Resereportage: Everton

Ett försenat flyg, en flyttad match, en inställd konsert, en inställd match och gäng borttappade väskor. Det var mycket som strulade när MUSS åkte till Manchester för att se United besegra Everton och själva besegra England i ett snöbollskrig. Trots allt strul blev det i slutändan, precis som vanligt, en mycket lyckad resa.

Jag träffar Naken-Micke och Walle på Arlanda. De ska till Brasilien, jag till Manchester. Micke berättar stolt att de ska flyga businessklass. Han talar drömmande om champagnen de ska få på flyget. Vi äter lunch, Mickes baconburgare består av en normalstor burgare och en liten baconskiva. Det ser löjligt ut. Han dricker två öl till maten, jag bara en – en historisk händelse som Micke känner sig nödgad att nämna ungefär en miljon gånger. Ja, när han inte pratar om fördelarna med att flyga businessklass förstås. Kanske nämner han också något om en GT i 30 graders värme, men det har jag i så fall förträngt.

Vi pratar förstås lite fotboll också. ”Du måste messa resultatet när matchen [mot Everton] är slut,” säger Micke. Jag tycker att det är dåligt att de inte kan se matchen på den gigantiska teven i businessklass. Walle menar att Micke får klara sig utan fotboll i Brasilien. Nonsens tycker Micke som tvingar Walles pappa (Walle kommer från Brasilien) att skjutsa honom till närmaste sportbar (flera mil, enkel resa) varje gång United spelar.

Några timmar senare väntar jag på Kent på Manchesters flygplats. Han dröjer oväntat länge. Till slut visar det sig (via ett sms) att SAS har lämnat hans väska i Köpenhamn (nu var Kent förstås inte ensam utan väska – ytterligare två MUSS-resenärer, Kåge och Jan, samt närmare 30 personer till på samma plan kom till Manchester utan väska). När Kent en stund senare kommer undrar jag med ett elakt leende om han inte reser lite väl lättpackat.

Jag träffar Cideric första gången när han öppnar dörren till vårt gemensamma hotellrum. Jag hinner inte mer än säga hej innan jag måste sticka för att hämta våra biljetter till morgondagens match. Det är förstås Steinar som har biljetterna – ibland undrar man om inte den karl’n bor i Manchester. Jag är lite stressad men vi hinner ändå diskutera måndagens reservlagsmatch (derby mot city) och segern mot Chelsea några veckor tidigare (jag har en t-shirt med ”caution, John Terry” som motiv). Steinar berättar lyriskt om hur publiken jublade varje gång bollen kom nära Terry. Ni vet Terry, det var förstås han som missade den där straffen i Moskva.

När jag kommer tillbaka till hotellet bjuder Cideric på öl. Han dricker egentligen bara cider – därav namnet – men tänkte: ”When in England…” Ciderics orutin på ölområdet visas omgående då han har köpt ett gäng Murphy’s (för den oinsatte så kan vi kalla Murphy’s en variant på Guinness). En fick räcka, resten skänker till bättre behövande (dvs. mig). Jag är förstås nöjd.

Annars blir jag mest chockerad över att de har skaffat riktiga täcken på hotellet. Det är förstås mycket bättre än varianten med påslakan och filt, men det känns ändå fel på något sätt. Det är liksom … över engelsk standard.

Här vill jag också passa på att reflektera över skillnaden mellan hotell och vandrarhem. Normalt sett sover jag på vandrarhem, men den här gången blev det hotell. Att bo på hotell har förstås sina fördelar, man är bara två på ett rum (ja, det finns förstås hotellrum med fler och färre sängar) och man får en engelsk frukost på morgonen (här kan det vara värt att notera att frukost inte ingår som standard på engelska hotell). Men även vandrarhemmet har sina fördelar, framför allt finns där en större gemenskap och möjligheten att träffa nya människor är betydligt större – på ett hotell umgås man med sina vänner, på ett vandrarhem umgås man med vem som helst. Det kan förstås vara jobbigt att dela rum med främmande människor men det brukar inte vara några problem. Hittar man ett fräscht vandrarhem med sköna sängar finns det egentligen ingen anledning att betala betydligt mer för att sova i ett hotellrum – framför allt inte i ett land som England där hotellstandarden är så pass låg.

