Loading
Jag har skrivit den här kolumnen sedan säsongen 2015/16. Trots att resultaten under perioden mestadels har varit bedrövliga har det alltid varit en kolumn jag har sett fram emot att skriva. Inte så i år. Vilket förklarar den rekordsena publiceringen. Säsongen 2024/25 innehöll förvisso några höjdpunkter. Även den allra sämsta versionen av Manchester United tycks ha förmågan att sprattla till och uträtta stordåd. Kanske sitter det, som klyschan säger, i väggarna.
För ett år sedan tvivlade jag på att Erik ten Hag skulle överleva kontraktet ut. Det visade sig att han inte ens överlevde 2024. Beslutet att ge Ten Hag fortsatt förtroende var svårt att förstå då och med efterklokhet ser det ut som ett horribelt beslut.
Det var ett beslut som i praktiken innebar att United kastade bort säsongen 2024/25. För in kom Ruben Amorim mitt i säsongen och fick ett lag som absolut inte kunde spela fotboll som Amorim vill att fotboll ska spelas. Hade Amorim – eller någon annan – kommit in sommaren 2024 hade han åtminstone fått chansen att göra några justeringar.
Därmed inte sagt att Amorim är fri från ansvar. Han tog över ett dåligt lag och gjorde laget sämre. Det är inte bara svårt att försvara Amorims insatser som huvudtränare för United. Det är svårt att ens hitta halmstrån att greppa efter. Måhända har de på insidan sett någonting. Måhända är det bara blind faith som styr. För utifrån finns det faktiskt ingenting som tyder på att Amorim är rätt man för Manchester United.
Han har implementerat sin filosofi! skriker de som vill försvara Amorim.
Har han verkligen det? Han har implementerat ett spelsystem. Trots att han själv har varit väldigt tydlig med att formationen är irrelevant. Det är filosofin som ska styra. Men har det varit tydligt hur United vill spela? Nej, säger jag. Formationen har bestått, men hur vi har spelat – eller hur vi har försökt spela, för det skulle vara alldeles för snällt att påstå att vi har spelat – har varierat.
Nu går vi in i nästa säsong med ovisshet svävande över oss. Amorim är under press. Får vi inte ett omedelbart uppsving är det svårt att se honom överleva så värst länge. Till och med han själv har varit tydlig med att så är fallet.
Men det är framtiden och det här är en dåtidskrönika. Årets elva matcher inkluderar lika många vinster som förluster (om vi räknar en seger på straffar som en seger, vilket tekniskt sett är både rätt och fel att göra). Det borde ha varit fler förluster, sett till säsongens resultat. Men det är roligare att skriva om vinsterna. Dessutom är det enklare att gruppera förlusterna. Vi har förlorat på samma sätt men vi har vunnit på olika sätt.
(En variant på den här krönikan skrevs , , , , , , och . Dessutom skrevs en version för i efterhand.)
I augusti är vi optimistiska. Åtminstone försöker vi vara det. En ny säsong är alltid en chans för förändring. Ibland klickar det, trots att vi inte hade föreställt oss det. (Säsongen 2006/07 är ett bra exempel på en sådan säsong. Även om vi då, med våren 2006 i färskt minne, borde ha vetat bättre. Jag vill minnas att jag inför den säsongen faktiskt trodde på stordåd, men det kan mycket väl vara ett fabricerat minne.)
Så när United klev ut på Old Trafford för premiär (nej, vi räknar inte Community Shield) gjorde vi det förstås med förhoppning.
Spelet viskade om vad som komma skulle. Men skit i det. Vi vann ju! Inte bara det, det var vår nya frälsare Joshua Zirkzee som avgjorde.
Nu var det bara att rida vidare på matchvinnare Zirkzee och vinna varenda match som återstod av säsongen. Hur enkelt som helst.
Men nej.
Verkligheten kom ikapp. Omedelbart. Premiärsegern följdes av förlust mot Brighton. Sedan kom Liverpool till Old Trafford.
Det var inte det att motståndarna var bättre. Det var det att United var mycket, mycket sämre. Långsammare ben, långsammare tankar. Måhända var motståndarna dubbelt så många spelare på planen. Åtminstone kändes det så.
United blev förnedrade. Och det var uppenbart att det inte var någon slump.
Och Joshua Zirkzee han hade totalt gjort sju mål när säsongen tog slut. Då var ändå de flesta överens om att han presterade bättre än anfallskollega Rasmus Hojlund.
Tio matcher senare – tre vinster, varav en mot Barnsley och en mot hopplösa bottenlaget Southampton – var det över för Erik ten Hag. Där är dörren, sa United.
Inget hade egentligen förändrats sedan i maj. Förutom att Ten Hag hade fått göra en massa ändringar under sommaren.
Vi visste inte mer i slutet av oktober 2024 än vi visste i maj 2024.
Beslutet att sparka Ten Hag var korrekt. Tidpunkten var horribel.
Whatever. Ten Hag försvann.
