Loading
Sir Bobby Charlton har Manchester Uniteds målrekord och hade länge också rekordet för antal matcher i klubben. Han överlevde München och var tio år senare en ledande spelare när United vann Europacupen för första gången. På söndag ska Charlton hyllas, då Old Traffords södra läktare byter namn till Sir Bobby Charlton Stand.
Det här dokumentet publicerades i mars 2016 när Sir Bobby fortfarande var den som hade gjort flest mål för Manchester United. Det rekordet har sedermera Wayne Rooney tagit över. Dokumentet uppdaterades med en andra epilog i oktober 2023, efter Sir Bobby Charltons död.
Den 29 maj 1968 kompletterade Bobby Charlton samlingen. Han var sedan tidigare engelsk mästare, FA-cupvinnare och världsmästare. Efter Uniteds seger mot Benfica på Wembley kunde han så äntligen också titulera sig Europamästare.
Han borde ha varit världens lyckligaste. Han borde ha festat natten lång.
”För att vara helt ärlig kan inte återge mina känslor vid det tillfället. Trötthet, definitivt. Det jag minns är vad det betydde att krama om lagkamrater som Bill Foulkes, Nobby Stiles och Shay Brennan, som hade varit involverade så länge – och kanske framför allt Bill eftersom han, som jag, hade varit på det snöiga flygfältet och sett vårt lag, våra vänner, förstöras,” skriver Sir Bobby Charlton i sin självbiografi My Manchester United Years.
”Jag vet att det var en förståelse att någonting var över, någonting som hade dominerat våra liv så länge. Jag gick in i omklädningsrummet och sänkte två flaskor öl…”
Han gick och la sig tidigt den kvällen, han orkade inte mer. Världens lyckligaste var han nog aldrig, åtminstone inte efter München.
Bobby Charlton (egentligen Robert Charlton) föddes i Ashington den 11 oktober 1937. Ashington är en småstad i Northumberland, ett par mil norr om Newcastle i nordöstra England. Som ung älskade han fotboll, drömmen var att bli fotbollsspelare. Hans alternativ var en karriär som fotbollsjournalist, ”det skulle vara det näst bästa, för journalister kommer in på matcherna gratis”.
Han var bra på fotboll, inte lika bra i skolan. Bobby lyckades emellertid skaffa sig ett stipendium till Morpeth Grammar School. Det var bara ett problem, på Morpeth spelades det rugby. Så som världen var på den tiden skulle det effektivt ha kunnat stoppa Bobbys fotbollskarriär innan den ens hade börjat.
Nu hade Bobby emellertid redan visat framfötterna som fotbollsspelare och James Hamilton, rektor på hans gamla skola, tyckte att det skulle vara vansinne att kasta bort fotbollstalangen. Tillsammans med Bobbys driftiga mamma Cissie gick Hamilton till kommunfullmäktige och vädjade om att Bobby skulle få byta skola. Tack och lov fick han göra det, varför han istället började på Bedlington Grammar, där det spelades fotboll.
Bobby Charlton höll på Newcastle som ung, det är det naturliga när man växer upp i Ashington. För Bobby var dock spelet viktigare än tröjfärgerna och han fick upp ögonen för Manchester United efter den fantastiska FA-cupfinalen 1948, då Matt Busbys lag vann med 4-2 mot Blackpool.
Som 14-åring fick Bobby chansen i skollandslaget. Ett år senare upptäcktes han av Manchester United, vars scout Joe Armstrong hade tipsats om den talangfulla ynglingen. Det var den 9 februari 1953 när Armstrong för första gången såg Bobby spela fotboll. Bobby gjorde inte sin bästa match den dagen men Armstrong var imponerad, så pass intresserad att Bobby omedelbart fick ett erbjudande av United. ”Jag menar inte att smickra dig, men din son kommer spela för England innan han är 21,” sa Armstrong till Cissie Charlton. Men smickrad var precis vad Bobbys mamma blev, en utstuderad taktik av United som visste att det oftast var mammorna som bestämde.