Vi lämnar hotellrummet för att träffa resten av gänget i hotellfoajén. Snart är vi, föga förvånande, på väg till puben Bank. Ett par sitter ensamma i ett hörn och myser. Vi ockuperar förstås de lediga platserna i närheten. Det dröjer inte många minuter innan paret söker sig någon annanstans. Jag och Kent konstaterar att det är idel nya ansikten runt bordet. Det är ganska ovanligt på en MUSS-resa, normalt sett är det en bladning av gammalt och nytt. Det är förstås alltid trevligt att träffa nya människor men samtidigt är det inte helt lätt att lära sig en massa nya namn. Jag frågar Kent om det inte är några gamla bekanta med på resan. Han tar fram en lista på resenärerna och säger: ”Vi har några som heter Larsson. De har väl varit med förr? Jag tycker jag känner igen det namnet.” Avdelning Larsson är ett ganska ovanligt namn.

Samtidigt sitter Harry och Jimmy fast på ett hotellrum i München. Deras flyg från Oslo blev försenat, vilket resulterade i att de inte hann med flyget till Manchester.

”Innebandy är egentligen en rätt töntig sport.” Innebandy-Micke har strategiskt placerat sig mellan mig och Kent. Väl medveten om att Kent är en innebandynörd tycker jag att det är väldigt roligt. Jag är lite osäker på att Kent hörde vad Innebandy sa så jag överdriver mitt skratt en aning. Några minuter senare är Innebandy tillbaka i matchen och drar en vals om att han egentligen hade tänkt lägga till något i stil med: ”Ja, nu är det väl förstås någon här som spelar innebandy.” Visst. Någon, antagligen Tony eller Johan – vafalls, två göteborgare som inte känner Berra, märkligt – kommer på att Innebandy-Micke är bra smeknamn. Det sätter sig direkt.

Kvällen avslutas med en runda eller två på O’Sheas.

Matchen
Efter frukosten är det samling för biljettudelning. Jag frågar Kent vad han ska på sig för kläder på matchen. Hans väska är fortfarande inte framme i Manchester. Jag får ett sms från Marcus som, tillsammans med Bertil, precis kommit till Manchester – deras väskor sitter fast i Köpenhamn. Nåväl, Harry och Jimmy har i alla fall hittat Manchester, alla får alltså se matchen.

Vi äter lunch på Bank innan det är dags för det traditionella besöket på Bishop Blaize. Jag beställer ett par Guinness. Det är något fel på kranen, Guinnessen tappas upp utan det sedvanliga skummet. Bartendern tittar förvånat på innehållet i glaset och ropar på sin chef. Bartendern fortsätter att hälla upp Guinness från en annan kran. Efter en stunds pillande har chefen fixat den första kranen och häller upp en öl för att kontrollera att det fungerar. Summa summarum så står bartendern där med tre Guinness. Han sätter sitt pekfinger framför munnen i det internationella tecknet för ”var tyst” och bjuder således på en öl. Gratis är gott.

World Champions twice,
World Champions twice,
Once more than England,
World Champions twice.

Det är den vanliga historien. Vi sjunger, pratar och dricker. I största allmänhet har vi förbannat roligt. På teve ser vi världens rikaste fotbollsklubb förlora mot Stoke, trots att Stoke tidigt får en man utvisad. Det tycker vi är trevligt.

Top of the league, and that’s a fact!
Top of the league, and that’s a fact!

