Och så kom Carrick

Och så kom City. Och så kom Carrick.

Och United vann – dessutom komfortabelt.. En sån där seger som inte bara är tre poäng – utan välbehövligt syre för en stukad supporter i andnöd.

Åh, så ljuvligt!

Det här var inte en “vi råkade vinna”-match. Det här var en “vi bestämde oss”-match. United var aggressivt, kompakt och framför allt: tillsammans.
City fick inte rulla runt som de brukar. Inte deras tempo, inte deras rytm, inte deras bekvämlighet. United gjorde det obekvämt från minut ett och höll i det.
2-0 var dessutom helt i underkant. 4-0 hade speglat matchbilden bättre. Och jag vidhåller att Mount gjorde 3-0.

Carrick-effekten:

Det syntes direkt att något var annorlunda. Inte revolution, men tydlighet. Färre dumheter, fler enkla val, mer “gör jobbet först” och mindre “vi hittar på något”. Laget såg mer balanserat ut, pressade smartare och hade en plan som faktiskt gick att se med blotta ögat. Carrick fick inte allt rätt – men han fick det viktigaste: han fick United att se ut som United.
Han bytte inga mittbackar! Vi som vant oss vid van Gaals ständiga ytterbacksbyten, Josés defeniva ändringar och mittbacksbytena från Ruben fick nu istället se en manager som inte la sig på försvar i ledning. Otroligt befriande.

Hög Unitedklass:

Bruno spelade som en man som var trött på att vara med i en säsongslång katastroffilm. Det var tempo, krav, och en jävla massa ansvar – precis som så ofta de senaste sex åren. Det var inte hans mest eleganta match, men det var en av hans viktigare på slutet. Den typen av insats som får andra att skärpa sig. Man kan säga mycket om Bruno, men i såna här matcher gömmer han sig aldrig.
Lisandro Martínez var precis den spelaren man vill ha i ett derby: elak på rätt sätt, högljudd, kompromisslös och helt ointresserad av att det ska se snyggt ut.
Mainoo – som inte ens var nära att starta under våra senaste portugisiska manager – gjorde en vuxen insats centralt och såg ut som någon som trivs när matchen blir tuff och ful.

Inte vackert. Men rätt.

United spelade inte tiki-taka. United spelade derby. Det var dueller, blockar, second balls och en jävla massa spring. City hade sina perioder, för det har de alltid, men United föll inte isär. Inte mentalt. Inte taktiskt. Inte som vi gjort alldeles för ofta. Det här var en seger byggd på disciplin. Och jag tar det alla dagar i veckan.
Casemiros “legs have gone” hette det. Men han har minsann några stormatcher kvar att ge. Som i derbyt. Och glädjen han visade!

Men något negativt?

Givetvis. Den ständige gästen i den här delen av texterna försvinner inte i dag heller. Första halvlek var han katastrof och borde sannolikt ha blivit utvisad. Spelade upp sig lite efter paus men det vore väl märkligt om han inte gjorde det utifrån den låga nivå. Ni behöver inte ens att jag skriver hans namn.

…and finally:

Det här var en extremt viktig seger. Inte bara för tabellen, utan för hela känslan runt klubben.
Nu gäller det bara att inte göra det mest United av allt: vinna ett derby och sedan gå ut veckan efter och spela som om vi aldrig hållit i en fotboll. Arsenal coming up är egentligen det perfekta läget: Ingen press på United, som samtidigt kommer med denna insats i benen.