Loading
Tre matcher på en vecka. Midtjylland, Arsenal och Watford. Här är berättelsen om en fantastisk MUSS-resa.
Torsdagen inleddes med en prestigefylld biljardmatch mellan Stockholm (representerade av undertecknad och exilnorrmannen Rune S) och Göteborg (representerade av tre goa gubbar, nämligen Berra, Christer och Tommy). Göteborg, anförda av (typ biljardproffset) Christer, tog snabbt och enkelt ett handfast grepp om matchen. Västkustvinsten verkade given, men då chockvärvade lag Stockholm en något slirig uteliggare som nyfiket sökt sig in i värmen runt det röda biljardbordet. Tre rundor senare var huvudstadssegern ett faktum. Bitterheten i Göteborgslaget kunde inte ens skämtas bort med ordvitsar. Bortförklaringar om fusk, konstiga studsar i bordet och för små klot hördes. Beslutet att byta ställe fattades gemensamt och fem minuter senare befann sig lagen (dock utan stockholmarnas succévärvning) på Black Dog Ballroom för revanschmatch.
Lag Stockholm fick snart sällskap av Carl Sedman, från ”Guldköping”, som anslöt till Manchester och biljardspelet. Succén blev inte lika direkt som den förra värvningen, men inte heller katastrofal. Vem som egentligen vann flest matcher tjafsas det fortfarande om… Den sista och VIKTIGASTE matchen vanns i alla fall av Stockholm och ”Guldköping”. Det kan ingen snacka bort. Inte ens Berra.
Uppladdningen på Bishop Blaize nådde aldrig någon episk höjd. Det var glest om folk och lite sång. Det enda anmärkningsvärda var att en något överförfriskad norrman blev utslängd efter att ha klättrat upp på ett barbord i hopp om att få dra igång lite allsång. Det blev ett hastigt hej då istället.
MUSS-sällskapet gick vidare till Sam Platts, men inte heller där var det något tryck. Den lama stämningen går givetvis att förstå i ljuset av vilken turnering det var som skulle spelas (EL) samt att motståndet hette Midtjylland (eller Midgetland, som britterna sa). Publiksiffran slutade på dryga 40.000 enligt speakern på Old Trafford (drygt 58.000 enligt manutd.com). En låg siffra, men fortfarande fler än invånarantalet i Falköpings kommun (mer om den kopplingen senare).
Matchen började lika pissigt som bortamötet slutade. 1-0 i baken och då var det inte så muntert på Old Trafford. Sedan vet vi alla vad som hände. Efter ett självmål av Bodurov slog Markus Rashford till två gånger om. Fantastiskt! Och helt plötsligt spelade inget längre någon roll. Pulsen gick upp, stämningen höjdes och matchen slutade med en solklar vinst. En kul match att se live. Ivan 12 år gjorde sin debut på Old Trafford och fick se hela fem hemmamål! Faktiskt fler än de flesta i MUSS har fått se live den här säsongen…
Fredagen var ankomstdag för de flesta, men några av oss som redan var på plats i Manchester gjorde ett besök på Peoples History Museum. Klart sevärt om man är intresserad av demokrati, folkrörelser och medborgares kamp mot makt och korruption. Fotbollshjärnan tyckte dock att den ganska magra delen om fotboll var mest intressant. Vi fastnade bland annat framför en film om hur fotbollsskor tillverkades förr i tiden.
Lunch intogs på Oast House. Ett, för MUSS, ganska nytt ställe bakom Armani-huset på Deansgate (i området Spinningfields). Mycket trevlig atmosfär, god öl och bra mat (vi åt hanging kebabs och grillad kyckling). Rekommenderas!