Liverpools resultat efter Benitez utspel har varit mediokra till usla. Han jämförs omedelbart med Kevin Keegan. Souvenirstånden är fulla med olika t-shirts som på ett eller annat sätt hånar Benitez. Vill man inte köpa en tröja med Benitez finns det ett antal varianter som berättar att city, trots miljarder på banken, misslyckas på planen.

He’s cracking up,
He’s cracking up,
He’s cracking,
Rafa’s cracking up.

Snart är det match. Jag och Kent sitter på Stretford End, nästan högst upp. Ja, sitter och sitter förresten – i praktiken är det ståplats. Fick jag bestämma skulle jag stå här varje match. Stämningen är emellertid bara hyfsad.

Everton är bra, de kommer till Old Trafford med två oavgjorda matcher mot Liverpool och en oavgjord match mot Arsenal i bagaget. Men United är bättre. Vi dominerar utan att vara överlägsna och utan att skapa målchanser på löpande band.

Precis innan halvtid tar sig Carrick in i straffområdet och blir fälld. Domaren pekar på straffpunkten. Där vi står, ungefär så långt från situationen som man kan komma och ändå vara inne på arenan, ser det ut som en billig straff (en uppfattning jag har reviderat efter att ha sett reprisen på teve). Vi bryr oss inte. Vi jublar ändå. Jag brukar vara ett nervöst vrak när United ska sparka straff men den här gången känner jag mig lugn. Annat var det i Moskva. Ronaldo gör inget misstag. Game, set och match.

Are you watching?
Are you watching?
Are you watching Merseyside?!
Are you watching Merseyside?!

Andra halvlek har knappt börjat när matchen gigant Michael Carrick på nytt blir fälld i straffområdet. Det är en solkar straff men domaren friar. Han vågar väl inte ge United två straffar i samma match.

Resten av andra halvlek är mest en lång väntan på slutsignalen. Uniteds försvarsspel är löjligt bra, Everton skapar inte en enda målchans. Hemmalaget gör det som krävs, när man väl har tagit ledningen i matchen vet man att den är vunnen. Top of the league!

Konserten
Jag och Kent har bråttom efter matchen. Vi ska till MEN Arena för att se Keane. Det är för lång kö till spårvagnen, vi går istället till nästa hållplats. Eller ja, Kent går och jag halvspringer. Det är fullt säger vakten när första vagnen kommer, två personer kliver dock av varför jag och Kent kan hoppa på.

Vi kommer till arenan precis i tid. Vi missar förbandet, vilket förstås är tråkigt men det är smällar man får ta när fotbollsmatcher flyttas med kort varsel. Det hade varit trevligt att komma tidigare, njuta av en överdrivet dyr öl och känna på stämningen.

MEN Arena, en av Europas största inomhusarenor, är en mäktig arena. Fem år i rad, 2003-2007, var det den arena i världen som hade flest konsertbesökare, bara Madison Square Garden i New York och O2 Arena i London kan konkurrera. Givetvis imponerande, speciellt med tanke på att Manchester i jämförelse med New York och London är en liten stad. Det säger också ganska mycket om Manchester som musikstad – det här är en stad där invånarna verkligen älskar musik.

Arenan är nästan fullsatt, vilket betyder uppemot 20 000 åskådare. Stämningen är mycket bra och Keane är en imponerande liveakt. Jag var lite skeptisk på förhand, tänkte att Keane spelar musik som egentligen gör sig bäst på skiva. Men där hade jag fel, Keane är bättre – betydligt bättre – live än på skiva.

”Manchester on a Saturday night – it’s the best gig in the world.” Tom Chaplin, Keanes sångare, missar inte en chans att hylla Manchester och publiken på plats. Det kan lätt bli överdrivet men det känns ändå genuint. Chaplin berättar att bandet var skräckslagna första gången de skulle spela i Manchester, rädda att misslyckas i sina musikhjältars hemstad.

Den som imponerar mest är piano- och keyboardspelaren Tim Rice-Oxley som ständigt är aktiv. Någon gång är han nästan nere i spagat. Han klinkar på pianot samtidigt som han hoppar upp och ned.

