Loading
Häng med till Manchester!
Klockan är 11:46, fredag. För en halvtimme sedan lyfte planet genom molnen ovanför Kastrup.
Framför oss väntar ett regntungt och blåsigt Manchester.
Första gången jag besökte staden var 2012. Då stod en stilig och förtroendeingivande farbror från Skottland och skrek vid sidlinjen.
Wayne Rooney var den ensamma målskytt som halade in tre poäng mot Fulham.
Andra besöket kom förra året. En nederländare med blankt huvud och ett förtroendekapitalet på stadig nedgång var då den som satt och styrde sina spelare från bänken.
Det såg länge mörkt ut. Onana stod för en ordentlig tabbe när gästande Brentford gjorde 0-1-målet.
Men sedan kom han in – i 87 minuten.
Den skotska skotten Super-Scott med sina snillrika skott och sin sagolika skalp!
2-1!
Bägge gånger var det dessutom overkligt bra väder för att vara Manchester.
Två vinster. Två vistelser med sol. Och bägge gånger besökte jag staden med min far.
Imorgon ska det komma uppemot 38 mm regn.
Och min far är kvar på hemmaplan.
Förhoppningsvis är det där skillnaderna mot tidigare två resor stannar.
Lads, it’s … Nottingham.
Klockan är 15:51. Mitt resesällskap från Sverige somnade cirka åtta minuter efter att vi klivit över tröskeln till hotellrummet. Efterdyningarna från gårdagens julbord har gjort sig till känna.
Själv har jag spring i benen. Och ett trängande behov av att återbekanta mig med den stad som jag i min fåfänga vill ska vara mitt hem-borta-från-hemma.
Därför snörade jag på mig löparskorna och började jogga längs floden. Västerut.
Som av en händelse tornade hon plötsligt upp sig där, på den andra sidan vattnet, som en ensam fyr på ett oroligt hav.
Jag sa till min sovande kamrat att jag skulle vara tillbaka om en halvtimme. Men efter en ”olycklig” felsväng står jag nu vid hennes fot.
Det kommer ta åtminstone 20 minuter tillbaka. Regndropparna har börjat falla.
Klockan är 21:11. För några timmar sedan stod vi och trängdes i Manchesters äldsta byggnad (av sitt slag) – the Old Wellington.
Det var fler än vi som tänkte kombinera vår flykt från regnet med vätskeintag.
Därefter hann vi med ett snabbt besök på puben O’Neill’S Printworks innan vi slog oss ner på Sam’s Chop House för att inmundiga kvällsmaten.
För egen del avnjöts de godast fish and chips jag ätit. Dessvärre säger det inte särskilt mycket då jag efter en särdeles torr servering i unga år hållit mig borta från rätten.
Klockan är 10:12, lördag. Matchdag! Tror vi.
Merseyside derbyt, som ska spelas bara en fem mil från där vi befinner oss, har ställts in. Den nationella vädertjänsten har utfärdat en ”threat to life”-varning.
Visst, det skiljer nästan 10 m/s mellan den fula och vackra staden. Men ändå.
De 38 mm regn som hade utlovats för dagen verkar snarare bli ett ihållande duggregn.
Om det stannar där är jag mer än nöjd.
Klockan är 11:28. För att få dagen att gå – avsparken är inte förrän vid 17:30 – spenderar vi ett par timmar på National Football Museum.
Det kan vara värt ett besök, om ens fotbollsintresse sträcker sig vidare än United. Det gör det knappt för mig.
Killen i kassan uppmanade oss att spara entrébiljetten för att kunna komma tillbaka kostnadsfritt under ett års tid.
Riktigt så kul var det dock det inte.
Klockan är 14:11. Vi tog spårvagnen mot Trafford. Vind och regn har tilltagit, men det går fortfarande att stå upprätt.
Längs Sir Matt Busby Way stannar vi utanför en hamburgervagn. Det blev en half pound med grillad lök och pommes med salt, vinäger och curry-gravy.
Maten var helt okej. Att behöva ta skydd bakom en häck för att undkomma regn och vind var mindre kul.
Efter att ha tvingats köpa två pund för fyra pund – inträdesavgiften måste tydligen betalas i cash – i en tobaksbutik är vi nu inne på Bishops Blaize.
Stämningen är hög, sångerna följer på varandra och ölen flödar. Snart avspark!
Klockan är 16:51. Platserna är tagna. Min irländska vän – vi har pratat i flera år om att se en match på plats tillsammans –har anslutit.
Snart väntar en hyllning, av både spelare och publik, till Kath Phipps, den vida uppskattade receptionisten på Carrington.
Hon har onekligen betytt mycket för många.
Klockan är 20:50. Vad var det där?
Vi gladde oss inför matchen åt att den blev av. Men med tanke på att Manchester Uniteds spelare aldrig dök upp måste de ha missat informera dem.
De spelade som om det vore en spontan småmålsmatch på skolgården. Och Onana måste ha trott att han, i brist på tillräckligt många vattenflaskor, skulle agera stolpe.
Några tankar efter slutsignalen:
Nu ska vi hitta en pub där vi kan tillåtas varva ner och dissekera allt proffsen på planen gjorde fel.
Klockan är 11:26, söndag. Vi sitter på ett tåg till Edinburgh. Dryga tre timmar från Manchester Piccadilly finns en annan europeisk huvudstad; väl värt att överväga om man vill förlänga sin resa med en dag.
Egentligen hade jag tänkt avsluta krönikan här, men för några timmar sedan slog nyheten om Ashworths avsked ner.
Min initala reaktion?
Vad i ******* är det för fel på denna klubb?!
Nu har jag hunnit fundera lite – och ventilera med kloka personer på sociala medier.
Å ena sidan kan man, liksom jag, förfasas över hur en av världens största sportorganisationer kan göra så dålig efterforskning.
Hur ledande figurer kan ösa beröm över någon, sedan vänta in personen under en lååååång gardening leave och betala storkovan för att få loss dem – bara för att fem månader senare konstatera att man har helt olika syn på fotboll.
Å andra sidan kan man konstatera att om rapporterna stämmer – att det var Ashworth som ville ge ten Hag en chans till och att det var Ashworth som sedan tryckte på för att han skulle ersättas av Southgate – var det helt enkelt dags att säga adjö.
Är det inte då bättre att ledningen sväljer prestigen och accepterar att kritiken kommer hagla; att de avbryter samarbetet med någon det uppenbarligen inte fungerar med?
Förtroendet till INEOS styre har skadats. Men kanske var Ashworths avsked en förutsättning för att det ska kunna byggas upp på nytt.
Slutsatsen av undertecknades Manchesterbesök året 2024 blir att den kortvariga sol- och vinstsviten brutits.
Kanske berodde det sistnämnda på avsaknaden av skottar. Ingen Fergie på tränarbänken och ingen supersub à la McTominay.
Tur att jag ska få min dos av William Wallace’s förlovade land i norr om några timmar.
Vad gäller det förstnämnda:
En regnig dag i Manchester är trots allt bättre än de flesta andra dagar.
