av halvleken såg likadan ut. United skruvade upp trycket stundtals, West Ham bet ifrån sig på fasta situationer och i omställningar. Jarrod Bowen testade Senne Lammens med ett tamare avslut, Zirkzee fortsatte göra nytta i båda boxarna och Amad vann närkamp efter närkamp mot en allt mer plågad Diouf. Men på tavlan stod det 0–0. Old Trafford muttrade, mer av utmattning än ilska.

I paus tog Amorim det väntade beslutet. Heaven, redan varnad och uppvaktad av Wilson, fick kliva av. Leny Yoro kom in, och med honom en annan typ av trygghet i uppspelen. Inledningen av andra halvlek var ändå seg, tempofattig och svajig. Publiken var tyst, passningsspelet försiktigt, och känslan var att något slumpartat skulle behövas för att lösa upp knuten.

Det slumpartade kom, men bara halvvägs.

Efter en period av idéfattigt rullande fick Casemiro bollen en bit utanför straffområdet. Han fick inte till något drömskott, men avslutet styrdes och seglade in i straffområdet där Dalot, som fortsatt ta löpningar in i boxen från sin wingbackposition, dök upp. Han tog emot, tog sin tid och satte 1–0 med en kyla som borde ha blivit kvällens avgörande. Stretford End exploderade, Dalot firade med hela kortsidan, och under några minuter kändes det som att allt föll på plats. Detta var matchen då United skulle visa att man lärt sig att spela på ledning.

Men istället för att jaga 2–0 föll laget in i ett mönster vi sett för många gånger. Passningstempot sänktes. Avstånden växte. Mbeumo fick fortfarande sina lägen att vika in, Zirkzee höll i bollar, men helheten tappade skärpan. West Ham fick hörnor, inkast och längre anfall, inte för att de var briljanta, utan för att United bjöd in dem.

Bytena förstärkte känslan. Dalot, en av planens bästa spelare och målgörare, plockades av. In kom en spelare som Amorim själv beskrivit som drabbad av sviktande självförtroende. Manuel Ugarte byttes in framför Kobbie Mainoo, trots att matchen skrek efter en spelare som kunde ta ned tempot i huvudet men höja det i benen. Signalvärdet var tydligt: nu skulle resultatet bevakas snarare än dödas.

Det höll fram till 83:e minuten. West Ham fick en hörna, en av många under kvällen. Andy Irving slog den, Jarrod Bowen vann duellen vid första ytan. Noussair Mazraoui räddade på mållinjen, men returen föll rakt ut i ytan där Magassa stod helt ensam. Ingen press, ingen närkamp, inget desperat blockförsök. United hade backat in i eget målområde och lämnat skottfältet åt motståndarna. 1–1, och all luft gick ur arenan.

Slutet blev mest frustration. Wan-Bissaka klarade sig märkligt nog undan ett andra gult kort efter att ha fläkt Patrick Dorgu, Fernandes fick en halvchans på volley efter en felträff från Jean-Clair Todibo, men utan att träffa mål. United pressade utan övertygelse, West Ham var nöjda med sitt kryss, och slutsignalen möttes av en blandning av burop och trött tystnad.

Det här var inte ett sammanbrott i stil med vissa tidigare säsonger. Det var värre på ett annat sätt. För här hade Manchester United övertaget, siffrorna, kvalitétsövertaget och ett läge i tabellen där tre poäng hade förändrat mycket. Istället tappade man återigen initiativet på hemmaplan, precis som mot Everton, och lät en motståndare i underläge växa in i matchen utan att egentligen behöva förtjäna det.

Det som biter sig fast är slarvet och bristen på skärpa. Passningar som spelas bakom löpningar, inlägg som slås mer på chans än efter tanke, kombinationer som dör ut för att en mottagning studsar fel. Hade United spelat i ett vansinneshögt tempo hade vissa misstag gått att svälja. Men här skedde det i något som ofta liknade gåfotboll, och då blir varje feldömd passning en inbjudan till motståndaren att kliva högre.

Lika svårt är det att komma ifrån känslan kring bytena. Varje gång Amorim börjar förbereda ett skifte förvandlas matchen, men inte åt rätt håll. Att plocka av en Dalot som glänser, när West Ham redan hänger, är ett beslut som sätter sig i huvudet både på spelare och publik. Samma sak med mönstret att konsekvent prioritera Ugarte före Mainoo, trots att det gång på gång känns som att United skulle må bättre av en spelfördelare med lugn i fötterna istället för ännu en löpare som mest hamnar fel i presspelet.

Och över allt detta vilar de större missade chanserna. I en säsong där egentligen bara Arsenal ser stabila ut, där Chelsea och Aston Villa blandar och ger, finns ett fönster öppet även för ett långt ifrån färdigt United. Med seger här hade laget kunnat kliva in på allvar i kampen om Champions League–platserna. Istället står man kvar och stampar, delad poäng med West Ham och fortsatt placering i mittenskiktet. Det är fullt möjligt att vi när säsongen summeras ser tillbaka på poängtappen mot Everton och West Ham på Old Trafford som just de kvällar som stängde dörren till Europa.

Nu väntar Wolverhampton Wanderers borta, ligans jumbolag. På papperet en chans att studsa tillbaka och skapa lite fart inför jul. Men för att det ska betyda något måste United börja visa att man kan göra det man misslyckades med mot West Ham: spela klart matcher, vara skoningslösa när lägena kommer, och våga spela för 2–0 istället för att klamra sig fast vid 1–0.

Om Manchester United tar med sig något från den här kvällen får det bli varningssignalen snarare än ursäkten. För att det här inte bara ska bli ännu en säsong som glider förbi krävs att laget slutar upp med att förvalta möjligheter som om det alltid kommer fler. Det gör det inte. Nästa steg är att visa det i nästa match. Och efter det, igen. Och igen.

Höjdpunkter

Amorims presskonferens

Efter matchen försökte Rúben Amorim sätta ord på ännu ett tappad ledning på hemmaplan. Han lät inte uppgiven, men budskapet var tydligt, det här var inte en match han tyckte att laget skulle ha tappat.

”Vi var i kontroll stora delar av matchen, särskilt efter vårt mål. Men vi tog inte nästa steg. Vi spelade för att försvara något istället för att försöka döda matchen.”

Han återkom flera gånger till tempot och beslutsamheten i sista tredjedelen.

”Vi har bollen, vi hittar ytorna, men vi är inte tillräckligt konsekventa. Det är små saker, första touch, riktning på passningar, hur snabbt vi fyller boxen. När vi leder måste vi vara mer brutala.”

På frågan om bytena i andra halvlek, inte minst att Diogo Dalot plockades av strax efter sitt mål, valde han en försiktig linje.

”Vi försökte fräscha upp laget och säkra kanterna, men jag förstår reaktionen. Dalot gjorde en väldigt bra match. Ansvarig för besluten är jag, ingen annan.”

Han bekräftade också den bild många fått från läktaren, att laget mentalt föll för långt tillbaka efter 1–0.

”Det är en vana vi måste bryta. Vi kan inte bli passiva bara för att vi leder. Vi har pratat om det, vi tränar på det, men i dag föll vi igenom i den delen.”

Trots allt försökte han blicka framåt, men utan att försköna läget.

”Vi har fortfarande alla möjligheter kvar den här säsongen. Men ska vi ta dem kan vi inte ge bort den här typen av matcher. Det här resultatet är en signal, inte något vi kan acceptera som ‘otur’.”

Andra reaktioner

Mer om matchen

Provocerande rätt och slätt – inget annat