Resereportage: Nummer 18

Matcher mot city, Wigan och Arsenal väntade när jag åkte Manchester för att se United bärga ligatitel nummer 18. Det här är min berättelse om hur det gick till de där sju dagarna i maj, när den engelska ligan anno 2009 avgjordes.

Jag träffar Anders och Hagberg på Skavsta. Det är en av höjdpunkterna med att följa United, man blir liksom aldrig överraskad när man träffar någon man känner på en flygplats. Det är trevligt med sällskap, annars kan kvällsflygen med Ryanair bli ganska tråkiga.

Det har bara bara gått tio dagar sedan jag lämnade Manchester. När jag var hemma hann jag se två Unitedmatcher på puben tillsammans med Gnällbältet United, som jag och Nakenmannen grundade i Edinburgh. Vi utsåg Vinylmannen till ordförande. Nakenmannen är inte på puben, han bor för långt bort. Istället får jag och Vinylmannen sällskap av Patrick, Anna och Cideric. Cideric chockar oss alla med att dricka öl. Ja, han dricker förvisso bara ljus lager men det är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Första matchen vi ser är Uniteds bortamatch mot Middlesbrough. Det blir en enkelt seger för United, vilket betyder att United endast behöver ta sju poäng på de avslutande fyra ligamatcherna för att vinna ligan. För att vinna ligatitel nummer 18, det är nästan overkligt.

Den andra matchen är semifinalreturen i Champions League mot Arsenal. Vi är förstås nervösa innan matchen. Nervositeten släpper dock snabbt då Park Ji-Sung ger United ledningen redan efter åtta minuter. Målet betyder i praktiken att United är klara för sin andra raka Champions League-final. Ett par minuter senare lägger Ronaldo, matchens bästa spelare, upp bollen för att skjuta frispark från långt håll. ”Du kan för fan inte skjuta därifrån,” kommenterar jag initierat. Jag har knappt avslutat min mening när bollen går i mål.

Berra ringer och undrar vilket flyg vi ska boka. Jag bara skrattar. Vi är i final!

Resten av matchen är en formalitet. United gör 3-0, genom Ronaldo, efter en magisk kontring. Tyvärr blir Darren Fletcher horribelt utvisad. Skotten missar därmed finalen, en match han alldeles säkert hade fått starta. Det är som ett hårt slag i magen och en smolk i glädjebägaren. Men United är i Rom och det är det viktigaste.

Tillbaka till Englandsresan. Jag har förmånen att få se ligamatcherna mot city, Wigan och Arsenal på plats. Förhoppningen är naturligtvis att United ska ha avgjort ligan när jag åker hem. Självklart vill man uppleva ligaavgörandet på plats men det handlar också om att vi vill undvika en sista avgörande match mot ett vilt kämpande Hull. Dessutom torde det, inför Champions League-finalen mot Barcelona, vara en fördel för United att kunna vila sina bästa spelare mot Hull.

När vi till slut är framme i Manchester skyndar vi oss till O’Sheas där MUSS-gänget sitter och dricker öl. Det är i många nya ansikten den här gången och av någon anledning är det mycket svårare att lära känna någon när klockan börjar närma sig midnatt. Gänget är uppdelat, några kommer från söder andra från norr. De från söder pratar med en väldigt bred dialekt. Jag låtsas förstå och nickar lite på måfå. De från norr pratar mest ingenting.

Några öl senare lämnar vi O’Sheas. Eventuellt var planen att gå och sova men Circus Tavern ligger på hemvägen och av någon anledning lockade puben mer än sängen. Den lilla är puben är alltid trevlig att besöka och den här gången bjuds vi t.o.m. på ett trollerinummer. Huruvida magikern var bra eller dålig kan jag inte säga men han bjöd i alla fall på en stunds underhållning. När puben stänger går vi hem.

Lördag
Jag delar hotellrum med Kent den här gången. Han har organisatoriska uppgifter att sköta medan jag kan ta en ordentlig sovmorgon på lördagen. Senare träffas vi på Bank för en lunch tillsammans med Anders och Matte. Kent försvinner för shopping när maten är avslutad medan vi andra tar en till. Vi diskuterar fotboll och fotbollskommentatorer. När ölen är slut funderar vi på om vi ska gå eller om vi ska ta en till. Vi tar en till. Vi snackar lite till, har hysteriskt roligt åt något som jag inte minns nu. Sedan tar vi en till. Kent kommer tillbaka och vi tar en till.