Perfect Symmetry. Everybody’s Changing. Somewhere Only We Know. This Is the Last Time. Ja, alla klassiker vevas. Den stora överraskningen är att Chaplin sjunger refrängen till Springsteens The River. Det är en mycket bra spelning.

Vi lämnar MEN Arena för något att äta. Vi ser en kille ramla, till synes utan anledning. När han rest sig upp får han väldigt bråttom, han är någon decimeter från att springa rakt in i mig. Jag reagerar instinktivt med att skydda mina värdesaker. En annan kille börjar helt plötsligt jaga den första killen. Kanske tänkte jag rätt … även en blind höna.

Vi äter italienskt. En bra måltid, framför allt den klassiska italienska plocktallriken (några köttbitar, lite ost och en brödbit) smakar riktigt bra.

Vi fortsätter till The Moon Under Water på Deansgate, där vi dricker en öl och väntar på resten av MUSS-gänget. Bertil blir inte insläppt då han har fel tröja på sig. Det är jobbigt att ha väskan i Köpenhamn. Någon ger bristfälliga instruktioner till en taxichaufför och hamnar på Canal Street istället för Deansgate, medan Cideric ligger och sover. Vi blir alltså inte så många. Jag beställer in en Newcastle och konstaterar att den är alldeles för kall. Någon menar att jag är knäpp som klagar på att en öl är för kall, vilket leder till en trevlig öldiskussion. Lager ska förstås serveras kylskåpskall – ale däremot bör serveras betydligt varmare, någonstans mellan kylskåpskall och rumstempererad.

Jag, Innebandy och Marcus fortsätter till Mojo. Vi får köa en kort stund innan vi släpps in i trängseln. Ja, där är nog t.o.m. mer folk än vad som är normalt på Bishop Blaize. Tyvärr har de sålt slut på Brooklyn och när jag försöker beställa en mojito är isen slut. En tjej vill bli innebandyfru men Innebandy har inga sådana tankar. I efterhand kan han inte riktigt förklara varför.

När det är dags att gå hem (en tiominuterspromenad) tycker Marcus att vi ska ta en taxi. Taxichauffören insisterar på att köra svart. Han vill ha tio pund för resan. Vi förklarar att vi vill köra på taxametern (rimligt pris för resan är fem pund). Men det går inte. Chauffören ljuger och påstår att taxametern inte får användas efter midnatt. Vi lämnar taxin och går hem istället. Att bli lurad på hemmaplan är liksom inte acceptabelt.

Söndagen
Newcastle möter Sunderland, derby i nordöst. Jag möter Marcus och Bertil på Walkabout. Sunderland leder länge med 1-0 men domare Howard Webb tycker synd om hemmalaget och ger dem en straff. Domarstandarden i England är inte bra.

Vi går till Hog’s Head för att få något att äta men också för att se Liverpool-Chelsea. Efter många om och men hittar vi ett ledigt bord. Snart får vi sällskap av Kent och Cideric. Ja, Kent sätter sig i och för sig en bit bort, för sig själv. Chelsea är dåliga, Liverpool dominerar. ”Någon kommer att bli utvisad i den här matchen,” säger jag ganska tidigt. Fuskaren Steven Gerrard tacklar med sträckt ben och dobbarna före. Chelseaspelaren som träffas av tacklingen har tur som inte blir skadad. Det borde ha varit ett rött kort. Gerrard väljer att skälla ut domaren Mike Riley som har mage att döma frispark mot Liverpool. En stund senare blir Frank Lampard utvisad. Det är ett horribelt beslut av domaren. John Terry börjar nästan gråta när han snackar sig till ett gult kort.

Torres gör mål. Liverpool vinner. Vi kräks.

I slutet av matchen inträffar en bisarr situation när Bosingwa kör en karatespark i ryggen på en Liverpoolspelare. Årets mest självklara utvisning. Linjemannen som står en meter därifrån vinkar … frispark till Chelsea. När reprisen visas på teve bryter hela puben ut i ett spontant skratt.

