När United tar initiativet blir det oftast motståndarna som firar

Det mest oroande med Manchester United just nu är inte resultaten i sig, utan att matcherna blivit så lätta att förutse. Pep Guardiola behövde inte uppfinna något nytt i derbyt, han gjorde bara det som redan visat sig fungera. Det borde vara en väckarklocka, men känns snarare som ännu en påminnelse om att Amorims bygge sitter fast i gamla problem.

Uniteds 3-4-3 har redan avslöjats som ett system fullt av hål. Med bara två centrala mittfältare blir Bruno Fernandes och Manuel Ugarte överkörda när motståndaren fyller på mellan linjerna. City tryckte in Phil Foden, Nico O’Reilly och Tijjani Reijnders i fickorna och det var nästan plågsamt att se hur Uniteds mittfält slogs ut gång på gång. När mittbackarna försökte kliva fram för att stötta blev resultatet stora ytor bakåt – precis där Erling Haaland väntade.

Problemet är såklart större än en enskild match. Uniteds balans är bräcklig. Ytterbackarna trycks upp högt, trebackslinjen lämnas isolerad, och så fort bollen tappas är det fritt fram för motståndaren och med en spelare som Haaland på andra sidan blir varje felpass eller sen reaktion livsfarlig.

Och med boll ser det lika illa ut. Ja, United hade faktiskt både mer boll och fler passningar än City, vilket var den första gången sedan Guardiola tog över 2016 om jag inte missminner mig. Den statistiken borde kännas som en milstolpe, men i praktiken säger den allt om hur lättlästa United har blivit. City visste att det inte innebar någon risk att låta United föra spelet, så de höll sig disciplinerade, stängde mitten och slog till i rätt ögonblick – precis som Tottenham gjorde i finalen. Precis som Arsenal gjorde under ligapremiären. Precis som Crystal Palace gjorde på Old Trafford den gångna säsongen. Listan på lag som använt samma recept växer sig bara längre.

I andra halvlek försökte United trycka upp laget. Mazraoui och Dorgu tog större risker framåt, Bruno Fernandes sökte sig högre upp i banan och Kobbie Mainoo fyllde på från djupet. Utdelningen? Några halvdana försök samt en bra chans för Bryan Mbeumo som Gianluigi Donnarumma räddade. I övrigt stannade det mesta vid långsamma sidledspassningar och ett bolltempo som aldrig hotade City.

Det är här det blir uppenbart

United saknar en mittfältare som kan ta ansvar för rytmen i spelet. Mainoo är för oerfaren för att bära den rollen, Ugarte är för begränsad och Fernandes används bäst i sista tredjedelen, inte när han ska bygga spelet. Utan någon som kan slå passningen igenom blocket blir anfallen lättlästa och medan United famlar efter idéer behöver motståndarna inte göra mer än att vänta.

För det är det som är mest oroande just nu – motståndarna behöver inte göra något extraordinärt för att slå United. De kan luta sig mot en enkel manual; ge United bollen, stäng mitten, vänta på misstaget. Få lag i toppfotbollen är lika lätta att läsa som United just nu.

Rúben Amorim kan prata om detaljer och små marginaler, men den här svagheten är inte liten, den är monumental. Så länge mittfältet ser ut som det gör, och så länge lagets fundament är svagt, kommer resultaten fortsätta att spegla det. Frågan är inte längre hur motståndarna ska anpassa sig mot Manchester United. Frågan är när United själva ska inse att det är de som måste förändras, för det är svårt att se hur någon kan blunda för det faktum att United bara vunnit sex stycken ligamatcher under 2025.