Sedan går vi Seven Oaks för att titta på fotboll. Besviket tvingas vi konstatera att Liverpool tar tre poäng, vilket betyder att de går upp i serieledning när två matcher återstår av deras säsong. När Liverpool sparkar boll nästa gång har de förlorat chansen att vinna ligan. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

En dusch senare samlas MUSS-gänget för ett restaurangbesök. Den här gången har vi bokat Leonis, Nakenmannens favorit. Nakenmannen är hemma i Sverige så vi passar på att skicka en trevlig hälsning.

Hemma i Sverige, någon månad tidigare, frågade jag legenden Berra om han skulle med på city. ”Nej, det blir för tätt inpå Tottenhammatchen, men vi kan boka Arsenal.” Jag bokar city själv och Arsenal tillsammans med Berra. Det går lite tid, sen berättar Berra att han har bokat city också. Han kan inte låta bli. Nu anländer han till Manchester samtidigt som vi väntar på maten. Den här gången kommer han med buss från Glasgow. Ingen kan resa som Berra.

Efter maten går vi till All Bar One. Medvetna om att det är tidig avspark i morgondagens match mot city har vi bestämt att vi ska försöka lägga oss tidigt. Vi blir färre och färre, de kloka går till sängs. Jag, Raymond, Vinylmannen, Kent och Berra vill bara ta en till innan vi går hem. Någon föreslår att vi ska försöka hitta ett bra ställe i Northern Quarter. Det är ju i alla fall nära sängen.

Sagt och gjort. Vi hittar ett bra ställe. Vi tar en till. Sen är Raymond klok och går hem. Berra är emellertid ölsugen och föreslår att vi ska ta en till. Jag, Kent och Vinylmannen är inte svårövertalade.

Vinylmannen föreslår att vi ska testa Castle Hotel. Det är nära så ingen protesterar. Vinylmannen har tidigare haussat Castle Hotel men våra förväntningar är ändå ganska låga. När vi kliver in på stället, som visar sig vara en helt vanlig ovanlig pub, upptäcker jag direkt att de serverar öl från Robinsons. En fullträff. Vinylmannen får beröm. Jag, Kent och Berra minns vårt besök på Robinsons, ett par månader tidigare.

Jag beställer en Chocolate Tom och den smakar minst lika bra som på bryggeriet. Ja, jag vill t.o.m. påstå att det är en av världens absolut godaste öl. Så god, faktiskt, att jag hemma känner mig tvingad att gå till Systembolaget och, via deras privatimport, beställa en låda.

Vi dricker en, eller två, eller tre. Klockan har naturligtvis hunnit bli alldeles för mycket. Jaja, sova kan man göra när man har tråkigt.

United-city
Det är matchdag. Det är derby. Manchester United mot Manchester city. United slåss för att vinna ligan, city slåss för att minska bitterheten. Det är tidig avspark men den här dagen spelar det ingen roll. Manchester är i form.

Vi besöker, förstås, Bishop Blaize. Solen skiner så vi väljer att värma upp i pubens ölträdgård.

Istanbul, Istanbul you’re not going,
Istanbul, Istanbul you lied,
Istanbul, Istanbul you’re not going,
You’re not going cause you’re fucking shite.

(Sången kräver måhända en förklaring. Istanbul var spelplatsen för UEFA-cupfinalen 2009, en final som city trodde att de skulle nå. De trodde så mycket att de började sjunga om det. Nu misslyckades city, det gör de ju alltid, naturligtvis med att nå Istanbul och United gjorde om citys sång. Unitedsupportrar har länge kallat city ”the Liars”, vilket ger dubbel mening till frasen ”they lied”. Sången var antagligen den mest sjungna Unitedsången under säsongsavslutningen.)

We’re going to Rome, and that’s a fact!
We’re going to Rome, and that’s a fact!

Stämningen är bra. Vi vill ha revansch för fjolårets fiasko men vi vill också ta oss tre poäng närmare nummer 18. Jag har fått en biljett på Stretford End. Jag möter Yngve i korridoren, vi bestämmer att vi ska träffas på puben innan Wiganmatchen.

city, Manchester city,
Nobody knows their name.

