Loading
Nineteen, nineteen, nineteen, nineteen.
Nineteen, nineteen.
Nineteen.
Nineteen, nineteen, nineteen, nineteen.
Nineteen, nineteen.
Nineteen.
Vissa siffror betyder mer än andra, 18 brukade vara en sådan siffra. Inte längre. Inte längre mina vänner. När den feta damen sjöng kunde Manchester United räkna in sin 19:e ligatitel. Liverpool kastades ner från sin jävla tron. Uppdrag slutfört, Fergie.
Ligan är alltid viktigast, alltid. Den här ligasegern kommer vi emellertid att minnas betydligt längre än många andra ligasegrar. För första gången någonsin skrev United in sig som Englands mesta mästare. För första gången någonsin har vi fler ligatitlar än Liverpool. Det är stort, det är förbannat stort – 19 var säsongens självklara tema.
I slutändan var vår ligaseger komfortabel. Efter Chelseas höstkollaps fanns det endast en vinnare. De var förvisso nära ett tag i maj men när de besökte Old Trafford för att försöka stjäla vår ligaseger stötte de på en överlägsen motståndare. I de avgörande matcherna – ligamötet i maj och Champions League-kvartsfinalerna – visade United att man är klassen bättre än Chelsea (som i sin tur är klassen bättre än alla andra engelska lag).
Ändå var trenden under säsongen att kalla United för ett mediokert lag. Det är ett hån. United anno 2011 är kanske inte det mest spektakulära laget, man vinner matcher på att kalkylerat utmanövrera motståndarna snarare än att spela ut motståndarna med flärd, fart och finess. Men United anno 2011 är definitivt ett utmärkt fotbollslag – det finns det massor av bevis på. Räcker det inte med tidigare nämnda matcher mot Chelsea och den i slutändan överlägsna ligasegern kan vi ju peka på semifinalen i Champions League.
I turneringen där världens bästa fotbollslag gör upp mötte vi som bekant Schalke i semifinalen. De två matcherna blev en ensidig historia, United var fullständigt överlägsna under 180 minuter. I returen ställde vi upp med vad som bara kan beskrivas som ett reservlag och ändå vann vi löjligt enkelt. Mot ett lag som alltså ska vara ett av Europas fyra bästa. Och folk kallar oss mediokra. Ofattbart.
Säsongen hade två stora besvikelser. Först vår patetiska insats på Wembley mot Manchester city. Den förlusten var smärtsam och att vi efter 35 långa år tvingades ta ner bannern från Stretford End är trist. Samtidigt var vi förberedda på att de skulle ske relativt snart och att det sker samtidigt som vi vinner nummer 19 är en stor tröst, city befinner sig alltid i vår skugga.
Den andra besvikelsen är givetvis Champions League-finalen mot Barcelona, också det på Wembley. Här vill jag lägga in en passus om Wembley. Nya Wembley har ingalunda varit en lyckoarena för oss. Vi har förvisso vunnit ligacupen där ett par gånger men det ska ställas mot en finalförlust i Champions League samt en final- och två semifinalförluster i FA-cupen. Det är uppenbarligen inte bara Uniteds supportrar som ogillar Wembley.
Finalen mot Barcelona då? Ibland är det bara att hålla upp händerna och erkänna att man ställdes mot en bättre motståndare.
Det är förstås lite bittert att vi när vi äntligen har löst den europeiska gåtan ställs mot vad som kan vara världens bästa klubblag någonsin. Hade det inte varit för de där jävla Barcelona hade det varit Manchester United som hade dominerat den europeiska fotbollen de senaste åren. Här har vi vårat bästa lag någonsin och så har vi oturen att ställas mot en nästan utomjordisk motståndare.
Nu var det några som hajade till. Vårt bästa lag någonsin? Japp. Manchester United har aldrig varit bättre – det visar resultaten den senaste femårsperioden. Vi kanske inte har spelat vår mest underhållande eller bästa fotboll men i slutändan är det resultaten som räknas. De senaste fem åren har vi fyra ligaguld, två ligacupsegrar och ett VM-guld. I Champions League har vi en seger, två finalförluster, en semifinal och en kvartsfinal på samma femårsperiod. Trippellaget tog förvisso också fyra ligatitlar på fem år men de var aldrig i närheten av samma jämnhet i Europa, det laget var bäst i England men hade många jämbördiga motståndare i Europa. Nu är vi bäst i England och näst bäst i Europa – och det där med näst bäst är lite bittert. Men vad ska man göra? det är bara att ta nya tag nästa säsong och försöka radera ordet näst.