Efter Ten Hag kom Ruud van Nistelrooy i fyra matcher. Det kommunicerades tidigt och tydligt att Van Nistelrooy-eran skulle bli kort. Det var inte tal om en Ole Gunnar Solskjaer under återstoden av säsongen-lösning. Förmodligen klokt.
Alldeles säkert skulle United ha slutat högre upp i tabellen om Van Nistelrooy hade fått styra skutan till maj. Men det finns inget som per nu pekar på att Ruud har det som krävs för att leda en av världens största klubbar.
Nåväl, under Ruud hade vi faktiskt roligt. Framför allt i början.
Efter en kvart mot Leicester dunkade Casemiro in en boll. Mindre än kvarten senare var det dags för Alejandro Garnacho. Ytterligare en kvart senare hade Casemiro dragit in en boll till och dessutom hade Bruno skrivit in sig i målprotokollet. Snabb huvudräkning berättar att hälften av säsongens alla Unitedmål gjordes under Ruuds första halvlek (måhända en överdrift).
Mål är kul. Och gör du fyra mål på en halvlek så kan du blunda för ett par insläppta.
Det blev ytterligare ett mål efter paus, då Bruno gjorde sitt andra.
Van Nistelrooy-eran fortsatte med oavgjort med mersmak mot Chelsea och sedan ett par programenliga vinster mot dåligt motstånd.
Sedan tog Ruben Amorim över. Innan två minuter var spelade låg bollen i Ipswichs nät, då Amad spelade fram till Marcus Rashford.
Allt var plötsligt frid och fröjd på Unitedhimlen. Att det skulle fortsätta var en självklarhet. Förmodligen skulle det vara tennissiffror innan en halvtimme var spelad. Rimligen skulle United vinna varenda match under återstoden av säsongen.
Så ringde verkligheten. Ipswich kvitterade.
Några fler mål blev det icke. Sett till matchbilden var United nog gladast för det. Illa förstås. Extra illa med tanke på att vi mötte ligans överlägset sämsta lag (om vi bortser från Southampton som var så dåliga att de per automatik ska bortses från).
Nej, någon quick fix var det inte tal om. Tyvärr skulle det inte bli bättre.
I mitten av december spelades det derby i Manchester. Ett riktigt krisderby. Där det faktiskt var motståndarna som var i störst kris. Fotbollens Lance Armstrong i kubik hade bara vunnit en enda match på tio. När vi inte har någon egen glädje så kan vi alltid hänfalla till skadeglädje. För sådan är fotbollen. När du befinner dig i den värsta misären så kan du alltid blicka åt en rival som också befinner sig i en misär. Andras misslyckanden är en ständig källa till glädje.
Derbyt var näppeligen välspelat. Det var trots allt två dåliga lag som möttes.
Precis som formtabellen visade så var city faktiskt det sämre laget (inget av lagen var bättre, här var det en kamp om att vara minst dålig). Men det var ändå hemmalaget som tog ledningen, sedan två Unitedspelare missbedömt ett inlägg. Sådär som du gör i tioårsåldern innan du lär dig att nicka.
Det skulle i slutändan spela mindre roll. För i slutändan lyckades city vara ännu sämre.
Matchen var nästan slut när Amad sprang sig fri och rundade målvakten. Sedan kom han på att han spelar för Manchester United. Så istället för att rulla in bollen i öppet mål vände han mot sidlinjen*.
Då kom Matheus Nunes plötsligt stormandes, snabbare än han någonsin har stormat förut. Han hade en enda tanke i huvudet: sparka ner Amad. Det är ofta en bra tanke för en motståndarförsvarare. Det är inte en bra tanke när Amad befinner sig i offensivt straffområde. Nunes lyckades med sitt uppdrag.
Domaren pekade förstås på straffpunkten. Straffen var så solklar att inte ens 115 miljarder mutor kunde ha fått domaren att blunda för den.
Sedan hann Amad springa sig fri en gång till. Ånyo rundade han målvakten. Den här gången rullade han in bollen i öppet mål.
* Kanske tränade vi utan mål? Det skulle faktiskt förklara en hel del. Dels anfallarnas oförmåga att göra mål och dels målvakternas oförmåga att rädda bollar.
Om Manchester city var i kris så var det tvärtom med Arsenal. De var världens bästa lag för åtminstone tredje året i rad. Ja, åtminstone om vi frågar Arsenals supportrar.
Vackrast fotboll spelade de också. För inget är väl vackrare än att spendera fem minuter på att jaga offensiva fasta situationer och 85 minuter på att vänta på att slå dessa fasta situationer?
United tog faktiskt ledningen när Arsenal chockades över att bollen faktiskt var i spel i mer än fem sekunder.
Kort därefter var Diogo Dalot sådär dum i huvudet som nästan bara Diogo Dalot i Manchester United kan vara. Rött kort helt i onödan.
Det innebar dessutom en fast situation för Arsenal. Den var ointressant och slutade med en lyra som var ren plockpotatis för Altay Bayindir. Tyvärr ville Bayindir testa hur högt upp han kunde boxa bollen. Inte alls högt, var svaret. Fem Unitedspelare aktade sig effektivt för bollen och Arsenal kunde kvittera.