Det var emellertid inte tal om att Bobby skulle nappa på första bästa erbjudande. Han fortsatte att imponera för skollandslaget och våren 1953 hade han erbjudanden från 18 olika klubbar. Till slut föll valet ändå på United, exakt varför vet bara de inblandade. Det har spekulerats i att United betalade pengar under bordet men det förnekas av alla inblandade. I nordost var det ilsket. Sunderland hade bommat sin chans genom att inte visa tillräckligt stort intresse, det kunde folk förstå. Däremot var det inte många som förstod att Bobby nobbade Newcastle. Det var ju det naturliga valet, allra helst som Bobbys syssling Jackie Milburn var anfallare i Newcastle och hade alla möjligheter att övertyga Bobby om klubbens förträfflighet. Det har förstås förnekats, men det sägs att Milburn istället avrådde Bobby från att välja Newcastle.
Hur som haver med det, den 16 juni 1953 skrev Bobby Charlton ändå på för Manchester United. Inledningsvis gick han på skola i Stretford men det fungerade inte, delvis för att United inte hade informerat skolan om att Bobby skulle spela fotboll för United. Istället hittade man ett jobb åt Bobby och han jobbade vid sidan av fotbollen tills han skrev sitt första proffskontrakt på sin 17-årsdag. Han bodde hos Mrs Watson tillsammans med sju lagkamrater, däribland Billy Whelan, David Pegg och Duncan Edwards.
”Jag menar inte att smickra dig, men din son kommer spela för England innan han är 21,” sa scouten Joe Armstrong till Cissie Charlton.
Det var inte givet att han skulle lyckas i United, innan han kom till klubben var han alltid den stora stjärnan. I Uniteds juniorlag – han började i det som kallades femtelaget – var han dock bara en i mängden. United trodde emellertid på Bobby och han drillades hårt av Jimmy Murphy. Det hände att Bobby beklagade sig över att Murphy gick så hårt åt honom, tills han insåg att det var för hans eget bästa.
Tre år i rad – 1954, 1955 och 1956 – var Bobby med och vann FA Youth Cup (Uniteds Busby Babes vann totalt fem år i rad). Till mångas förvåning dröjde emellertid a-lagsdebuten. Inte ens 56 mål på 47 matcher i junior- och reservlagen var tillräckligt för att slå sig in i Busbys lag.
Bobby Charlton var förhållandevis gammal när han till slut gjorde sin a-lagsdebut, som kom blott fem dagar före hans 19-årsdag. Det var, passande nog, Charlton som stod för motståndet. Bobby borde ha avstått den matchen, då han led av en fotskada. Det var så illa att han knappt kunde använda högerfoten. När Matt Busby frågade hur foten var ljög Bobby: ”Den är fantastisk.” Han belönades för lögnen och han sköt två av målen i Uniteds 4-2-seger. Några månader senare sköt Charlton sitt första hattrick, givetvis mot Charlton. Tyvärr gjorde han inga fler matcher mot Charlton i karriären.
United vann engelska ligan 1957 och Bobby spelade tillräckligt många matcher för att få en vinnarmedalj, men han var långt ifrån ordinarie. Han gjorde lumpen den säsongen. Först var tanken att han skickas iväg på krig men United hade pli på armén och Bobby placerades istället på tjänst i Shrewsbury och han fick ledigt när han behövde. Runt årsskiftet 1957/58 etablerade han sig som ordinarie i United. Det började talas om en landslagsplats men själv trodde han att han snart skulle vara tillbaka i reservlaget.