När jag kommer till min plats märker jag, till min glädje, att jag sitter – ja, på Stretford End står vi förstås men det är underförstått – bredvid Holmqvist. Det är säkert mer än ett år sedan vi träffades sist. Vi är lite oroliga över att Rooney börjar på bänken. Senare visar det sig att vi oroade oss i onödan.

One Darren Fletcher, there’s only one Darren Fletcher,
One Darren Fletcher,
There’s only one Darren Fetcher.

Vi hyllar Darren Fletcher när matchen börjar. Det är mäktigt. Han får inte spela i Rom men han har i alla fall Stretford Ends stöd. Det är antagligen första gången som Fletcher hyllas på läktarna innan en match. Tidigare har hans namn i laguppställning snarare setts som något negativt än som något positivt (även om jag personligen alltid har gillat skotten) men den här säsongen har Fletch vunnit över alla tvivlare. Fletcher svarar på hyllningen med att spela felfri fotboll i 90 minuter.

Di-mi-tar Ber-ba-tov, one look at city and he said fuck off!

United är bättre under 90 minuter. Vi tar ledningen efter 18 minuter då Ronaldo dunkar in en frispark. Vi är nära 2-0 men Tevez fina avslutning stoppas av stolpen. I första halvlekens sista minut vinner Fletch bollen på mittplan och skickar upp den till Berbatov. Berbatov tar emot bollen som bara han kan och serverar sedan Tevez. Den här gången kan inte ens stolpen stoppa argentinaren. 2-0 United.

Who’s that man from Argentina?
Who’s that man we all adore?
Plays with Rooney, plays with Wes,
He’s our superstar Tevez,
And forever at United he will score!

Den andra halvleken är en formalitet. United är överlägsna. I backlinjen är Vidic ett monster medan Fletcher dominerar på mitten. Längst fram är männen från Argentina och Bulgarien fantastiska. Bulgaren Berbatov tappar aldrig bollen, hans förstatouch är bäst i världen.

city are shit, and that’s a fact!
city are shit, and that’s a fact!

United vinner med 2-0. Jag har hand om pengarna för MUSS-tipset, det visar sig att tre personer har tippat 2-0 med Ronaldo som första målskytt. Matte vinner, då han var närmast att pricka in tiden för första målet. Nu har Matte naturligtvis bråttom, tillsammans med Kent, till flygplatsen så jag hinner aldrig ge honom pengarna. Kent får lägga ut så länge.

Jag och några till går till den mexikanska restaurangen för middag. Vid baren på restaurangen står ett gäng och sjunger Unitedsånger. När de börjar sjunga fel sång orkar inte citysupportern mer, det smäller. Jag sitter med ryggen mot baren så jag ser inte exakt vad som händer men det verkar ha handlat om en glasflaska i huvudet. Han som blivit slagen blöder ymnigt från huvudet. Polisen kommer en stund senare.

Det är första gången jag ser ett fotbollsrelaterat bråk i England. Jag är inte helt förvånad. Min känsla är att tongångarna idag är mer aggressiva än för ett par år sedan.

Tillbaka i stan träffar jag Vinylmannen. ”Jag hittade Rustica,” berättar han stolt. Så dags nu. (Förklaring hittas i .)

Söndagskvällen i Manchester blir ganska lugn. Vi tänkte besöka Castle Hotel men de har stängt. Vi provar några andra pubar. Stängt. Söndagskvällar är inte veckans bästa dag. Det slutar med ett kort besök på Grey Horse Inn.

Måndag och tisdag
På måndagen åker jag och Berra till Liverpool för att besöka Beatlesmuseet. Det kostar överdrivet mycket att gå in och jag tycker inte att museet var överdrivet bra. Framför allt hade jag velat se mer memorabilia och mindre rekonstruerade prylar. Älskar man Beatles är det säkert värt pengarna, annars kan man lika gärna lyssna på musiken och läsa några texter på nätet. Liverpool som stad var, av det lilla jag hann se, rätt trist.

På kvällen går vi till Seven Oaks tillsammans med Raymond och ser Newcastle-Middlesbrough på teve. Det är en viktig match i Premier Leagues bottenstrid. Skatorna vinner, tyvärr, och klättrar upp över nedflyttningsstrecket på bättre målskillnad än Hull.