Domarstandarden i England är inte bra.

”Vilket lag spelar du i?” Det är inte första gången Innebandy får frågan. För den som inte var där är det ju inte så lätt att förstå att smeknamnet är ironiskt. Den här gången är det Marcus som undrar. Jag, som precis har suttit med Kent och följt slutet på en dramatisk Carlshamnsmatch via sms och internet, är förstås helt oskyldig till att innebandy kommer på tal.

Hela svenskgänget, nästan två dussin personer, äter kinamat. Efter maten följer de flesta med till The Seven Oaks. ”Are you all coming in?” Killen utanför puben, som senare förklarar att det är han som äger puben, ser inte helt nöjd ut. Vi ser mest glada ut. ”Bloody hell,” säger killen, men han låter oss komma in. Övervåningen är förstås stängd, men ståplats fungerar det också. Jag, Kent och Tony diskuterar whisky. Snart ringer det dock i klockan, last orders. Någon, sannolikt någon från Borås, bestämmer att vi måste lyssna på Boten Anna innan vi lämnar puben. Det är obeskrivligt dåligt.

Vi fortsätter till Grey Horse Inn men de har stängt för kvällen. Grannen The Circus Tavern har däremot öppet. ”Private party” står det på lappar lite här och var. Men svenskar är ju ganska privata av sig så vi är välkomna. Förlåt, jag är inte från Göteborg. Jag lovar.

När vi väl har trängt oss in är puben överfull. Pubägaren tycker mest att det är trevligt. Snart börjar vi sjunga. Det är kanske det inte det smartaste man kan göra på en pub i Manchester men den här kvällen är det en fullträff. Den ensamma citysupportern försöker störa vår sång men är chanslös. Någon börjar sjunga om Göteborg. Det är alldeles för många göteborgare på plats. Pubägaren är dock intelligent och hjälper mig och några till att dränka sången. Helt fritt från sång om Göteborg blir det emellertid inte förrän någon smart nisse ställer sig upp och frågar: ”Grabbar, är vi här för Göteborg eller är vi här för United?”

They’re going down,
They’re going down,
They’re going down,
They’re going down,

They’re going down,
They’re going down,
They’re going down,
They’re going down,

city’s going down with a billion in the bank,
A billion in the bank,
A billion in the bank,

city’s going down with a billion in the bank,
A billion in the bank,
A billion in the bank.

Sången om city är den överlägset mest populära den här veckan. Den vevades om och om och om igen inne på Bishop. Den hörds på läktarna. Och den hördes definitivt på The Circus Tavern. Pubägaren, som har den goda smaken att vara Unitedsupporter, sjunger förstås han också. Det är en klassisk Manchesterkväll.

”Has anyone told you that you look just like Prince Harry?” Ja, Harry har tydligen fått höra det ganska många gånger under dagen. Smeknamnet är givet.

Till slut vågar inte ägaren låta oss köpa mer öl. Licenser hit och licenser dit. Servitrisen lovar dock att visa oss till ett karaokeställe. Vi får sällskap av ett äldre irländskt par – det är så det fungerar i England, åldern är inte så viktig. Servitrisen vallar oss som en skolklass: ”Come on boys, follow me. Come on, come on, come on. Stop. We must wait for the others. Come on.”

Vi blir insläppta gratis på karaokestället eftersom vi är omtyckta på puben. De flesta av oss sjunger, det är väl bara Kent, Marcus och Bertil som bangar. Jag och Innebandy sjunger Country Roads och kan förstås inte låta bli att sjunga om United i refrängen. Det är inte helt populärt.