Namn: Sir Robert Charlton
Född: Den 11 oktober 1937 i Ashington, Northumberland, England
Längd/vikt: 173 cm/72 kg
Position: ytter, offensiv mittfältare, anfallare
Till United: Den 16 juni 1953 (lärling), proffs den 11 oktober 1956
Lämnade United: Den 28 april 1973, slutade
Debut: Den 6 oktober 1956, mot Charlton (h), gjorde två mål
Sista match: Den 28 april 1973, mot Chelsea (b)
Seniorkarriär: Manchester United (1956-73, 606 ligamatcher/199 mål), Preston North End (1974-75, 38/8), Waterford (1976, 3/1)
Karriär som manager: Preston North End (1973-75, spelande manager 1974-75), Wigan Athletic (1983, tillfällig manager)
Landslag: 106 landskamper/49 mål för England
Titlar: engelsk mästare tre gånger (1957, 1965, 1967), Europacupen en gång (1968), Charity Shield två gånger (1965 (delad seger), 1967 (delad seger)), VM-guld en gång (1966)
Meriter: Ballon d’Or 1966, FWA Footballer of the Year 1966, utsedd till VM:s bästa spelare 1966, invald i English Football Hall of Fame, PFA Merit Award, FWA Tribute Award, Laureus Lifetime Achievement Award, BBC Sports Personality of the Year Lifetime Achievement Award
Bobby Charlton kommer från en fotbollsfamilj. Fem av hans morbröder spelade professionell fotboll. Mest berömd var dock hans syssling Jackie Milburn, som var anfallsstjärna i Newcastle (177 ligamål) och engelsk landslagsman. Och så har vi förstås Bobbys storebror Jack Charlton…
Det var på mamman Cissies sida som fotbollstalangen fanns. Pappa Bob Charlton brydde sig över huvud taget inte om fotboll. Bob jobbade i kolgruvan där han var en arbetsmyra … när hans två söner spelade semifinal i VM 1966 gick Bob Charlton och jobbade som vanligt.
Jack och Bobby är på många sätt så olika som två bröder kan vara. Jack är och var utåtriktad, frispråkig och charmig. Han älskade att argumentera. Bobby var diplomatisk och försiktig. Bobby tog efter sin far, Jack tog efter mamma. Bortsett från fotbollen hade bröderna heller inga gemensamma intressen.
Även på fotbollsplanen var Jack och Bobby som natt och dag. Bobby var en naturbegåvning, han sågs tidigt som en framtida landslagsman. Ingen trodde att Jack ens skulle bli proffs. Bobby var en flärdfull offensiv spelare, Jack var en destruktiv försvarare. Bobby var den bättre spelaren, men det ingen tvekan om att Jack Charlton var en mycket bättre manager.
Idag har bröderna Charlton ingen närmare relation. ”Ingen kan någonsin ta det här ögonblicket ifrån oss,” sa Bobby till Jack när bröderna kramades efter VM-finalen 1966. Ganska snart skulle deras relation emellertid förstöras. Förenklat berodde det på att Bobbys fru Norma inte kom överens med Cissie Charlton. Bobby valde fruns sida, Jack valde förstås mammans sida och det var det. Jack var dock alltid övertygad om att Bobby var den bästa fotbollsspelaren, inte bara i familjen utan i världen.
Det finns förstås också en del likheter mellan bröderna. De har det som vi brukar kalla vinnarskalle. Och även om de var varandras motsatser på planen så finns det likheter i karriären. Bobby stannade i 20 år i United, Jack var 23 år i Leeds. Båda slog rekordet för antal matcher i klubben (även om Ryan Giggs nu har passerat Bobby). Privat har de också livslånga förhållanden utan skandaler med sina fruar.
Bobby Charlton var levnadsglad när han slog igenom i United. Inte sällan syntes på Manchesters nattklubbar. Ja, han till och med köpte en nattklubb tillsammans med Shay Brennan och Wilf McGuinness. Nattklubbsägandet varade dock inte ens en dag, Matt Busby hade koll på sina spelare och pekade på en klausul i spelarnas kontrakt som sa att de inte fick göra affärer utan Uniteds medgivande. Så var det med.
Historien om München har jag redan berättat. Bortamatchen mot Röda Stjärnan var Bobbys första bortamatch i Europacupen, han hade precis spelat till sig en ordinarie plats i laget.
Bobby Charlton gjorde två av Uniteds mål i 3-3-matchen mot Röda Stjärnan.
Efter två misslyckade startförsök i München var det nervöst i Unitedlägret. Tommy Taylor och David Pegg hade hört att det var säkrare att sitta långt bak i planet, i en tragisk missberäkning bytte de plats med Bobby Charlton och Dennis Viollet.