Middagen intogs på pizzastället Dough. MUSS-debutanterna Tony och Johan från Falköping hade hunnit ansluta till gruppen, liksom radarparet Mats och Gunnar (från Örebro, Karlstad och/eller Island, allt är något oklart). Gunnar tog kommandot, hälsade Tony och Johan välkomna till Manchester citys supportklubb, la upp en lina isländsk snus på handen och sniffade upp den i näsan. Hade jag haft möjlighet hade jag unnat alla att få uppleva Falköpingbornas ansiktsuttryck. Chocken. Den chocken…
…var eventuellt det som fick Tony att gå hem tidigt, men å andra sidan höll ju Johan ut till sena natten. Falköpings representant i Manchesternatten! Hur som helst, kul var det. Vem fan håller på city liksom…
Carl fick Irlandsvibbar och styrde helt sonika middagsgänget (utan Tony då) mot O’Sheas. Det blev ett kort pit stop på Circus Tavern, den minsta baren (i alla fall trängsta) i Europa, under vilket Gunnar blev misstagen för en känd brittisk jockey. Eller så blev han utsatt för ett joke. Ingen vet riktigt säkert.
O’Sheas, som annars brukar leverera både musik och bra stämning, blev lite av en besvikelse. Anledningen stavas Rugby. Wales mot Frankrike. Fullständigt obegripligt och stämningsdödande. Gunnar gjorde ett tappert försök att få konflikten mellan Irland och Nordirland förklarad för sig av en irländare, men även han stördes märkbart av det isländska snussniffandet. Hur mycket Gunnar fick lära sig är det ingen som har testat. Kanske kör vi prov på det nästa gång han reser med MUSS.
Kvällen avslutades på Cain & Grain (lite av en ny MUSS-favorit), både i det lite hemliga romrummet och i rockbaren. Det blev en kul kväll och en i sällskapet, som vi inte ska nämna vid namn, valde att åka taxi tillbaka till hotellet, istället för att promenera de exakt 321,8 metrarna (enligt Google Maps).
Kompisgänget från Katrineholm – Patrik, Anton, Jimmy, Sonny och Andreas – var tidigt uppe och åkte ut till Old Trafford för rundvisning. Vi andra tog det lite lugnare. Undertecknad och Carl tog med göteborgsgubbarna till Home Sweet Home för frukost. Ett mycket bra ställe visade det sig, men det började grinigt. Tommy, Christer och Berra hade sovit dåligt på vandrarhemmet. Det hade varit varmt på rummen och stökigt i korridorerna. Att vi fick vänta fem minuter på att få bord (på grund av de skulle rensa bort ca 15 nybakade tårtor från det) var inte populärt. Vi andra försökte muntra upp västkusttrion, men när inte ens ordvitsar fungerade gav vi upp. Det var helt enkelt inte läge för skoj och skratt signerat huvudstad respektive SM-guldvinnare…
Efter frukosten var alla sura miner som bortsuddade och vi var alla överens om att Home Sweet Home var ett bra ställe. Inte minst för att frukostkaffet var ”bottomless”. Fri påfyllning alltså – räddningen för Göteborg!
Ett stort antal resenärer hade anmält sig för att följa med ut till nya Broadhurst Park för att se FC United ta sig an North Ferriby United i England National Leauge North. En på förhand svår uppgift. Av oklara anledningar dök dock inte kompiskvartetten Parwar, Jonatan, Fredrik och Jonas upp till samlingen. En strulande telefon och dålig internkommunikation dem emellan får bli den officiella förklaringen. Vinnaren i MUSS-SM, Rune Jordanskog från Karlstad, dök inte heller upp till samlingen då han hade råkat bokat in sig på fel Holiday Inn och inte hann dit i tid. Han anslöt dock vid arenan tillsammans med de vuxna sönerna Sebastian och Martin. På spårvagnen till Newton Heat & Moston blev det således bara undertecknad, Carl, Rune S, Stefan och Ivan.
Matchen då. Jo, den var både konstig och fantastisk. Den innehöll dåliga beslut från linjemännen, en skadad huvuddomare (axeln), en lång paus på grund av domarbytet (vilket fick familjen Jordanskog att åka hem och missa den fantastiska upplösningen), en nästa tre meter lång spelare i North Ferriby (som typ vann alla nickdueller men inte kunde nicka och som tilläts göra mål med fötterna) och en upplösning som andades Fergie Time. North Ferriby tog ledningen på straff i artonde minuten. I andra halvlek gick FC om efter två mål av hemmafavoriten ”Wolfie”. I den sista ordinarie spelminuten kvitterade den ovan nämnde jättespelaren (MED FÖTTERNA) och krysset verkade oundvikligt. Men då byte FC United in Craig Lindfield som lyckades sätta segermålet på övertid. Hemmapubliken, över 3.000, var i extas. Jublet ville inte ta slut och vi i MUSS åkte nöjda hem till hotellet igen.
