Manchester United befinner sig för närvarande i något sorts limbo i väntan på den femte ombyggnationen på nio år.

Vad som kommer att ske med den nuvarande truppen framöver är egentligen fruktlöst att spekulera kring innan det är bestämt vem som övertar tränarposten.

Att något skulle ändras med också strukturen inom klubben är väl önsketänk. Men inte ens Glazerfamiljen kan ta ifrån en hoppet. Även om de onekligen verkar försöka – år ut och år in.

Samtidigt som vägen framåt hänger mycket på vem som fortsättningsvis ska stå där vid sidlinjen kan man fråga sig om det verkligen borde vara så.

Visst, en tränare ska ges fria tyglar vad gäller laguttagningar och taktik. Men ska han verkligen ha ensam bestämmanderätt vad gäller vägen framåt för klubben? Dess långsiktiga mål?

Nej, det ska han inte.

Inte ens om han är ”den utvalde”. Eller om han påstår sig känna klubben utan och innan.

I matchen mot Leicester i helgen ställde Manchester United upp med en elva som bestod av: en målvakt som värvades under Sir Alex Ferguson. En rekryt från Louis van Gaals tid vid rodret. Tre som anlände och en som fick chansen under Mourinho. Fyra som anslöt under Ole Gunnar Solskjaer.

Och Elanga, som visserligen fick chansen under norsken, men som nu känns mer som en Rangnick-grabb.

Ett hopplock från fem – eller fyra, om man inte instämmer om Elangas kategorisering – olika managers.

Detta behöver nödvändigtvis inte vara dåligt. Se bara på Chelseas Champions League-vinnande lag från förra året.

Fem av spelarna identifierades under Lampards transferspree. Jorginho anlände då Sarri stod och kedjerökte vid sidlinjen. Kanté och Rüdiger anslöt till Contes trupp. Azpilicueta kom så tidigt som 2012/2013 under Roberto Di Mateo. Mason Mount och Reece James, slutligen, klättrade till A-laget genom de egna leden.

Skillnaden?

Klubben hemmahörande i London har inte tvingats, behövt, initiera utrensningar och nybyggnationer efter varje tränarbyte av den enkla anledningen att den styrs och överses av kompetenta fotbollsmänniskor.

Den vid en given tidpunkt anställde tränaren hade säkert något att säga till om, men klubben fattade besluten tillsammans för att försäkra sig om att alla drog åt samma håll.

Samtidigt skulle jag inte förespråka att Manchester United tar efter Chelseas senaste transferstrategi. För i ärlighetens namn har den inte skilt sig nämnvärt från just Manchester Uniteds.

”Ett stort namn? Vi är intresserade!”

Det är i det närmaste en ryggmärgsreflex som supporter eller betraktare av Manchester United att instinktivt jämföra med hur det var förr.

Ett självskadebeteende som ofta åsamkar större skada än nytta. Men ibland finns där faktiskt någonting att hämta.

Något som jag, i min väldigt begränsade fotbollskunskap, tror skulle sälla sig till det senare är värvningsstrategin.

Låt oss se till ytterligare en startelva, nämligen Manchester Uniteds från Champions League-finalen 2008.

(Här vill jag först lägga in en brasklapp. Säsongen 07/08 fyllde jag 10. Därför förekommer en risk att jag minns saker och ting på ett sätt som skiljer sig från de mer erfarna supportrarna.)

van der Sar, som visserligen vunnit Champions League en gång tidigare med Ajax och sedermera vaktat Juventus bur, värvades från Fulham som 35-åring. Han var onekligen välmeriterad då han anlände, men knappast den mest omskrivna målvakten i fotbollsvärlden.

Rio Ferdinand blev den dyraste mittbacken för andra gången då han anslöt till United och kan således betraktas som ett stort namn. Men mittbackskollegan Nemanja Vidić kom närmast från Spartak Moskva och ska, om sägnen stämmer, själv ha blivit förvånad över Uniteds intresse.

Wes Brown och Paul Scholes klättrade, som bekant, uppåt genom akademin.

Rooney värvades som en – mycket – lovande yngling. Ronaldo likaså. Bägge var spännande talanger, men inte de mest uppenbara transaktionerna i historien.

Michael Carrick var långt ifrån den kändaste mittfältaren när han kom från Tottenham. Samma gällde Patrice Evra på vänsterbackpositionen.

Owen Hargreaves skrev på för United efter en framgångsrik sejour i Bayern München, sett till erövrade titlar. Carlos Tevez var också han ett omtalat namn vid sin ankomst.

Tre namn.

Tre ”färdiga” stjärnor, var med i startelvan mot Chelsea i den ryska huvudstaden. Resten hade antingen kommit genom de egna leden, eller anslutit då deras karriärer var på väg uppåt.

Eller, som i van der Sars fall, tillsynes hade passerat sin topp.

Mot Leicester startade Maguire, Varane, Pogba, Sancho och Fernandes. Fem, i min mening, tämligen uppenbara värvningar vid tidpunkten då de anslöt till klubben.

Det vill säga: fem namn som många sannolikt hört talas om redan innan de skrev på för Manchester United, på samma vis som de hört talas om Tevez, Hargreaves och Ferdinand innan de drog på sig den röda tröjan för första gången.

Istället för att lämna ett transferfönster med Jadon Sancho, Raphaël Varane och Cristiano Ronaldo (förlåt, Tom Heaton) bör vi gå tillbaka till hur vi jobbade 2005/2006.

Namn som Vidic, Evra och Park säljer kanske inte lika många tröjor som de tre tidigare nämnda. Samtidigt är det inte hela världen om avkastningen på investeringarna uteblir.

Då kan man unna sig att då och då köpa in en mer färdig stjärna, som en Berbatov eller en van Persie, som kan bidra med det där lilla extra.

De mer okända namnen skulle sannolikt se det som en större ära att få spela för Manchester United, än de som redan är världskända och eftertraktade av samtliga klubbar med feta plånböcker.

På så vis binder man inte upp sig med en mittback för 80 miljoner pund eller en spelare med ligans största lönekuvert, där ingen av dem presterar. Följaktligen kan man pressa ned avgifter och arvoden och äntligen komma till bukt med den – milt uttryckt – skeva lönestrukturen.

Därför säger jag nej tack till en Declan Rice eller Harry Kane, som tillsammans sannolikt skulle kosta omkring tre miljarder, i sommar.

Låt scoutingdepartementet arbeta lite, snarare än att gå efter de namn som trendar på Twitter.

När jag läser att Manchester United identifierat en yngling från SC Braga som jag aldrig hört talas om, eller en hungrig och opretentiös japan från Hertha Berlin eller Galatasaray, då kommer jag att börja känna tillförsikt om framtiden igen.