Bobby tappade medvetandet när planet kraschade. Harry Gregg trodde att han var död men drog ändå bort honom från planet. Innan ambulansen var på plats hade Bobby rest sig. Fysiskt klarade sig Bobby förhållandevis bra, bara lindriga skador och chock men han fick ändå stanna på sjukhuset en tid. Först dagen efter förstod han vad som hade hänt. Han hade en tysk bredvid sig i sjukhussalen…
”Tysken började läsa högt från en tidning. När han fortsatte och sa att Dave Pegg, Eddie Colman och Tommy Taylor var döda ville jag inte höra mer. Jag kunde bara inte tro det och jag ville inte göra det. Jag höll för mina öron för honom men han bara fortsatte och fortsatte. Jag trodde att han aldrig skulle sluta. Det var den värsta mardrömmen i mitt liv.”
Senare har Bobby Charlton sagt att han tänker på München varenda dag. Fysiskt klarade han sig som sagt relativt bra, emotionellt var han kanske den som drabbades allra hårdast. Han var nära vän med Tommy Taylor och David Pegg. Han sörjde de som dog och kände sig skyldig för att han själv överlevde. ”Jag kunde inte acceptera det på en lång tid och jag kände mig tömd på känslor,” skrev han 1967.
Jag kunde bara inte tro det och jag ville inte göra det. Jag höll för mina öron för honom men han bara fortsatte och fortsatte. Jag trodde att han aldrig skulle sluta. Det var den värsta mardrömmen i mitt liv.
Bobby lämnade sjukhuset den 14 februari. Det blev inte bättre när han kom hem. Olyckan var på många sätt mer närvarande i England, där den fortfarande dominerade nyheterna. Han övervägde att sluta spela men till övertygade hans mamma honom att fortsätta spela.
Den 1 mars 1958 gjorde han comeback efter olyckan, då United spelade 2-2 mot West Brom i FA-cupen. Han växte upp som spelare, han tvingades göra det. Före olyckan var han en spelare i mängden, kanske ordinarie men inte mer. Efter olyckan var han lagets lysande stjärna. Han tog mer plats på planen, mer ansvar, han ville alltid ha bollen. Säsongen 1958/59 gjorde han sin målmässigt bästa säsong i karriären, hans 29 mål var en starkt bidragande orsak till att United slutade på en fantastisk andraplats i ligan.
Olyckan förändrade Bobby Charlton. Det är väldigt sällsynt att han pratar om den, inte ens med familj och vänner, inte ens med lagkamrater. Även före olyckan var han rätt tystlåten men han var ändå en sprallig ung grabb, fortfarande omogen. Kort tid efter olyckan var han en allvarlig vuxen människa.
Det är ingen tvekan om att han led av en depression efter olyckan. Han blev tillbakadragen och han hade stora humörsvängningar. Ena dagen hoppade han i sängen, nästa dag svarade han inte på tilltal.
Bobby hade också problem med de nödvändiga förändringarna i United efter München. Han hade svårt att acceptera de nya spelarna, framför allt de inköpta. Han skapade inte samma band till lagkamraterna som han hade tidigare.
I början på 1960-talet träffade han Norma Ball som han gifte sig med. De har två döttrar. Idag känner vi Bobby Charlton som en välvårdad gentleman, det är till stor del Normas förtjänst. Innan de träffades var Bobby inte överdrivet mån om sitt yttre.
Bobby var alltid välkammad, även när han inte hade så mycket hår. Redan som 17-åring började han tappa hår. Han försökte dölja den kala fläcken och överkamningen blev så Bobby Charlton-frisyren i hela världen. ”Sättet jag drog det över var verkligen korkat. När jag tänker på det nu frågar jag mig själv: ’Varför gjorde jag så?’” sa Bobby 2001.
Vill man vara elak säger man att Bobby Charlton är tråkig och introvert, han gillar inte att träffa nya människor. I en snällare beskrivning är han en diplomatisk gentleman. Han är tystlåten, försiktig och punktlig. Han gillar inte att argumentera men han viker sig inte för den sakens skull i en diskussion.
Sättet jag drog håret över var verkligen korkat. När jag tänker på det nu frågar jag mig själv: ‘Varför gjorde jag så?’
