Loading
WE’LL NEVER DIE! Muss åttonde match för säsongen gick inte så bra, det blev förlust förlust i derbyt mot city 1-2. Vi bjuds ändå på ett resereportage med en massa härliga bilder. Dessutom inkluderar vi Mats Ädels text ”En betraktelse från Manchester” från samma resa.
Anländer på lördag förmiddag till Manchester. Åker till hotellet, där jag har bestämt träff med Sverre och Tobias som väntar i baren. Dags för lunch, vädret är bra. Så det blir lunch på puben The Old Wellingtons uteservering.
Därefter bar det av till Bolton för Bolton Beer Festival. Vi är tre stycken som åker på ölfestivalen medan flera andra väljer att åka för att se lite fotboll, FC United mot Witton Albion (0-1) eller Bolton mot Wolves (2-0).
På kvällen blev det traditionsenligt middag på vår kinesiska stammisrestaurang Little Yang Sing, där menyn tenderar att ge gästerna lite för många alternativ att välja mellan.
Söndag förmiddag bär det av till Old Trafford med de som anmält sig för Stadium tour och rundvandring på museet.
På eftermiddagen samlas några av oss på puben The Lost Dene för att se på Tottenham mot Everton.
På Kvällen bar det av till Grekiska resturangen Dimitris Taverna.
Efter middagen bar det iväg till en av Manchesters nyaste pubar vid namn Brewdog. Där det fanns mycket att välja på. Vi hade tur som kom in, de skulle nämligen precis till att stänga när vi kom.
Det är måndag, tillika matchdag. Dagen börjar med en rejäl frukost, sen är det dags att börja dela ut matchbiljetterna och sälja lite souvenirer och tippa matchen till de som bor på Holiday Inn. När det är klart, så är det dags att bege sig till Hilton för att se till att nästa gäng får sina matchbiljetter. Efter utdelningen av matchbiljetterna blir det lunchbuffé på Bem Brasil.
Åke dyker upp på restaurangen, han kom med tåget från London. När lunchen är avklarad är det dags att åka ut till Old Trafford. Kent och Åke tar med sig de som vill åka ut tidigare till Old Trafford och Bishop Blaize. Det gäller att vara ute i tid för att komma in på Bishop, annars kan det bli lång väntetid. Jag själv går tillbaka till hotellet, för att möta upp de som vill åka ut lite senare.
När vi kommer ut till Old Trafford är det lång kö till Bishop, jag frågar vakten för insläppet hur lång tid man får köa. Ungefär en och en halv timme visar det sig. Så jag, Per och Karl-Olov går över till puben The Trafford.
Åke kommer ut från Bishop. Det är en timma innan matchstart, dags att gå ut och ta en hamburgare, precis som vi brukar innan match.
Vi går förbi Bishop för att se om vi ser några bekanta.
På väg till Old Trafford. Som vanligt står det svartabörshajar och säljer och köper biljetter längs vägen. Dessutom springer man alltid förbi folk som säljer fanzines och halsdukar.
Snart är man inne på arenan och kan inta sin plats.
Old Trafford börjar så sakteliga fyllas. Stämningen börjar kännas och höras. Några bänkrader ner sitter Tobias, Sverre och Mats.
Matchen: För andra året i rad blir det förlust på Old Trafford, denna gång med 2-1 .
Vi är grymt besvikna efter matchen. Så det blir en snabbavfärd in till stan. Vi avslutar med en öl på puben Castle Hotel, innan vi skils åt för den här gången.
Cheers på er alla. Eller ha de’ gött, som vi säger i Götet!
Hoppas vi syns igen, på någon MUSS-resa i framtiden.
/Berra
Text: Mats Ädel
Tevez avgör matchen i 93.e minuten med sitt andra mål för kvällen. Han gör en ”Adebayor-löpning” över hela planen mot Stretford end där han provocerar hemmafansen genom att dra upp matchtröjan och blotta sin t-shirt med texten ”R.I.P Sir Alex”. Helvetet bryter sedan loss på Old Trafford och sprider sig över hela Manchester som slås i ruiner.
Jag har lidit av fotbollsångest sedan 1979 då jag började följa Machester United. En ångest som stiger i graderna tack vare liknande katastroftankar och halvpsykotiska marddrömmar. En ond förväntan att det värsta alltid skall hända. Matchresultatet som jag tippar i den interna tippeligan som den genomtrevlige göteborgarn, Dennis Irwin-kopian, och reseledaren Berra, anordnar för oss 30 personer som reser med MUSS för att se Manchesterdebyt är därför självklart. De flesta tror på hemmavinst och några tror på oavgjort. Både resultaten skulle innebära ett nästintill omöjligt stort gap för City att äta upp de sista sju omgångarna. Vid seger 18 poäng, oavgjort 15 poäng, torsk 12 poäng. Jag och en till tror på torsk och alla som deltar satsar två pund. 0-3 är mitt tips med Tevez som första och sista målskytt. Berra tar emot pengarna från mina kladdiga händer när vi är ett gäng som delar på 100 kycklingvingar på en lokal pub medan Spurs möter Everton. Mitt smeknamn blir nolltremannen.
Berra är en av flera reseledare som åker till Manchester med MUSS flera gånger per år. Kent är en annan. Denna resa är han med som gäst. Kent och Berra träffades första gången på Wembley under en klassisk FA-cup final 1985 mellan Manchester United och Everton, där tonåringen Whiteside avgjorde i förlängningen. Därefter har Kent och Berra följt laget i hjärtat över hela Europa, men mestadels sett United på hemmaplan, så duon kan både lagets historia och staden Manchester som få andra. De övriga i sällskapet är minst lika stora om inte än större Unitedsupportrar än mig. De flesta i sällskapet verkar åka till Manchester några gånger per år och på så sätt känner de varandra. Under resorna bokar reseledaren boende och bord på några av stadens många restauranger för gemensamma måltider, så ensamresanden är inte ensam.
