Undertecknad kan inte dra sig till minnes en bättre transfersommar för Manchester United än den vi just lämnade. Men räcker det med bra affärer?

Efter debaclet mot vår största rival städade vi av Southampton och Barnsley.

Många av de som behövde en självförtroende-boost inhämtade en sådan.

Den mediala agendan knakade i fogarna.

Detta var väl bara en tillfällig topp i formkurvan? Inte de första tecknen på något som kunde hålla i sig?

Vad skulle i så fall tv-studior runt om i världen prata om under hösten?

Det enda som är säkert i vår värld är ju skatter, döden och att Manchester United underpresterar – för visst var det så Benjamin Franklin sa?

Efter matchen mot Crystal Palace kunde de vanliga kritikerna andas ut.

Visst, Manchester United hade effektivt blitzkrigat Londonlagets försvar under första halvlek.

Men: man hade inte lyckats göra mål, och på slutet hade turen vänt.

Så där fanns ju lyckligtvis något att haka upp de gamla talepunkterna på.

116 miljoner (euro) för Zirkzee och Hojlund och ingen av dem kunde näta.

Visst måste det vara ett bevis på att United är hopplösa?

Efter sommarens ingående och utgående affärer har vi nu en starkare trupp.

Det kan låta självklart, men, som de Viaplay-avlönade tyckarna varit duktiga på att framhålla, är det ingen garanti för att det blir utfallet om man heter Manchester United.

Det råder konsensus om att vi gjort bra affärer, för första gången på år och dagar.

Vi gav inte med oss och betalade Maguire-pris för en relativt oprövad yngling i Everton utan gick raskt vidare till andra, unga talanger.

Vi tog det tuffa men nödvändiga beslutet att säga adjö till en supporterälskad skotte som varit i klubben sedan Fabien Barthez vaktade seniorlagets bur.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Vi är alltså där vi så länge velat vara – på väg att återuppbygga pondusen på marknaden.

Där vi vågar backa och tänka om när Manchester United-skatten läggs på framme vid kassan.

Och det är ju fantastiskt bra! Det måste vi tillåta oss att erkänna.

Så gör det: Gläd dig åt det! Nu. För här kommer det …

Men.

Var förhandlingarna verkligen vårt största problem på transfermarknaden?

Var/är det inte snarare att vi inte får ut det vi önskar av de vi faktiskt hämtar in?

Två av de som anlände i sommar är av precis samma spelartyp som vi köpte sommaren före, och sommaren före det.

Alltså: individer som ten Hag tidigare haft att göra med.

Förstå mig rätt: både de Ligt och Mazraoui verkar så här långt vara bra tillskott.

Men även den föregående ledningen hade kunnat gå för dem.

Så vad är skillnaden nu? Vi betalar lite mindre för varje enskild spelare och kan därför köpa någon extra gammal ten Hag-spelare för varje fönster?

Jag vet. Jag låter som Fredrik Ljungberg eller Jonas Olsson – någon som alltid försöker hitta en negativ vinkel.

Min poäng är denna:

Om spelet på planen fortsätter på samma sätt som under den tidigare säsongen, vad spelar det då för roll att vi gör bättre affärer?

Vi tar in fler av de som ten Hag vill ha. Och visst, de Ligt och Mazraoui hade kanske anlänt även utan nederländaren vid rodret, men denna mängd forna ten Hag-spelare hade vi inte köpt.

Trots det saknar vi fortfarande tydliga framstegen på planen.

Om det fortsätter så här: Vad händer då när ten Hag får lämna?

Är vi tillbaka i samma hjulspår där nästa tränare får städa upp efter sin företrädare?

Det är negativt. Jag vet.

Och förhoppningsvis oroar jag mig i onödan.

Kanske är både Yoro och Zirkzee bevis för motsatsen. Att den nya ledningen kan identifiera spelare på egen hand.

Att det finns en plan för ett långsiktigt truppbygge.

Det skulle i så fall kunna betyda att vi är på rätt väg.

Och det skulle ju vara roligt i sig.

Än roligare blir det när Viaplay-studion tvingas komma med helt egna analyser som inte börjar och slutar med Uniteds förfall.

Då, till slut, kanske de börjar gör skäl för sina hutlösa priser.