Bobby hade svårt att komma överens med sina lagkamrater. ”En lång tid ville jag inte ha något att göra med Bobby och undvek att prata med honom eller ens passa bollen till honom,” sa George Best, som i sin tur inte fick många bollar av Bobby. Paddy Crerand förklarar: ”Alla kom överens med George, förutom Bobby. De var i tvist och jag kan förstå varför. Bobby är en fin renlevnadsmänniska som tycker att alla andra också ska vara perfekta.” Crerand och även Denis Law hade, liksom Best, svårt för Bobby.
Legenderna Denis Law, Bobby Charlton och George Best är känd som Manchester Uniteds heliga treenighet. Idag står de staty utanför Old Trafford, mitt emot statyn på Sir Matt Busby. Trots det hade Bobby ingen bra relation till Best och Law.
Till skillnad från många andra lagkamrater var han dock bra med de unga spelarna i klubben, åtminstone när han väl kände sig bekväm med dem. Då hade Bobby alltid ett gott råd att bjuda på. Shay Brennan och Nobby Stiles tillhörde vännerna i laget.
Drygt två månader efter München debuterade Bobby Charlton i det engelska landslaget. Det troliga är att olyckan påskyndade hans landslagsdebut men det är inte självklart, det hade spekulerats i att han var landslagsaktuell före olyckan. Skottland stod för motståndet och Bobby sköt ett av målen i en engelsk 4-0-seger. I sin andra landskamp gjorde han båda målen då England vann med 2-1 mot Portugal.
I nästa landskamp skulle England spela mot Jugoslavien på bortaplan, i Belgrad. Ingen hade kunnat klandra Bobby om han inte ville följa med. Men han var pragmatisk och insåg att han var tvungen att flyga för att ta sig dit han ville komma. Det blev en mardrömsresa, som innefattade flygproblem. Ännu värre blev det på fotbollsplanen, England åkte hem med en 5-0-förlust i bagaget. Bobby Charlton var bedrövlig i den matchen.
Han var med i den engelska truppen i VM i Sverige, 1958, men han fick ingen speltid. Ett kontroversiellt beslut av den engelska landslagsledningen.
Fyra år senare spelade Bobby VM i Chile. England gick förvisso vidare från gruppspelet men var chanslösa i kvartsfinalen mot blivande världsmästaren Brasilien. Alf Ramsey tog sedan över landslaget och lovade att England skulle bli världsmästare 1966.
I början på landslagskarriären hade Bobby Charlton främst spelat vänsterytter. Ramsey valde dock att spela honom centralt. Det var inte problemfritt och när Bobby petades från landslaget i slutet på 1964 spekulerades det i att landslagskarriären var över.
Alf Ramsey bestämde sig för att byta ut Bobby Charlton, som vi kände var hjärtat i deras lag. Ramsey gjorde ett så stort misstag som bytte ut honom.
Icke det, innan säsongen var över var han tillbaka i landslaget. I april 1965 gjorde Jack Charlton landslagsdebut och bröderna Charlton blev de första bröderna att spela tillsammans för England på 1900-talet.
England fick en dålig start på VM 1966, bara 0-0 mot Uruguay. Bobby Charlton lättade på de engelska nerverna med 1-0-målet mot Mexiko och England gick till slut enkelt vidare till kvartsfinal, där Argentina besegrades efter en hård och ful batalj. Semifinalen mot Portugal var däremot en öppen och välspelad affär. England vann med 2-1 efter två mål av Bobby Charlton, som förmodligen gjorde sitt livs bästa landskamp.
I finalen fick Bobby i uppdrag att stoppa Västtysklands nyckelspelare Franz Beckenbauer, som i sin tur fick i uppdrag att stoppa Charlton. ”Jag beundrar Charlton mer än någon annan spelare, även Pele,” har Beckenbauer sagt. De två stjärnorna tog ut varandra och gjorde en slät figur i finalen. England blev världsmästare efter förläning.
”Vad finns det att vinna nu?” undrade Bobby när han kramade Jack efter slutsignalen. ”Vi får se till att vinna det igen,” svarade Jack. Charltonbröderna hade som sagt vinnarskalle.