Hälften av sällskapet var på en ölfestival i Bolton igår, några andra såg FC United och vissa såg Bolton sparka boll på hemmaplan. Av Muss-sällskapet är vi nio som bor på vandrarhem och drygt 20 som bor på hotell. Förväntan på derbyt är stor. Vinner vi eller spelar vi oavgjort är vår 20:e ligatitel i praktiken helt klar. Under de trevliga gemensamma måltiderna är klassiska City-matcher med Hollywoodslut de givna samtalsämnena. RVP:s frispark på Etihad i 93 minuten i december som fick en Cityspelare att bokstavligen stå och gråta vid stolpen där bollen slank in. Owens 4-3 mål i 96:e minuten. En spark som indirekt gav den gamle United-hjälten ”Sparky” dvs. Mark Hughes sparken och som fick United supportrar att förlåta Owens mörka förflutna. Det finns fler exempel; Rooneys cykelspark, Scholes och till och med Nanis sena avgöranden. I mitt inre spelas dock irländska slut upp, som den totala kolapsen hemma mot City de sista 10 minutrarna förra säsongen, samma säsong som Aguero avgjorde ligan med säsongens sista spark och vi förlorade titeln på målskillnad. En målskillnad som grundlades vid 1-6 utklassningen hemma på Old Trafford. Jag mådde så dåligt efter den matchen att jag var tvungen att ta upp mitt fotbollstrauma med vår handledare på jobbet. Hon skrattade nervöst och oförstående medan jag grät inombords.
Vissa fördomar har en viss sannhet, såsom att City är Manchesterbornas lag, medan United är besökarnas dag. Under matchdagen går mestadels Unitedklädda turister runt på stadens gator medan City-fansen kanske knegar in i det längsta för att ha råd med en matchbiljett. Vårt sällskap frossar i oss brasiliansk grillbuffé som får våra magar att växa och paltkoman att bli total. Medicinen mot paltkoma är malt och allsång på Bishops Blaize vid Old Trafford.
På puben gör mr Boyle sitt bästa för att få igång den för aftonen nästan helt skandinaviska puben. Han är hesare än vanligt varför hans sångpass blir kortare. Puben sjunger med till Eric the king och Ole-Gunnar sången som varje norsk gutt lär sig under den första engelska lektionen. Kanske beror den stora frånvaron av britter på världsnyheten att Margret Thatcher har dött? Thatcher splittrar hela landet precis som aftonens derby splittrar Manchester i en ljusblå och röd sida. Kravaller i Brixton, Falklandskrig, hungerstrejkande fångar och gruvstrejker förknippas järnladyns tid vid makten mellan 1979 och 1990. För mig är Thatcher epoken någonting helt annat, någonting som format mig mer än jag anar och förklarar mitt katastroftänkande kring fotboll bättre än någonting annat. När Thatcher hade makten var vi inte ens nära att vinna ligan, medan Liverpool vann den var och varannat år. Samma år som hon avgick tillträdde Souness som Liverpool-manager och han sägs ha försökt styra föreningen med en fast hand som dock helt tappade greppet om ligatitlar. Liverpool har nu inte vunnit ligan på 23 år. Det tog oss 26 år att bryta förbannelsen och alla Liverpool supportrar får nu känna hur det var att vara United-supporter under det magra 70- och 80 talet. Vi har tack vare sir Alex järnhand knockat Liverpool från tronen och är på väg mot vår 13:e ligatitel sedan 1993 om nu inte …City slår oss i afton och sedan vinner alla kvarstående dito och vi får en än värre kollaps än i fjol. Sångerna om Liverpool blir allt sällsyntare på Bishop Blaize, nu är vår huvudkonkurrent Manchester City som allt oftare besjungs på Old Trafford.
Jag, Sverre, Tobias och Marcin får biljetter långt ner vid sidlinjen och det är då vi konstaterar hur väldig Yaya Toure är. Han ser ut som en fullvuxen man som spelar mot pojkar på planen. City satsar klokt på ett femmanna mittfält med den väldige Toure och en för dagen alldeles briljant Garreth Barry som ankare. Den annars halvlöje Barry springer som han springer för livet, eller vart fall för ett nytt kontrakt i City, där Mancini utlovat en rensning på spelare till nästa säsong. Barry personifierar City och Giggs personifierar United denna match. I början av andra halvlek korsas deras vägar där Giggs nonchalant tappar bollen till Barry och ett par passningar och ett distansskott senare får de Gea vittja nätet för första gången på många, många ligamatcher. Vår paltkoma verkar ha smittat av sig på Unitedspelarna, medan City är hungrigare. Stämningen är lägre än vad jag förväntat mig men når extas när Phil Jones via Kompany nickar in kvitteringen och Old Trafford exploderar i lycka. City tar över matchen och Aguero avgör med ett mästerligt mål som chockar alla unitedhjärtan och får oss supportrar att ha den tysta minut som inte blev av till minnet av Margret Thatcher. Paradoxalt nog är matchen mer spännande när den är slut än under tiden den varar. Thatcher må vara död, men ligan andas fortfarande
Efter matchen är jag knäckt precis som väntat. De flesta andra i sällskapet är inte sugna på en till öl, när det var champange och guldfest vi ville ha till (den uteblivna) guldfesten natten innan flyget hem till Skandinavien.
/Mats ”nolltremannen” Ädel
1/20
