Säsongen avgörs i Gdańsk

För fyra år och två dagar sedan spelade Manchester United fotboll på Friends Arena i Stockholm. Motståndet var Ajax, kontexten Europa League-final. Två mål senare kröntes Mourinhos fotfolk till Europa-mästare …

… nåväl. Mästare för de som inte var bra nog att komma tillräckligt långt i Champions League, men som inte var så pass dåliga att de aldrig erbjöds chansen att pröva vingarna på kontinenten.

Så en sorts mästare, åtminstone.

Fyra år – ett riksdagsval i Sverige, ett presidentskifte i USA, ett tränarbyte i Manchester och en världsomspännande pandemi – senare står vi där igen. Förvisso inte på gräset i Friends Arena, men likväl i en Europa League-final.

Platsen den här gången är PGE Arena i Gdańsk och nu heter antagonisterna Villarreal.

Säsongens sista match mot Wolverhampton erbjöd ingen större indikation på vad vi kan vänta oss att få se ikväll. Inte för att den helt saknade sevärda skeenden – här tänker jag så klart på unge och svenske Elangas första mål i seniorlaget.

Fingervisningen uteblev därför att de flesta som väntas starta i Polen lämnades hemma.

Hursomhelst, med bärgandet av de tre poängen från Molineux är säsongen i hamn.

Lika snabbt som slutsignalen ljudit, lika snabbt kommer den. Genast kryper den fram från sitt mörka tillhåll – den ofrånkomliga frågan.

Var detta en godkänd säsong?

Det naturliga svaret, åtminstone för en statsvetarstudent, blir så klart: det beror på.

Vad menas med en godkänd säsong? Räcker det att det går att urskilja en förbättring från den föregående?

I så fall är den rent definitionsmässigt just godkänd. Åtminstone sett till placeringen. Tvåa kontra trea. 66 poäng mot 74 poäng.

Dessutom ska vi ju faktiskt spela final ikväll. Semifinalspöket från föregående säsong har vi frigjort oss från.

Så rent krasst rör sig Ole Gunnar Solskjærs nya projekt, åtminstone så här långt, i rätt riktning. Samtidigt saknas det fortfarande bärande byggstenar. Spelare att täppa luckorna i truppen med och en tilltro till den egna förmågan lyser fortfarande med sin frånvaro.

Ur ett inte lika krasst helhetsperspektiv blir kanske svaret mindre självklart.

Transfersommaren, alltså säsongens startsträcka, såg till en början ut att bli ännu en besvikelse.

Att Donny flyttade norröver var välkommet, men att han skulle spendera stora delar av sin tid på bänken var ganska väntat redan från början. Hans ankomst var mer av en helgardering än ett tomrum som fylldes.

Till skillnad från Gud, som vilade på den sjunde och sista dagen, valde Woodward och hans rekryteringsgäng att göra det motsatta.

Ingen jämförelse i övrigt, förresten.

Under transferfönstrets sista skälvande timmar anlände ytterligare fyra nyförvärv.

Det ska erkännas att jag till en början var skeptisk – åtminstone till de två ”senior”-värvningarna. Men visst har det blivit bra. Telles blotta närvaro har förvandlat Luke Shaw till ligans bästa vänsterback och Cavani har spottat in mål. Rädslan för en ny Sánchez-saga har snarare påmint om då Ibrahimovic anslöt 2016.

Dessutom har Amad, under de få spelminuter han erbjudits under våren, visat prov på varför han redan vid 18-års ålder blivit så omtalad.

Också säsongen började i oroväckande tecken. Förlust i hemmapremiären mot Crystal Palace. Utklassning mot Tottenham i fel riktning, också det på Old Trafford.

En Champions League-sejour som började positivt upphörde redan i början av december. Från en mycket lovande position för avancemang, till utslagna.

Det var emellertid efter att vi lämnat den riktiga Europa-kampanjen som saker och ting började se mer självsäkra ut. 6-2 mot Leeds. 3-2 mot Liverpool i FA-cupen. 2-0 mot seriesegrarna City.

Ytterligare ett 6-2 resultat, men denna gången mot Roma.

Dessutom fick vi dels en revansch, dels vara högst delaktiga i Jose Mourinhos hädanfärd från Premier League – åtminstone för den här gången – genom att hamra in en av de sista spikarna i hans Tottenham-kista.

Vår fixa idé av att släppa in det första målet i varje match för att sedan vända och ta hem de tre poängen är inget annat än oroväckande. Det känns onödigt.

Måste vi vara underdogs för att våga prestera?

Samtidigt vill jag slå ett slag för att idrottsläraren Ole visat alltmer taktisk finkänslighet.

Emellertid lämnar han fortfarande mycket att önska vad gäller rätt byten i rätt tid.

Så, är säsongen godkänd?

Visst tycks vi fortfarande röra oss på rätt håll. Samtidigt vill jag mena att mycket hänger på matchen ikväll.

Vart och vartannat uttalande som kommit från Carrington sedan Ole tog över, från både honom och från spelarna, har handlat om suget, begäret, av att plocka hem en titel.

Nu står vi i en final, med goda chanser att göra just det. Vinna något.

Spelarna kommer att kliva ut på det där polska gräset som favoriter.

Det oroar mig.

Ikväll handlar det inte om att slå uppåt; det handlar om att utföra det jobb som förväntas.

Klarar vi det?

Det är här den avgörande punkten för säsongens godkännande ligger, vill jag mena. Visst har vi krupit framåt i placeringarna jämfört med föregående säsong.

Men har det hänt något med självförtroendet?

Finns vinnarmentaliteten? Eller kommer vi att vika ned oss under pressen, som i så många semifinaler de senaste åren?

Huruvida avancemanget framåt ska fortsätta under också nästa säsong, huruvida vi kanske till och med ska kunna utmana om Premier League-titeln, beror på om våra spelare är redo mentalt.

Om de viktigaste stegen i rätt riktning har tagits beror på om Manchester United lämnar Gdańsk med en pokal i bagaget. I så fall är säsongen klart godkänd.

Svaret får vi ikväll.