På tisdagen hade jag och Berra bokat in ett snabbesök i den historiska småstaden York. Jag ska inte bli överdrivet detaljerad utan nöjer mig med att konstatera att York var en trevlig stad med en hel del sevärdheter. Förutom alla sevärdheter hann vi med ett besök på York Brewery som var mer turistorienterat och mindre genuint i jämfört med Hydes och Robinsons som vi har besökt tidigare.

Jag kan heller inte låta bli att nämna att vi hittade The Stone Roses Bar – fantastiskt! Varför den musikpuben ligger i York och inte i Manchester kan man fråga sig men det var definitivt ett trevligt besök som lyfte hela vistelsen i York. Pubens inredning dominerades av tavlor på olika musiklegender, givetvis med fokus på Stone Roses. Dessutom var diverse rader från olika musiktexter nedskrivna på olika ställen inne på puben.

Wigan-United
Nåväl, nog om York. Snart var det onsdag och match mot Wigan i Premier League. Vi äter lunch Bank tillsammans med Steinar innan vi sätter oss på tåget för den korta resan till Wigan. Vi har fått höra att Red Robin, i närheten av arenan, är dagens pub för Unitedsupportrar. Vi irrar omkring lite innan vi till slut hittar rätt.

Que sera, sera,
Whatever will be, will be,
We’re going to Italy,
Que sera, sera.

Väl inne på puben hittar vi Berras kompis Martin. Sedan kommer Yngve. Diskussionen handlar framför allt om Rom och om biljetter. Kanske underskattar vi Wigan. Några öl senare är det dags för avspark.

city are shit, and that’s a fact!
city are shit, and that’s a fact!

JJB Stadium är en relativt nybyggd arena men den är inte alls lika plastig som t.ex. Boltons Reebok Stadium. Dock är korridoren under läktaren alldeles för liten, det blir väldigt trångt och det är nära nog omöjligt att köpa någonting.

Come to see United,
You’ve only come to see United.

United har fått hela ena kortsidan, ändå är det inte fullsatt. Men hemmasupportrarna håller igång bra. Jag tycker däremot att stämningen på Unitedläktaren är medioker.

Cheer up Kevin Keegan,
Oh what can it mean,
To a sad Geordie bastard,
And a shite football team.

United spelar dessutom riktigt dålig fotboll i första halvlek. När Wigan gör 1-0 är det inte orättvist. Kanske har spelarna, precis som supportrarna, underskattat motståndet.

Fergie, sign him on,
Fergie, Fergie, sign him on.

Vi saknar Carlos Tevez planen. Sir Alex Ferguson håller med och byter in argentinaren med en halvtimme kvar att spela. Knappat har Tevez hunnit bli inbytt innan han gör Uniteds kvitteringsmål. Unitedsupportrarna vill att Tevez ska stanna i United. Senare ska Tevez bete sig förbannat dåligt, men det är en annan historia.

We shall not, we shall not be moved,
We shall not, we shall not be moved,
Just like the team, that’s gonna win the Football League (again),
We shall not be moved!

Kvitteringsmålet blir emellertid inte så förlösande som vi hade hoppats. United sliter och klockan börjar närma sig 90 minuter. En poäng är ingen katastrof men vi vill ha, vi hade räknat med, tre poäng. Då kommer avgörandet, genom Michael Carrick. Det är kanske inte rättvist, men det skiter vi i. Jublet på Unitedläktaren vill aldrig ta slut.

Are you watching?
Are you watching?
Are you watching Merseyside?!
Are you watching Merseyside?!

Snart blåser domaren av matchen. United är en poäng från att vinna ligan och har två matcher kvar att spela. Det här släpper vi aldrig. Nummer 18 är nära, förbannat nära. Vi vågar t.o.m. berätta för världen att det är klart.

Champions! Champions! Champions!