Godnatt.
Ännu mer godnatt tio minuter senare, när Arsenal fick en billig straff.
Men…?
Plötsligt räddade Bayindir. Som om hans jobb vore att rädda bollar.
Och under återstoden av matchen framstod Bayindir som världens bästa målvakt. (Det är han förstås inte och det var han inte sedan heller. Men där och då var han bäst, det kan ingen ta ifrån honom.)
Eftersom Arsenal misslyckades med att vinna trots numerärt överläge och en väldigt lättlurad domare blev det straffar. Där förlorade Arsenal. Trots att de förstås var bäst. Efter säsongen fylldes deras prisskåp med… Ja, ingenting. Vilket förmodligen bevisar att de faktiskt var bäst. (Skadeglädjen – som näst riktig glädje är den bästa glädjen – kan ingen ta ifrån oss.)
Men city och Arsenal var undantag. Roliga sådana, förvisso. Men undantag likafullt. Mellan city och Arsenal förlorade vi fyra matcher i rad och spelade oavgjort i en.
Av misstag råkade vi kanske vinna någon match då och då. Men mestadels var vi dåliga. Allra sämst var vi mot Bournemouth i december. Eller kanske mot Wolves i december? Eller om det var mot Newcastle i december?
Fast nä, sämst var det nog mot Crystal Palace i februari. Jösses så dåliga vi var då. Som vi var mest hela tiden, tyvärr.
Nej, förresten. Palace var inte sämst. I mitten av april åkte United till Newcastle och var ännu sämre. Hemmalaget sprang i cirklar runt Uniteds yra höns. Att det var oavgjort efter en halvlek går inte att förklara.
Paussnacket gjorde ingen nytta. Om något var United ännu sämre efter paus.
Nu gjorde Newcastle dessutom mål.
United hade nått nivåer av uselhet som ska vara omöjliga att nå för Manchester United.
Ruben Amorims United vann sju ligamatcher och förlorade 14.
I Europa League illustrerades att Premier League är världens överlägset bästa liga. Visst, det finns några lag i andra ligor som aspirerar på att vara det allra bästa laget. Men i Europa League representerades England av Manchester United och Tottenham. Typ de två sämsta lagen i Premier League (Leicester, Ipswich och Southampton var så dåliga att de i all väsentlighet spelade i en egen division).
Ändå tog sig de engelska lagen lekande lätt genom det schweiziska systemet.
United gjorde förvisso en hel del kaos. Men hur mycket vi än bjöd motståndarna på så var det inte tillräckligt för att de skulle vinna. Vi spelade skit mest hela tiden men hade ändå elva raka matcher utan förlust när vi välkomnade Olympique Lyonnais – eller Lyon om vi så vill, vilket vi förstås vill – till Old Trafford.
Det blev förstås en lätt seger. Efter en halvlek ledde vi med 2-0 (för 4-2 totalt) och semifinalen var klar.
Sedan hände Manchester United 2024/25. Plötsligt var det 2-2.
Nåväl, Lyon drog på sig en utvisning, så det ordnade upp sig, även om det blev förlängning.
Så hände Manchester United 2024/25 igen.
Lyon fick göra två mål med en man mindre.
Jösses vilket ofantligt pinsamt dunderfiasko. Du ska nästan få en medalj när du lyckas vara så dålig.
Så hände Manchester United. Det är något helt annat än Manchester United 2024/25.
Bruno Fernandes reducerade från straffpunkten. Men tiden var knapp och vi hade svårt att få in kvitteringen. Men den skulle komma. Typ när klockan tickade in på 120 minuter. Världens bästa Kobbie Mainoo stod för den. Vad fin han är, Kobbie. Ruben Amorim måste hitta ett sätt att låta Kobbie vara världens bästa Kobbie.
Kvitterat, men straffläggning är ingen garanti.
Då hände Harry Maguire. Manchester Uniteds bästa anfallare anno våren 2025.
Fem fucking fyra.
Ett fullständigt oförklarligt kaos. Ett alldeles episkt slut.
Det är något med Manchester United som bara är Manchester United. För även när vi är som allra sämst så har vi alltid någon sån här kommer aldrig att glömma-match i bakfickan.
Och mest troligt var det första gången i fotbollshistorien som ett lag – åtminstone på hög professionell nivå – vände ett tvåmålsunderläge till seger i en förlängning.
I Europa League var det som sagt de engelska lagen som var bäst. Trots att de engelska lagen var usla.
Så det blev final mellan United och Tottenham.
Där var båda lagen förstås usla. Men United var bäst på att vara dåliga, så Tottenham vann.
I finalen såg Ruben Amorim på medan ingenting fungerade. Han tänkte och tänkte och kom fram till att ingenting behövde förändras. Det hade varit en bra idé ifall vägen till framgång hade varit att vara dålig.
United ägde bollen men skapade ingenting, förutom menlösa skott i ofarliga lägen.
Vi bytte like for like och fortsatte spela med fem försvarare på planen. I underläge i en fucking final. Det går inte att sätta ord på hur fegt Amorim coachade den kvällen.
Usch.
