”Är det idag den gode nederländaren får kicken?”

Så löd meddelandet jag skickade till min far strax efter avspark mot Coventry. Det formulerades med en glimt i ögat.

Samtidigt grundade sig meddelandet i en genuint dålig känsla. Och det berodde varken på att jag är synsk eller någon fotbollsexpert.

Manchester United hade tappat sin ledning i slutminuterna i tre av sina senaste fyra matcher. Den fjärde av nämnda matcher hade slutat med ett lika-resultat mot … Bournemouth.

Erik ten Hag fick inte sparken. Men om en Coventry-spelare hållit bak kroppen några centimeter till hade nederländaren kanske suttit på ett plan på väg mot kontinenten redan morgonen därpå.

Sedan dess har Manchester United krampaktigt knipit tre poäng mot Sheffield United och en mot Burnley.

Bägge lag befinner sig under nedflyttningsstrecket.

Hur vi kan ligga sexa är ett makalöst underbetyg till lagen på lägre placeringar.

I skrivande stund har Manchester Uniteds herrlag spelat 34 Premier League-matcher under innevarande säsong. 16 av dessa har slutat med tre poäng. 12 med förlust. Och 6 som oavgjorda.

Under den föregående säsongen vann vi, av 38 matcher, 23 och förlorade 9. 6 slutade oavgjort.

Med andra ord har vi bara förlorat tre fler i år jämfört med förra året. Räknat över alla tävlingar är det fem fler.

Det är visserligen fem matcher kvar, men undertecknad tycker att det låter som på tok för få förluster.

Har kritiken mot årets sammantagna prestationer varit oförtjänt? Eller grundar sig känslan av en historiskt dålig säsong i att så många av segrarna känts oförtjänta och tursamma?

Jag landar i det senare.

Många av säsongens underprestationer och bakslag har tillskrivits den långa skadelistan. Truppen har drabbats av makalöst många, och långa, skadebortfall.

Och inte bara på vilka som helst – utan på nyckelspelare. Särskilt mittbackspositionen har varit drabbad, varifrån mycket av spelet börjar.

Att det hade sett annorlunda ut om alla fått vara friska sedan i augusti säger sig självt.

Men.

Inget lag undgår skador.

Muss-samarbetet UTD Podden avhandlade i ett av sina senaste avsnitt, på ett förtjänstfullt sett, Uniteds kollektiva skadedagar.

Sett över hela ligan går Manchester United att finna på sjunde plats för antal dagar laget med saknade spelare.

Newcastle och Chelsea har fler sammanlagda skadedagar än vad vi har. Liverpool och Tottenham är på ungefär samma nivå.

Kan de dåliga prestationerna spåras till skadelistan? Eller finns det andra, mer strukturella problem?

För två månader sedan lutade jag mot det förstnämnda, men har med tiden återigen landat i det senare.

Det kändes annorlunda med ten Hag. Det fanns en väg framåt under den gångna säsongen.

Det verkade finnas ett mål; och en väg dit.

Men i takt med att prestationerna uteblev var det som om planen försvann.

Sedan dess har man famlat i mörkret.

För egen del började inte ifrågasättandet av nederländaren när spelet försämrades efter ligacupfinalen.

Inte heller när förbättringar uteblev efter sommaren 2023.

Den första gången marken började skaka var då ten Hag under hösten sa att hans Manchester United aldrig kommer att kunna spela som hans Ajax.

Där och då började luftslottet, om en bättre framtid under nederländaren, att mineras.

Jag hade trott att det var utifrån just framstegen, spelet, i Eredivisie som han anställdes?

Hade jag lurat mig själv?

Nu har en vår passerat då det ärligt talat bara blivit sämre.

Och det säger sig självt att allt inte ligger på tränaren.

Det verkar fortfarande finnas spelare i klubben som Mourinho, Solskjaer och Rangnick, rakt ut eller mellan raderna, pekat på som toxiska.

Så länge dessa, eller framtida likasinnade, är kvar i klubben spelar det ingen roll om vi hittar tillbaka till fjolårssäsongens bästa form.

Då är det bara en tidsfråga innan vi igen hamnar i samma hjulspår som vi kört fast i nu.

Samtidigt går det inte att komma ifrån alla den gångna höstens och vårens … märkliga beslut – eller frånvaron av beslut – som kantat ten Hags ledarskap.

Det verkar inte ha funnits någon back-up-plan när någon blivit skadad; när en matchbild tagit en oväntad vändning eller när en spelare underpresterat match efter match.

Att täcka upp för 1 254 skadade på samma position är svårt.

Men att våga byta matchplan; pröva en ny taktik när den föregående inte fungerade; eller bänka en slö och likgiltig diva till förmån för en ung spelare med hunger, det går att påverka.

När säsongen nu närmar sig sin sista match går både Manchester United och ten Hag en extra oviss framtid till mötes.

Om den kommer att spenderas tillsammans är i skrivande stund allt annat än tydligt.

Undertecknad har, efter mycket om och men, anslutit sig till att både klubb och nederländaren hade mått bäst av en separation.