Bobby Charlton fick plats i VM:s drömelva och fick senare det året guldbollen som Europas bästa spelare.
Det var inte självklart att Bobby skulle få plats i VM-truppen 1970. Han började bli gammal och värmen i Mexiko ansågs inte gynna honom. Till slut valde Ramsey ändå att satsa på hjältarna från 1966. England tog sig vidare från gruppen och gick mot en säker seger i kvartsfinalen mot Västtyskland. Bobby Charlton var bäst på planen … tills Ramsey fick för sig att spara honom inför semifinalen. Västtyskland hann reducera innan bytet genomfördes men Ramsey stod ändå på sig och Bobby fick vandra av planen. Det var det sista vi såg av Bobby Charlton i landslagströja, Västtyskland vände och vann efter förlängning.
”Alf Ramsey bestämde sig för att byta ut Bobby Charlton, som vi kände var hjärtat i deras lag. Ramsey gjorde ett så stort misstag som bytte ut honom,” kommenterade Beckenbauer efteråt.
Engelska landslagsspelare får en keps när de spelar i landslaget (därav caps för landskamper). Bobby var på lekhumör när han hade samlat ihop 100 stycken.
Kvartsfinalen mot Västtyskland var Bobbys 106:e landskamp, ett nytt rekord. Han gjorde 49 landslagsmål, också det rekord. Landskampsrekordet rök redan 1973, då Bobby Moore gick förbi. Målrekordet höll sig betydligt längre, först 2015 lyckades Wayne Rooney med bedriften att göra 50 mål för England.
Debut: Den 19 april 1958, mot Skottland (b), gjorde ett mål
Sista match: Den 14 juni 1970, mot Västtyskland (n)
A-landslaget: 106 matcher/49 mål
U23: 6 matcher/5 mål
England Youth: 1 match/1 mål
England Schoolboy: 4 matcher/5 mål
Stora turneringar: VM 1958, 1962, 1966, 1970, EM 1968
Efter den fantastiska andraplatsen 1959 sjönk United sakta i tabellen, då effekterna av München tydliggjordes. Säsongen 1962/63 var Uniteds klart sämsta efter kriget … i alla fall i ligan.
I cupen gick det bättre, mycket bättre. Att Leicester City var favorit i finalen säger ändå det mesta om Uniteds status just då. Men United var numret starkare än Leicester. Denis Law gav United ledningen efter en halvtimme och David Herd ökade på ledningen efter knappa timmen. Leicester reducerade förvisso men Herd gjorde mål på nytt några minuter senare och United vann med 3-1. Äntligen fick Bobby Charlton bli cupvinnare, äntligen fick han vinna igen.
Bobby Charlton och Bill Foulkes firade dock inte lika mycket som de andra grabbarna. ”Det var ett särskilt talande ögonblick efter matchen. Då de andra grabbarna sprang runt planen stod Bobby och jag bara och tittade på varandra. Vi hade varit där två gånger och förlorat. Vi hade varit i München och kommit tillbaka och i den här stunden var det omöjligt att tänka på någon annan än grabbarna som vi hade lämnat där, för att aldrig återvända,” sa Foulkes senare.
Cupsegern blev en språngbräda för United. Bobby Charlton flyttades in centralt och George Best debuterade. United slutade tvåa i ligan 1964 för att sedan bli engelska mästare 1965. Cuptriumfen och därefter framgångarna i ligan gav också United chansen att spela i de europeiska turneringarna. Matt Busbys sista storlag hade tagit form.
United blev engelska mästare på nytt 1967. Bobby Charltons tredje titel. En ny chans i Europacupen.
United vann med 4-1. Tio år efter München var Manchester United äntligen Europamästare. Cirkeln var sluten.
United ställdes mot Hibernians från Malta i första omgången, givetvis en enkel seger. Sarajevo var en tuffare nöt i omgång två och polska Górnik Zabrze ställde till besvär i kvartsfinalen men United vann med totalt 2-1 två gånger om.