Samtidigt är det kanske fel att titta på lagets prestation under den senaste femårsperioden, laget som vann ligan 2011 har nämligen inte mycket gemensamt med laget som vann ligan 2007 även om många spelare i startelvan är kvar. Nyckeln här är förstås Sir Alex Ferguson. Vad för problem han än ställs inför så har han en lösning. Behöver han byta spelare eller spelsystem gör han det och han får alltid det nya att fungera. Han är unik på många sätt och han är givetvis den som har störst del i Uniteds otroliga framgångssaga de senaste 20 åren.
Nu bygger Ferguson nytt igen och bara en idiot satsar på att han inte kommer att lyckas. Men Fergusons nya lagbygge ligger utanför skopet på den här krönikan.
Uniteds säsong hade många ansikten. Vi fick se ett United på Old Trafford och ett helt annat, mycket sämre, United på bortaplan. Samtidigt var vi löjligt stabila i Europa, hemma som borta. I början av säsongen kastade vi bort ledningar på löpande band. Under andra halvan av säsongen ägnade vi oss istället åt att vända givna förluster (Blackpool och West Ham) till segrar. I slutändan vann vi ligan på vår hemmaform – 18-1-0 är makalösa siffror (inkluderar vi cupmatcher var tabellraden 26-3-0). Fortress Old Trafford.
Säsongens många ansikten visas också på spelarsidan. Berbatov vann skytteligan och öste in mål under hösten men fick knappt plats på bänken på vårkanten. Nani ledde vår offensiv tillsammans med Berbatov under hösten men inte heller för honom räckte det till en ordinarie plats på våren. Rooney var motsatsen, värdelös på hösten bara för att sedan avsluta säsongen som lagets bästa spelare.
Vårt centrala mittfält har varit ett problemområde sedan Roy Keanes glansdagar. Scholes svarade för några fantastiska insatser i början på säsongen men lyckades inte bevara formen. Fletcher gjorde en svag säsong och försvann sedan med en mystisk sjukdom. Anderson fortsätter att förvilla – emellanåt fantastisk, lika ofta usel. Gibson gjorde en hygglig säsong men kommer aldrig att bli bra nog för att ta en ordinarie plats i United. Fergusons vårlösning var osannolikt, han parade ihop Giggs och Carrick. Det borde inte funka men det gjorde det ändå. Även om jag egentligen tycker att vi borde göra oss av med Carrick så fort det bara går.
Över hela säsongen var Edwin van der Sar och Nemanja Vidic våra bästa spelare. Vidic är en utmärkt kapten och när Van der Sar nu tackar för sig gör han det som en av historiens absolut bästa målvakter. Rio Ferdinand var utmärkt när han kunde spela men att ha en mittback som inte klarar av att spela mer än 30 matcher på en säsong är ett problem. Tur då att vi har Chris Smalling att tillgå – engelsmannen gjorde en utmärkt debutsäsong.
Men även om Smalling gjorde en utmärkt debutsäsong var han inte nära att vara årets nyförvärv. Chicharito var en värvning som ingen förutsåg. Jag blev kär i honom redan under förra sommarens VM och när han nätade med näsan mot Chelsea i Community Shield sa jag att han skulle göra 50 mål under säsongen. Där fick jag fel men med 20 mål gjorde han en enorm debutsäsong och han blev genast en supporterfavorit. Han är älskvärd. Och en förbannat bra fotbollsspelare.
Uniteds framtid är god. Juniorlaget, som sägs vara den bästa upplagan sedan 1992, vann FA Youth Cup. Ravel Morrison, Ryan Tunnicliffe och Paul Pogba ska vara de största talangerna. Men det hör framtiden till.
Historien slutar inte vid 19. Men framtiden kan få vänta. Låt oss fortsätta att njuta av nummer 19, en månad till i alla fall.
7-18? Come back when you’ve won 18?
19-18.