Klockan är runt tre när Kent bestämmer sig för att gå hem. När han reser sig upp följer nästan alla andra efter. Jag och Innebandy vill egentligen inte gå hem men alla andra försvinner, så vad göra? Samtidigt muttrar Jimmy och Harry något om att det snart är deras tur att sjunga. Det slutar ändå med att vi alla fyra följer efter resten av gänget ut. När vi går ut genom dörren hinner vi inte mer än notera att det har snöat, innan Harry träffas av en snöboll mitt i planeten. Kent är skyldig.

Snö i Manchester i februari var inte riktigt vad vi hade räknat med. Men pojkar kommer att vara pojkar, snöbollskrig är en självklarhet. Kent skyller senare på boråsarna men jag hävdar bestämt att det var Karlshamnaren som startade kriget. Men vad vet väl jag? Jag var trots allt inomhus när snöbollskriget började.

Någon kastar en snöboll mot en taxi. Chauffören svarar med att tuta och veva ner sin ruta. Avdelning snöbollar är livsfarliga.

På vägen hem möter vi en grupp engelsmän. En självklar måltavla för välriktade svenska snöbollar. Engelsmännen förstår inte vad som händer. Snö? Vadå? Snöboll?! Det är spel mot ett mål. Sverige utklassar England i snöbollskrig.

Jag går klädd i svarta skor med klack och blank sula. Samtidigt som jag konstaterar att det är förbannat halt drattar jag i backen. Marcus, som skrattar mest och högst, är nästa man att ramla. Men jag är inte nöjd och passar på att ramla en gång till. Snöbollskriget är en lika oväntad som rolig upplevelse, man får inte roligare än man gör det.

Lagom tillbaka vid hotellet kommer jag, Innebandy, Harry och Jimmy på att vi inte alls vill gå och sova. Efter en stunds överläggning bestämmer vi oss för att återvända till karaokestället. Det är förstås hopplöst – vi blir inte insläppta. Men skam den som ger sig. Snart är det en principsak att hitta ett öppet ställe. Vi snurrar runt lite, får ett tips om ett kasino. Jag är skeptisk. Det är trots allt mitt i natten på en söndag, men vi fortsätter med gott mod. Då ser vi kasinot. Vi går in – det är öppet och de serverar alkohol. Först måste vi bara registrera oss. Det räcker med att visa legitimation och titta in i en kamera. Ja, de vill förstås ha vår hemadress också. Harry skriver upp en adress. ”Ni använder samma adress alla fyra?” Så noga var det med det. Vi får en sista öl och kan sedan mycket nöjda gå och sova.

Måndagen
Det är den sista dagen i England. Egentligen skulle det vara en lång väntan på matchen. Men matchen blev flyttad (personligen hade jag föredragit att haft matchen som resans avslutning men allra bäst är förstås att ha en match i början och en i slutet). Vi bokar istället in en spelning, The Days på Night & Day. Spelningen blir inställd. Nåja, vi har fler alternativ. Uniteds reserver ska möta citys reserver i Manchester Senior Cup. Den enorma mängden snö (ja, det snöade faktiskt så mycket att snön, eh, inte låg kvar på marken på morgonen) är dock mer än en engelsk fotbollsplan tål. Matchen blir inställd.

Snöovädret dominerar nyheterna. Värst drabbad blev nog Julia Roberts som fastnade på Manchesters flygplats. Det är förstås värre i London men det hela känns ändå extremt överdrivet. Så mycket snöade det faktiskt inte.

Vi samlas någon timme på Bank, äter lite och dricker några öl. Night & Day har ordnat ett alternativ till The Days, några lokala band får chansen att spela. Vi bestämmer oss för att gå dit. Det första bandet som spelar, som egentligen är det andra men vi missade det första, är riktigt bra. Det andra bandet är inte lika men ändå bättre än svensk standard. Tyvärr är det nästan folktomt på Night & Day, vilket gör att stämningen blir ganska konstig.

Vissa går hem efter spelningen men majoriteten fortsätter till 5th Avenue. Alkoholen är billig och musiken är bra. Det är lätt att ha roligt i Manchester.