Torsdag och fredag
Vi tar det lugnt och shoppar lite på torsdagen. Vi har snart varit en vecka i England och man orkar inte hålla igång hela tiden. På kvällen ser vi Leeds-Millwall på teve. Det är kval till andradivisionen. Vi håller på Leeds. Det räcker nu, det var kul när de rasade i ligasystemet men nu saknar vi rivaliteten. Möten med ett hatlag som Leeds är så mycket bättre än möten med meningslösa lag som Hull, Wigan och Stoke. Matchen slutar 1-1, vilket betyder att Millwall är klara för kvalfinalen. Suck.

På fredagen har jag lyckats luska fram att det är en festival i Clitheroe, med inkluderad ölfestival. Jag, Berra och Raymond åker dit. Det regnar ordentligt, så vi struntar i att leta reda på något annat än ölfestivalen. Tyvärr visar sig ölfestivalen vara ganska misslyckad. Lokalen är ganska tråkig och det är för lite folk. Dessutom meddelar Kent, via sms, att vi inte har fått några biljetter till Champions League-finalen. Visst är det alltid kul att testa nya ölsorter men jag hade önskat mig något bättre.

På kvällen träffar vi Henke och Daniel som precis kommit till Manchester. Vi äter kinamat på den vanliga kinesen. Sedan blir det sängen.

United-Arsenal
Det är lördag, United möter Arsenal. Det är säsongens sista hemmamatch i ligan. En poäng och United är mästare. Drömmen om nummer 18 är mycket nära att bli sann.

Bertie Mee said to Matt Busby,
Have you heard of the North Bank, Highbury?
No said Matt, you Cockney twat,
But I’ve heard of the Stretford – Enders.

Vi är på Bishop tre timmar innan avspark. Sången och stämningen fokuserar på det stundande ligaavgörandet. Vi kan inte tappa det här. Visst kan vi inte tappa det här?

We’re gonna win the league (again),
We’re gonna win the league (again),
And now you’re gonna believe us,
And now you’re gonna believe us,
And now you’re gonna believe us,
We’re gonna win the league (again)!

När vi inte tanker på ligan är det den stundande Champions League-finalen som hamnar i centrum. Alla frågar om biljetter. De flesta är utan men tänker åka till Rom ändå. Men först ska vi vinna ligan.

We’re on the march with Fergie’s army,
We’re not going to Wem-ber-lee,
We’ll be going to Rome instead,
To dress the pope in Red,
Cause United are the greatest football team.

Jag står tillsammans med Berra på Stretford End. Vi ser ett avvaktande United, ett United som tydligt är nöjda med 0-0. Idag handlar det bara om att vinna ligan. Darren Fletcher är naturligtvis bra, han kommer att saknas i Rom.

Darren Fletcher, football genius! (Darren Fletcher, football genius!)

Spelet är som sagt avvaktande, vilket smittar av sig på publiken. Det blir nervöst. Matchen är lång och jobbig. Vi behöver ett mål från United för att kunna andas. Målet kommer inte.

He’s gonna die, he’s gonna die,
Malcolm Glazer is gonna die.
How we’ll kill him I don’t know,
Cut him up from head to toe,
All I know is Glazer’s gonna die.

Det kan kanske tyckas vara märkligt att vi sjunger om Uniteds ägare. Men, efter ett par års relativ tystnad har hatet mot Glazer fått nytt liv. I ekonomiskt svåra tider har United som enda klubb i Premier League annonserat höjda priser på sina säsongskort. Många kommer inte att ha råd att förnya sina säsongskort, andra tvingas välja mellan Rom och ett säsongskort.

Fergie, sign him on,
Fergie, Fergie, sign him on.

Tevez blir utbytt med ungefär 25 minuter kvar att spela. Det gillas inte på Stretford End. Senare kommer sången om Tevez att dominera delar av segerfirandet. Det känns inte bra. Men Tevez har lyckats manipulera massorna att tro att han är en Unitedspelare.

Are you watching?
Are you watching?
Are you watching Merseyside?!
Are you watching Merseyside?!

Arsenal pressar i slutet av matchen. Det är nervöst men de riktigt farliga chanserna uteblir. Till slut blåser domaren i sin pipa, matchen är slut. United är mästare! Vi kan andas igen. Vi kan sjunga och jubla! Nummer 18! Nu är det bara festen kvar.

18 times, and that’s a fact!
18 times, and that’s a fact!