I semifinalen väntade Real Madrid. United fick bara med sig 1-0 från mötet på Old Trafford och spanjorerna var favoriter inför returen. Efter en halvlek på Bernabéu ledde Real med 3-1. I pausen uppträdde United som ett slaget lag, tills någon påpekade att det faktiskt bara skilde ett mål. United kvitterade genom David Sadler och sedan blev Münchenöverlevaren Bill Foulkes matchhjälte för United.
United ställdes mot Benfica i finalen på Wembley. Det blev en tät match. Bobby Charlton gav United ledningen men Graca kvitterade. Eusebio fick friläge mot Alex Stepney men Uniteds målvakt räddade. Det blev förlängning.
Förlängningen var bara två minuter gammal när George Best gjorde det matchvinnande målet. Två minuter senare gjorde födelsedagsbarnet Brian Kidd 3-1 till United. Bobby Charlton gjorde sitt andra finalmål fem minuter senare, det återstod 21 minuter men matchen var över.
United vann med 4-1. Tio år efter München var Manchester United äntligen Europamästare. Cirkeln var sluten.
SÄSONG
D1
MÅL
TOT
MÅL
1956/57
14
10
17
12
1957/58
21
8
30
16
1958/59
38
29
39
29
1959/60
37
18
40
21
1960/61
39
21
42
21
1961/62
37
8
43
10
1962/63
28
7
34
9
1963/64
40
9
54
15
1964/65
41
10
59
18
1965/66
38
16
54
18
1966/67
42
12
44
12
1967/68
41
15
53
20
1968/69
32
5
48
7
1969/70
40
12
57
14
1970/71
42
5
50
8
1971/72
40
8
53
12
1972/73
34 (2)
6
39 (2)
7
Totalt
604 (2)
199
756 (2)
249
Tabellen visar matcher och mål i Football League Division 1 (D1) och totalt (TOT).
”Det är de explosiva momenten i hans spel som kommer att leva kvar i minnet,” skrev Geoffrey Green om Bobby Carlton 1969. ”Hans uttunnande ljusa hår som fladdrar i vinden, han har rört sig som ett skepp i fullt segel. Han hade alltid en elementär kvalitet med bollen eller då han accelererade genom en lucka omgiven av en förvirrad fiende.”
Bobby Charlton spelade framför allt som ytter, oftast till vänster, eller som offensiv mittfältare men han spelade ibland också som toppforward (inside left eller outside left, med den engelska terminologin som gällde på den tiden). I början på karriären spelade han primärt vänsterytter men i mitten på karriären, runt 1963 i United och något senare i landslaget, fick han en centralare position.
Själv föredrog han att spela centralt. ”Som ytter kan jag bara vara med i matchen i sporadiska sekvenser. Som centerforward är jag med i matchen hela tiden,” kommenterade han när han fick chansen centralt i United.
Förbundskapten Alf Ramsey tyckte att Bobby var bäst centralt och det var också konsensus bland åskådare och journalister. Alla hade inte samma uppfattning. ”Jag kunde aldrig förstå att vi inte använde Bobby mer på kanten. När han spelade på mittfältet slog han oundvikligen långpassningar till kanterna, som var bra för åskådarna för det såg spektakulärt ut. Men det var också utmärkt för motståndarna för det gav försvararna tid att omorganisera sig. […] Jag har alltid trott att United skulle ha gjort fler mål om Bobby hade använts mer på [kanten],” sa Denis Law.
Något överraskande får han ofta kritik för sitt spelsinne, framför allt i början på karriären fattade han ofta felaktiga beslut. ”Och de flesta i laget hatade att spela med honom för han hade ingen hjärna i sitt huvud, ingen fotbollshjärna alls. Han visste inte när han skulle hålla [bollen] och när han skulle spela den. […] Senare förtjänade han alla fantastiska saker som sades om honom, för hans hjärna och hans fötter förenades,” säger Harry Gregg.
Mer kritik riktas mot hans duellspel, han förlorade för många 50/50-dueller och han var inte bra på att tackla. Han hade ett fruktat skott men han gjorde förvånansvärt få mål genom att storma in i boxen. Bobby var också dålig på huvudet. Så dålig att när han gjorde mål på nick i Europacupfinalen mot Benfica var hans intention att skarva bollen till en lagkamrat…
Men svagheterna bleknar i jämförelse med hans styrkor. Ursprungligen var han högerfotad men han tränade upp vänstern så till den grad att inte ens Jack Charlton kunde säga om Bobby var högerfotad eller vänsterfotad. När han debuterade i Uniteds a-lag hade han så ont i högerfoten att han knappt kunde använda den, men det var en bagatell för Bobby Charlton.