Har du inte varit och tittat på FC United någon gång är det något vi kan rekommendera. Fin arena, bra stämning och god hemlagad mat i puben (som är byggd lite som en stor VIP-lounge med panoramafönster ut mot planen).
Vi var ett stadigt gäng som åt på Gorilla, en natt-/musikklubb med restaurangdel. Bosse och Joanna från Göteborg hade nu anslutit till gruppen, liksom David från Stockholm. Maten var bra, men ljudnivån något för hög. Är man musik-/festintresserad är det dock alltid klokt att kolla upp Gorillas spelningar inför sitt Manchesterbesök.
Efter middagen blev det en öl på Cask och sedan fastande vi en bra stund på Beermoth Cafe där Chocolate Ice Cream Brown Ale (ett samarbete mellan svenska Omnipollo och Buxton Brewery) inmundigades under något som bäst kan liknas vid eufori. Det blev några sådana öl. Och några andra med för den delen.
Fulla med chokladsmak mötte delar av middagssällskapet upp Mats och Gunnar på Allotment för att fortsätta kvällen. Carl fick bittert erfara att ingen i sällskapet ville bli bjuden på gin & tonic (pengar som kunde spenderats bättre) och Gunnar berättade för alla om sina idéer för att i framtiden vinna nobelpriset i medicin. En isländsk sniffsnus senare och så satt vi alla på Cain & Grain, igen. Och ingen tror nog på allvar att Gunnar kommer vinna nobelpriset för just den idén han presenterade. Det luktade lite KI-skandal om det hela, minst sagt…
En rekommendation till framtida resor är att testa The Comedy Store, en ståuppklubb vid Deansgate Locks. Per, Anton, Jonas, William spenderade lördagskvällen där och rapporterade att de hade ”skrattat arslet av sig”.
Biljettutdelningen på söndagsmorgonen andades förväntan och av 35 resultattipsare var det endast tre som inte trodde på United-vinst. MUSS åkte i ganska spridda skurar ut till Old Trafford. En del gick på Bishop Blaize, andra hängde på låset till Sam Platts. Undertecknad hamnade, tillsammans med Carl, Rune S och David, på en promenad genom buskage längs River Irwell – en promenadväg, som påminde lite om den som Micke Österdahl ledde bakom en ishall i Altrincham en gång, men som trots allt tog oss direkt inpå entrén till Sam Platts. Där sammanstrålade vi med familjen Jordanskog, Tony, Johan, Jimmy och Louise samt Sven från MUSS Stockholm, som tagit med sonen Gustaf.
Sam Platts levererade verkligen den förmiddagen, på både bra och mindre bra sätt. Ett spektakel utan dess like. Mr. Miyagi var i högform och blev filmad av ett Nederländskt tv-team (filmen är sedan tidigare länkad till från Muss.se), stämningen var grym och Adam Johnsons sexförbrytelser kopplades ihop med citys ligavinst i en ny sång: ”City won the league with a pedo on the wing…”
Jag väljer att inte fokusera för mycket på det mindre positiva i den här texten, men det inkluderade en hashrökande kör, ett mindre slagsmål, kokssnortande huliganer och folk som trodde att toaletten var belägen där folk stod och umgicks i tältet på framsidan. MUSS var inte inblandat i något av detta (såklart), utan skötte sig exemplariskt (som vanligt). Louise, som gjorde sin första MUSS-resa någonsin, sammanfattade det hela bra: ”Det här var en spännande studie av britter när de är som allra värst.” Och efter det vi bevittnade under söndagen blir rekommendationen från MUSS att den som reser med barn inte bör vistas inne under tältet på Sam Platts.
Matchen blev som ni vet en fantastisk upplevelse med fler mål från Rashford, LVG:s baklängesdyk på sidlinjen och mycket dramatik. Stämningen var grym och undertecknad fick gåshud när sången ”He scores when he wants…” ekade över Old Trafford. Efteråt var glädjen i MUSS-sällskapet påtaglig. Folk spontankramades och high-fiveade varandra när biljetterna skulle lämnas tillbaka och grandiosa planare lagades för kvällen. Ett extra grattis till Ivan, 12 år, som på sina två första besök till Old Trafford alltså fick se 8 mål! Helt sjukt med tanke på hur säsongen sett ut i övrigt.