Vi skänker en tanke till Liverpool. De sa att vi skulle komma tillbaka när vi vunnit ligan 18 gånger. Gissa vad, you Scouse bastards? Vi är tillbaka. Glada och stolta. Vi har spelare i truppen som inte ens var födda när ni senast vann ligan. Det var 7-18, nu är det 18-18. Smaka på det.

Four-one, and you won fuck all!
Four-one, and you won fuck all!

Vi väntar på pokalutdelningen. Vi får vänta för länge och när det till slut börjar är pokalutdelningen dåligt organiserad. Här har man faktiskt mycket att lära av amerikansk idrott.

Who the fuck are Man United?
Who the fuck are Man United?
Who the fuck are Man United?
As the Reds go marching on, on, on!

Glory, glory, Man United,
Glory, glory, Man United,
Glory, glory, Man United,
As the Reds go marching on, on, on!

Queens We Are the Champions spelas naturligtvis i högtalarsystemet. Vi sjunger förstås med. Den här gången är det dessutom sant när vi sjunger att vi är ”champions of the world”. Vi är världsmästare. Också. Men det är nummer 18 vi firar. Det är nummer 18 vi har önskat hela säsongen. Ligan är alltid viktigast.

We are the champions, my friends,
And we’ll keep on fighting, till the end,
We are the champions,
We are the champions,
No time for losers,
Cause we are the champions – of the world.

Jag och Berra stannar länge på Old Trafford. Sedan går vi till Bishop Blaize för att fira. Puben är, förstås, full med glada människor. Man kramar alla man känner. Sen kramar man många man inte känner. Det är fest. Mästare. Igen.

He’s going down,
He’s going down,
He’s going,
Shearer’s going down.

Teven berättar att Hull kniper en poäng mot Bolton. Samtidigt förlorar Newcastle hemma mot Fulham. Newcastle är på nedflyttningsplats när en match återstår av säsongen. Det gillar vi. Vi gillar det ännu mer när Newcastle åker till Birmingham och förlorar mot Villa i sista omgången och därmed skickar sig själva ut ur Premier League.

Bishop stänger och vi återvänder till city. Det är dags för mat. Jag byter om till en annan t-shirt men behåller shortsen på, det är tillräckligt varmt. Vi äter på Bank. Det är jag, Berra, Henke och Daniel. Efter maten går vi till Mojo. Vi blir inte insläppta. ”Det har varit en fotbollsmatch idag så vi släpper inte in grupper med bara killar.” Vi vandrar på måfå och hittar till slut en pub där vi kan fira segern en stund.

Berra har en buss att passa och måste gå. Daniel följer med honom till vandrarhemmet, men jag och Henke fortsätter festen. Vi går till Printworks. Vi provar första bästa ställe. ”Are you serious? You won’t be getting in anywhere with those.” Han pekar på mina shorts. Vi provar ett annat ställe. En annan vakt skrattar åt mig.

Vi bestämmer oss för att gå till vandrarhemmet så att jag får byta om till ett par jeans. På vägen hem hittar vi dock ett ställe utan dörrvakt. Bartendern blandar konstiga drinkar. Jag vet inte vad jag ska beställa så jag ber bartendern att blanda två specialdrinkar. ”Ten quid each,” säger han innan han börjar blanda. Det är löjligt dyrt för att vara i Manchester men skitsamma, vi är ju mästare. Han blandar länge, med många olika sorters sprit. Han toppar med en halv passionsfrukt som han häller socker på och sedan bränner. Drinken vi får luktar underbart och smakar sådär. Sett till mängden sprit vi får var den faktiskt riktigt billig. ”Den här får vi ta det lugnt med,” säger vi till varann och skrattar.

Det är jobbigt att vakna på söndagen. Men vi är mästare. Vi packar. Sedan konstaterar vi att det är engelskt väder ute. Vi fördriver tiden en stund på vandrarhemmet. När klockan är lagom mycket går vi till Varsity för att äta och titta på Liverpool på teve. När Liverpool spelade senast gick de upp i serieledning. Nu, tre Unitedmatcher senare, har de förlorat chansen att vinna ligan. Liverpool vinner nu också, med hjälp av mycket tur och en dålig domare, men det spelar ingen roll. United är mästare. För 18:e gången.

Vi pratar om mästartiteln och om den stundande resan till Rom. Sedan är det dags att åka till Sverige.

Mästare!