Efter en höst med nästintill medieskugga kring Manchester United är nu strålkastarna åter riktade mot Drömmarnas teater.

Nåväl. Visst har det skrivits om Manchester United. Det gör det aldrig inte.

Men på grund av att prestationerna blivit som de blivit, spelarna spelat som de spelat och tränaren varit som han varit känns det som om det rått en sorts United-trötthet.

Åtminstone hos undertecknad.

Sedan det efter match tre i ligan stod klart att nej, det räckte inte med nya spelare och en stabsrockad, spelet ser ut som det gjorde förra säsongen ändå, är det som om vi bara väntat på det besked som kom förra veckan.

Eftersom det varit en lång transportsträcka ska inte heller jag vältra mig i det förflutna.

Det som kan konstateras är att vi är många som hade trott och hoppats på mer. Nu önskar vi ten Hag lite välbehövlig vila och lycka till i framtiden.

Ruud-eran är här!

I en match till.

Min tid som Unitedsupporter inleddes ungefär i samband med att van Nistelrooy lämnade Manchester bakom sig.

Historien, som jag då förstod den, var att han varit en fantastisk anfallare men sämre lagkamrat.

Att han under ett bråk med min stora idol, Cristiano Ronaldo, sagt åt honom att gå och gråta hos sin pappa – kort efter att portugisens far gått bort – gjorde att van Nistelrooy hamnade lågt i min bok.

Det var först långt senare, när annat ljus hade kastats över både Ronaldo och van Nistelrooy, som jag förstod att berättelsen var lite mer invecklad.

Nederländaren ska ha avsett assisterande tränare Carlos Queiroz med sin kommentar. Van Nistelrooy tyckte att Queiroz var väl omfamnande av Ronaldo och gav honom fördelar.

Kommentaren kan därför ses som ett uttryck för avundsjuka.

Illatajmad? Ja. Ondskefull? Nej.

Manchester Uniteds nya klubbledning har lyckats med konststycket att vara både saktfärdiga och handlingskraftiga på samma gång.

Många skulle nog hävda att ten Hag satt kvar alldeles för länge. Och de skulle ha en poäng, även om det är lätt att vara efterklok.

Medan det Glazer-tillsatta styret handlade först och frågade sen verkar INEOS dito ha agerat tvärtom.

När väl avskedet kom verkade deras rekryteringen av nästa tränare vara inne på sin slutfas.

Om bara några dagar heter Manchester Uniteds huvudtränare – en viktig distinktion i det nya ledarskapet jämfört med ten Hags roll som manager – Rúben Amorim.

Huruvida det är en bra rekrytering är inte jag rätt person att svara på.

Det (pytte)lilla jag sett har jag gillat – förmågan att krossa City får han gärna ta med sig till Old Trafford.

Något jag däremot ställer mig väldigt frågande till är de som försöker döma ut honom redan innan han påbörjat sin anställning.

”ten Hag var ju också en lovande tränare som dominerat i en mindre liga. Se hur det gick!”

Okej? Så vi ska ge upp på lovande tränarnamn för att det inte gick som vi hade hoppats den första gången vi försökte?

Mourinho hade vunnit både Premier League och Champions League och van Gaal både Champions League och tyska ligan när de kom till United.

Ole Gunnar Solskjaer klev in som förhållandevis oprövad – och tog hem noll titlar.

Så om vi inte kan ta in varken oerfarna, lovande eller erfarna tränare – vilka ska vi gå efter?

Manchester United går snart in i en ny tid.

Amorim-eran.

De två veckorna under van Nistelrooy kommer då vara blott ett – svagt – minne.

Ruud van Nistelrooy har hållit jollen flytande under en turbulent tid och lett laget med fast hand och beslutsamhet.

Kanske hjälper det att kunna leda genom exempel – han stod trots allt för 150 mål på 219 matcher under sin tid i Unitedtröjan.

Därtill verkar nederländaren ha en god relation till spelarna. Och deras förtroende.

Ruud van Nistelrooy har inte varit en del av tränarstaben i mer än några månader. Men han har hunnit lära känna spelarna – kunskap som skulle kunna förkorta Amorims startsträcka.

Därför hoppas jag att van Nistelrooy kommer få stanna, i enlighet med vad han själv verkar vilja.

Det skulle vara ett sätt att väva ihop den föregående eran med den nya.

Och det skulle påvisa en utveckling från de tvära kast vi sett i ledarstaberna vid tidigare ledarbyten.

Kanske, bara kanske, kan det få nästa era att bli annorlunda.