Ett extra grattis också till Per som kammade hem de 70 punden på MUSS-tipset! För en del av pengarna bjöd han oss, som följde med till den mexikanska restaurangen Chiquito, på en runda tequila. Tack!
Middagen på Chiquito bjöd annars på sedvanligt strul med notan, men det gör ju kanske mindre när United segrat. Vi åt gott och hade trevliga konversationer om matchen och livet. Mats hade lagt sig till med brittiskt håna-domaren-språk, vilket smittade av sig på hela gruppen och bjöd på många skratt under kvällen. Roligaste reflektionen stod dock Tony och Johan för: ”Ett fullsatt Old Trafford sväljer fan mer än alla invånare i Falköping, GÅNGER TVÅ!” (och där kom den utlovade återkopplingen till Falköping som utlovades tidigare).
Vinsthänget blev en lugn, men jävligt trevlig tillställning, på The Castle. Mats och Gunnar avvek innan vi kom dit, men Jimmy och Louise anslöt. Tre olika band spelade på nedervåningen och MUSS fick hela övervåningen för sig själva. Rune S bjöd på ett jukeboxhaveri när han fick för sig att stänga av strömmen på stället (han mumlade något om att han skulle ladda telefonen), Carl och Louise smakade på pickled eggs (nu är vi fyra i MUSS som vågat, sedan tidigare Mikael Krekula och undertecknad) och vi provsmakade på en mängd olika fantastiska öl.
Måndagen innebar hemfärd för de flesta och undertecknad fick många hej då-mess där det brittiska håna-domaren-tugget levde kvar från kvällen innan, framförallt från Mats och Carl. Tack för det kompisar (läs: cunts)!
Björn, Rune S och David blir kvar i Manchester för att även se Watford på onsdagen. Björn och Rune väljer att arbeta på distans och det innebär skjorta på. Men jävlar vad mycket jobb man får gjort när man inte är på jobbet.
Lunch intas på Crafty Pig, som har 50% på alla hamburgare på måndagar. Förutom lite torrt bröd var det superbra, inte minst på grund av Pulp Fiction-referenserna i menyn. Värt att kolla in om du inte redan gjort det.
Middagen intas på Armenian Tavern. Ett lugnt mysigt ställe och väl värt ett besök om man gillar mat från den regionen. Därefter avslutas kvällen på 57 Thomas Street och så gott som alla öl från Marble provsmakas. Undertecknad gick verkligen igång på den DIPA som Marble gjort tillsammans med svenska All In. Sammanfattningsvis, en lugn och skön dag.
Jobb och jobb och lunch på en indisk restaurang tillsammans med Sven och Gustaf från MUSS Stockholm. På kvällen gick undertecknad på bio. David åkte och tittade på Bury slå Peterborough med 3-1. Övriga gick på The Beatles-musikalen Let It Be på operahuset i Manchester. Alla var nöjda. David kände dock av det första regnet på hela vistelsen lite mer än vi andra…
Tredje och sista matchen för den här resan. Watford! Undertecknad, Rune S och David fick sällskap av Tobias från MUSS Stockholm som åkt till Manchester på egen hand. Lunch på Pizza Hut och sedan däckade vi som varit i Manchester ett tag på våra respektive hotellrum. Tobias åkte ut och sjöng på Bishop Blaize som den pigga nykomling han var. Vi andra anslöt till matchstart.
Vilket skit. Efter två kanonmatcher såg allt ut som vanligt igen. Uddlöst framåt, skakigt bakåt. DDG räddade oss igen och ingen i backlinjen fick godkänt. Blind var sämst.
Sedan klev han fram, kaptenen för dagen, och smekte in frispark i Gomes högra hörn. Vinsten var ett faktum och det blev tre segrar av tre möjliga. Det dåliga spelet var förlåtet och nu har United faktiskt häng på CL-plats igen. Kom igen UNITED!
Tack alla som åkte med MUSS på den här resan! Ni var grymma! Hoppas vi ses snart igen!
