Loading
I en stundande premiärhelg sköljs man över av frågor, frågetecken och oro. Oro för att bli demolerad av vad som ska vara ett titelutmanande Arsenal, demolerad av Gyökeres, en Gyökeres som vände ryggen mot Manchester United och Amorim. Oro för andra hemskheter som bara Stephen King skulle kunna fantisera och förmedla fram i en löpande text. Men det är inte där vi ska hamna, i en Stephen King-värld. Oavsett resultat finns det viktigare saker att hålla utkik efter.
Vi vet att Arsenal är favoriter, vi vet att vi kommer från en säsong som har varit vår klubbs värsta sedan Premier League grundades i februari 1992. Jag skulle ljuga om jag inte sa att Arsenal är storfavoriter i den här matchen. Men för vår del kommer den inte att vara säsongsavgörande men med det sagt förväntar jag inte mig att man lägger sig ned platt och dör. Snarare det motsatta. Vi behöver ett styrkebesked, vi behöver se att saker faller på plats och att den taktik som Amorim har malt fram faktiskt fungerar. Laget ska vara som ett malmtåg som rusar genom natten. Jag vill se hunger och desperation, jag vill se spelare som visar ambition, vi kan väl anse att något annat är oacceptabelt? Jag har sporadiskt lyssnat på några första intervjuer med våra nyförvärv, en fråga som alltid dyker upp är just detta – parafraserat – ”Hur känns det att vara med i det här laget och bidra till hungern och ambitionerna?” Jag kan hoppas att det är just det som ekar i nya Carrington och att Amorim tvingar in det i muskelminnet på våra spelare. Vi ska vara lika jobbiga som de där getingarna på Skara sommarland. Det finns inga ursäkter det här året.
Och på tal om Garnacho
Tyvärr har jag inte haft möjlighet att se matcherna från vår försäsong men man försöker läsa sig till olika form av åsikter kring just form och hur saker ser ut. Summa summarum är väl att det har sett helt OK ut. Det har varit lite friskare framåt och jag vet inte om det har med nya spelare in att göra eller om det är Amorim som fått spelarna att dra åt samma håll. Samtidigt som man blivit av med spelare som tråkigt nog haft en dålig påverkan på helheten (se: Sancho, Rashford, Garnacho). Och på tal om Garnacho och hunger och ambition. Är det inte en förjävla tragisk soppa som det har blivit. För inte allt för längesen såg man han som en del av vår framtid till det här åbäket som bråkar sig bort och rent ut sagt pissar på klubben och supportrar som byggt honom. En kille, om än ung fortfarande, som skrikit på media om sina förebilder Messi och Ronaldo, men beter sig som El Hadji-Diouf. Att du tydligen ska ha sagt enligt Fabrizio Romano att om du inte får gå till Chelsea kommer du inte spela fotboll på sex till tolv månader, det måste vara det sämsta jag har hört på bra länge. Det är värre än att springa runt i en Aston Villa-tröja eller att vapea på en tatueringsstudio. Visa lite gud förbannad respekt.
Hade jag varit Amorim i det här läget, hade jag tagit in Garnacho på ett möte frågat honom rakt ut ”Har du sagt det här?”, med tanke på Romanos trovärdighet är det förmodligen exakt så, Garnacho har ju inte heller förnekat det. ”Ja, det har jag” svarar Garnacho om han har någon ryggrad kvar. Nu är jag inte Amorim, jag är inte en ledare eller en fotbollstränare i något avseende men jag hade köpt honom en vape och bett honom jogga runt Carrington i tolv månader. Så här gör vi inte i Manchester United, en klubb som gett dig allt – en klubb som såg en ny nummer sju i dig men din kärlek till klubben vara bara ett spel för galleriet, och nu rasar väggarna runt om dig, och här står du avklädd. En avklädd och blottad mindre smickrande persona. Vi vill inte ha spelare som ger upp efter en bänkning, eller som lägger mer fokus på image och sociala medier än på det som faktiskt ska betyda något, fotbollen. Nej tack, ta din dåliga attityd till London eller ruttna joggandes på Carrington. Tråkigt nog behöver vi pengar för den här försäljningen – och med all sannolikhet är väl det mest troligt att utfallet blir en tågresa till London.
Negativa mentaliteter ut, positiva mentaliteter in. Vi kan i alla fall anta att Garnacho inte är nära startelvan på söndag, kanske är han och joggar på Carrington eller sitter på någon tatueringsstudio i London samtidigt som vi joggar in tre poäng mot Arsenal. Kanske.
