Loading
I augusti 2013 reste Manchester United till Stockholm för att spela fotboll mot AIK. I samband med matchen anordnades två supporterträffar gemensamt av Muss, Muss Stockholm och MUSCS. Platsen var O’Learys Gamla Stan – den officiella Unitedpuben i Stockholm – och gästlistan inkluderade Premier League-pokalen, Jesper Blomqvist, Quinton Fortune, Lee Martin och Fred the Red.
Jag anlände till Stockholm tillsammans med Berra och Åke runt ett på måndagen. Inför supporterträffarna hade vi tryckt upp informationsblad om supporterklubben. Innan vi tog sikte på O’Learys passade vi på att springa runt i Stockholm för att lägga ut informationsbladen på lämpliga platser i den svenska huvudstaden.
På schemat stod som sagt två supporterträffar. Vi började med en träff kvällen innan match och hade även en träff på matchdagen (tisdagen). På schemat stod intervjuer med gästerna, foto- och autografsessioner, lotteri, försäljning av matchtröjor och givetvis god dryck och god mat och mycket mer.
Tidigt på måndagen fick vi fantastiska nyheter från Manchester United då de berättade att Premier League-pokalen skulle besöka supporterträffarna. Utan att vi märkte något – vi hade planerat att introducera pokalen ordentligt – smög Jim Turner in med pokalen på O’Learys och placerade den på ett bord. Alla som ville fick en chans att bli fotograferad tillsammans med pokalen innan den försvann lika plötsligt som den dök upp. Proceduren upprepades på tisdagen.
Jim Turner arbetar med att ta hand om pokalen då den är på resa från sitt hem, som förstås är muséet på Old Trafford. Turner har vissa likheter med Sir Alex Ferguson och det händer att han blir tillfrågad om en autograf. När pokalen reser har den ett eget säte på flyget, givetvis stolen bredvid Turner.
Vi fick ett kort samtal med pokalen som berättade att förra säsongen var oerhört jobbig. ”Jag kände mig väldigt ensam och det var damm överallt,” kommenterade pokalen.
Den kanske största behållningen var ändå att Uniteds maskot Fred the Red var på plats på O’Learys. Ja, riktigt så var det kanske inte. Men supporterklubbens Andreas Rønningen Sandbu tog chansen att vikariera som maskot när förfrågan dök upp. Sandbu intervjuades av Lars Morten Olsen, redaktör för supporterklubbens tidning United-Supporteren, med knivskarpa frågor inför den ovanliga uppgiften. Lars Morten var också den som utförde intervjuerna med våra övriga gäster.
Som första gäst hade vi trippelvinnaren Jesper Blomqvist, som är den svensk som har gjort flest matcher för Manchester United. Blomqvist tillhör också den lilla skara av spelare som har spelat fotboll under både Sir Alex Ferguson och David Moyes, vilket han förstås fick frågor om.
Ferguson försökte värva Blomqvist flera gånger innan han till slut lyckades sommaren 1998. Jesper menar att det är en av Fergusons många styrkor att han inte blev sur då han fick ett nej utan istället återkom med en ny förfrågan senare. Att det fanns en vänsterytter vid namn Ryan Giggs i United var förstås något man hade diskuterat innan övergången blev klar.
”Att träna med Charlton var som att träna med ett publag,” sa Jesper och syftade då på spelarnas inställning snarare än deras kvalitet.
Både på måndagen och tisdagen ställde publiken frågor om Roy Keane och Fergusons berömda hårtork: ”Jag fick känslan att det var lite random. Borta mot Southampton var det min tur.” Om vi svenskar kanske är överdrivet försiktiga så har vi åtminstone ett stort intresse för hetlevrade människor.
I sista stund blev det klart att vi kunde addera Quinton Fortune till gästlistan för tisdagens supporterträff. Både Quinton och Jesper hade ett pressat schema under tisdagen och var därför på plats samtidigt, precis efter att dörrarna hade öppnats. Tyvärr innebar det att många gäster missade de båda vänsteryttrarna och det var tydligt att de före detta Unitedspelarna gärna hade stannat en stund till, om det hade varit möjligt.
Jag hade tyvärr en del att stå när Quinton intervjuades och fick därför inte riktigt med mig hela intervjun utan kunde bara uppfatta enstaka meningar här och där.
Det jag minns bäst så här i efterhand är att Quinton kommenterade att det kanske inte var optimalt att låta en afrikansk spelare göra sin första match från start i slutet av januari. När någon i publiken undrade, med både Quinton och Jesper som möjliga adressater, vem som var den bästa spelare de spelat med var Quinton snabb att hugga mikrofonen och utropa: ”Jesper Blomqvist!”
Vår sista gäst både på måndagen och tisdagen var Lee Martin, Manchesterpojken som avgjorde FA-cupfinalen 1990. Finalmålet berättade Lee kom efter att han hade missuppfattat en instruktion från en tränare.
Lee är en van talare och lockar ofta till skratt. Anekdoten om en pint mjölk och roomservice är en favorit. Annars är det beskrivningen av skillnaden mellan Ron Atkinson och Sir Alex Ferguson som jag finner mest intressant. Där Atkinson struntade i vad spelarna gjorde under veckorna krävde Ferguson stenhård disciplin.
Jag tycker också att det är uppfriskande med någon som är så uppenbart stolt över sin prestation som professionell idrottsman. Vi får ofta höra om idrottsmän som har sina medaljer i en låda på vinden eller motsvarande. Lee tar istället med sig sin FA-cupmedalj till Stockholm och ger publiken en chans att känna på medaljen. ”Den ligger i sin originalförpackning, som börjar bli lite sliten nu.”
När supporterträffen på måndagen är slut följer Lee med ut i Stockholm på några öl och efter matchen på tisdagen sluter han upp till O’Learys.
Överlag var det två väldigt lyckade tillställningar och vi har i princip enbart fått höra positiva ord. Vi hade förstås föredragit en lite jämnare fördelning gäster – på måndagen fanns det gott om tomma platser medan vi på tisdagen tvingades neka folk på grund av det var fullt.
Anton Dahlberg och Mattias Arvidsson hade turen på sin sida och vann varsin Manchesterresa i vårt lotteri, där Jesper drog vinnarna på måndagen och Lee på tisdagen. Vi hade också matchtröjor och presentkort på O’Learys (skänkta av O’Learys) i prispotten.
Vi hade framför allt gäster från Sverige och Norge men även en hel del från Manchester, vilket vi förstås tycker är riktigt roligt.
Vi fick förstås i oss lite god mat och några goda öl. Vi fick också chansen att byta några ord med både nya och gamla vänner.
Det var två fantastiskt trevliga dagar i Stockholm (ja, matchen kunde förstås ha varit roligare och slutat bättre men för oss blev den en parentes den här gången).
Inför matchen hade vi som sagt tryckt upp ett antal informationsblad om supporterklubben och dessa delade vi ut utanför Friends Arena innan matchen. Jag fick den bästa platsen att stå på och såg när majoriteten av besökarna anlände till arenan. Bladen flög ut i rask takt samtidigt som vi fick heja på en massa gamla kompisar.
Det var ett par hektiska dagar i Stockholm och det var en hel del arbete i förväg. Planeringsarbetet underlättades inte direkt av att det var semestertider och att vi som var inblandade var utspridda över flera olika städer.
Det var många som såg till att arrangemanget var möjligt att genomföra och vi, dvs. Muss, vill därför passa på att tacka alla inblandade. Utan någon inbördes rangordning följer nu en lista på de vi vill tacka:
1/31
