Näste man till rakning
Detta är undertecknads sista ordinarie krönika för MUSS. Vi intalar oss att Manchester United lovat oss framgång. Titlar. Vinster. Mål. En frejdig fotboll. Men kommer dessa förväntningar verkligen från klubben eller från oss supportrar? När vi döps in i den hedniska församling som är Manchester United utlovas vi egentligen bara en sak. Att vi ska ...
Detta är undertecknads sista ordinarie krönika för MUSS.
Vi intalar oss att Manchester United lovat oss framgång.
Titlar. Vinster. Mål.
En frejdig fotboll.
Men kommer dessa förväntningar verkligen från klubben eller från oss supportrar?
När vi döps in i den hedniska församling som är Manchester United utlovas vi egentligen bara en sak.
Att vi ska få känna.
Det kommer inte alltid vara glädje. Men det kommer att vara någonting.
Nu står vårt samfund inför ett nytt kapitel. Michael Carricks era nalkas.
Engelsmannen blir den sjunde permanenta huvudtränaren sedan tidernas begynnelse – då Sir Alex Ferguson lade hårtorken på hyllan.
Nytt är spännande, läskigt, hoppfullt, plågsamt och underhållande på samma gång.
För egen del försöker jag fjärma mig från samtliga nämnda känslor genom att i stället bli lite nostalgisk.
Jag intalar mig att man behöver blicka bakåt för att kunna skönja något genom den tjocka dimma som avskärmar framtiden.
Och vad vore mer tryggt än att gräva där man står?
I slutet av juli år 2019 publicerar undertecknad sin första text för den finaste av supporterklubbar.
Detta är en tid före en historisk pandemi. Före en fullskalig invasion av Ukraina.
Före ChatGPT.
Ole Gunnar Solskjaer är mitt uppe i sin första sommar som stadigvarande tränare för Manchester United.
Några månader tidigare blev jobbet hans efter att berg bestigits i Paris.
Matchen ledde aldrig till någonting. Ändå blev den en påminnelse om varför så många av oss trollbundits av denna fotbollsklubb.
På samma sätt var det med Ole Gunnar Solskjaer.
Norrmannens tid vid klubbens roder ledde inte heller till någonting – inte en enda titel.
Samtidigt blev hans första presskonferens en återtändning i åtminstone mitt eget supporterskap.
När avskedet kom tog Oles assisterande tränare, Michael Carrick, över för tre matcher.
Sedan kom tysken. Ralf Rangnick.
Undertecknad beskrev utnämningen som ett ”ett orimligt rimligt beslut från Manchester United-ledningen.”
Det var det inte.
Erik ten Hag då?
Ole hade saknat en taktisk profil. En sådan hade nederländaren.
Tills … han inte hade det längre.
Näste man till rakning!
Rúben Amorim klamrade sig, till skillnad från ten Hag, fast vid sitt spelsystem lika krampaktigt som om det vore en bräcklig trädörr på Atlantens obarmhärtigt svarta yta.
Den berömda spiken i hans kista blev, emellertid, det vilda svingandet i media.
Vem tar vi in då?
Jo, en man som personifierar Erik Nivas känslogradering 2+.
En vältalig ex-spelare, lika medietränad som om han vore arvtagaren till en politisk dynasti.
Denna öppna dörr – att vi rekryterar tränare som kontrar de största bristerna hos sina företrädare – har undertecknad sparkat in tidigare. Så sent som i oktober, faktiskt.
Min slutsats var då att man kunde betrakta anställningsstrategin på ett av två sätt.
Antingen som att historien rimmar: om rekryteringen går till på samma sätt borde även utfallet bli detsamma.
Eller, som jag väljer att göra idag, mer välvilligt:
Om vi varje gång anställer någon som är stark där företrädaren var svag borde vi väl finna rätt till slut?
Till skillnad från David Moyes är Michael Carrick införstådd med storleken och digniteten av Manchester United.
Han vet att dagens fotbollsspelare behöver omhuldas i det offentliga. Det visste inte Mourinho.
van Gaal passade sönder fotbollsmatcher. Michael Carricks lag kan både göra mål och spela underhållande.
Solskjaer förlitade sig på individuell briljans och ten Hag släppte sina principer.
Carrick har visat, både i Manchester United och i Middlesbrough, att han kan anpassa sitt spel efter situationen även om grundidén förblir densamma.
Amorim sade allt han tänkte.
Carrick säger ingenting.
Mitt supporterskap präglas av en kortsiktig pessimism, men långsiktig optimism.
Inför de flesta matcherna förbereder jag mig på förlust.
Om jag mot förmodan känner att en vinst hägrar intalar jag mig att det kommer kosta en långtidsskada på en bärande spelare.
Går det bra en längre period bävar jag inför hur djup nästa svacka kommer bli.
Men.
Över tid kan jag inte skaka av mig min naiva följeslagare.
Hoppet.
Varje nyförvärv, varje ledande figur, varje tränare, väcker samma förhoppning.
Är detta den sista pusselbiten innan det släpper – innan övriga faller på plats av sig själva?
Ibland blir det så. Oftare inte.
Men hela tiden uppfyller vår kyrka, Manchester United, sitt löfte.
Det blir besvikelse. Ilska. Sorg. Anspänning. Förväntan. Glädje. Eufori.
Michael Carrick har inte lovat någonting. Kanske är det just därför han anställts.
Engelsmannens anspråkslöshet kan vara hans viktigaste verktyg.
Eller så slutar det med att karisma står med stora bokstäver i rekryteringsinstruktionerna för hans efterträdare.
Oavsett kommer det att kännas.
Och därför går det inte att fjärma sig.
Det är spännande.
Läskigt, hoppfullt, plågsamt och underhållande.
Allt på en gång.
Precis som vi blivit lovade.