Han var sällan skadad och var han skadad kunde han ofta trotsa smärtan och spela vidare. Han missade nästan aldrig en träning och han gav alltid sitt yttersta. Han var dedikerad, hängiven. Även om han förlorade många dueller så var han modig, han tvekade aldrig att ge sig in i situationer där det skulle göra ont. Han var ofta som bäst när det gällde som allra mest. På många sätt var han en tränares drömspelare.
Bobbys största styrkor var i offensiven. Han var en flärdfull spelare med fin teknik. Han sköt ofta, hårt och välriktat. Inte för inte var han länge bästa målskytt både i United och i landslaget, trots att han sällan spelade toppforward (det ska dock konstateras att hans målsnitt inte är jämförbart med de bästa anfallarna). Han hade bra krossbollar, även om han kanske inte alltid använde dessa till lagets fördel.
Bobby var snabbast i laget, snabbare än George Best. Han var bra på att dribbla men inte på det konventionella sättet – oftast slog han bollen förbi sin motståndare och sprang ikapp den. Han spelade oftast på instinkt (en av anledningarna till att han inte lyckades som manager) och trots att hans kroppsfinter var av det enklare slaget så lyckades han nästan alltid lura motståndaren med dessa, även på den yttersta elitnivån.
Det är de explosiva momenten i hans spel som kommer att leva kvar i minnet. Hans uttunnande ljusa hår som fladdrar i vinden, han har rört sig som ett skepp i fullt segel.
Så var Bobby Charlton förstås också en gentleman, respekterad även av domarna. Fick han en smäll så reste han sig utan att klaga. I december 1966 vann han överlägset då domarna hade en omröstning om vilken spelare som var det bästa föredömet på planen.
Under sin långa karriär fick han bara två varningar och den ena visste han inte ens om att han fick. I den fula VM-kvartsfinalen mot Argentina 1966 drog han bort en motståndare som attackerade Jack Charlton. Det var innan domarna började med gula och röda kort och Bobby uppmärksammade aldrig att han antecknades i domarens block. Det gjorde ingen annan heller. Det var först då Fifa 1998 gick igenom alla VM-turneringar som varningen uppmärksammades. Sin andra varning, den första han var medveten om, fick Bobby i Charity Shield 1967, då han inte höll avståndet på en frispark.
Hur bra var Bobby Charlton? Tja … en av de bästa.
1937-10-11: Bobby Charlton föds i Ashington, Northumberland
1953-02-09: Manchester Uniteds scout Joe Armstrong ser honom spela för första gången
1953-06-16: Skriver på för Manchester United som lärling
1954-05-26: Vinner FA Youth Cup för första gången
1954-10-11: Skriver på sitt första proffskontrakt med Manchester United
1955-04-30: Vinner FA Youth Cup för andra gången
1956-05-07: Vinner FA Youth Cup för tredje gången
1956-10-06: Debuterar i a-laget i hemmamatchen mot Charlton, gör två mål i en 4-2-seger
1957-02-18: Gör sitt första hattrick för Manchester United i 5-1-segern borta mot Charlton
1957: Engelsk mästare för första gången
1958-02-06: Överlever flygolyckan i München
1958-03-01: Gör comeback efter olyckan då United spelar 2-2 borta mot West Brom i FA-cupen
1958-04-19: Debuterar i engelska landslaget i en 4-0-seger borta mot Skottland, gör ett mål
1959-05-28: Gör sitt första hattrick för England i 8-1-segern borta mot USA
1963-05-25: Vinner FA-cupen
1965: Engelsk mästare för andra gången
1966-07-30: Blir världsmästare
1966: Utses till Europas bästa spelare
1967: Engelsk mästare för tredje gången
1968-05-29: Vinner Europacupen
1969: Utnämns till OBE
1970-06-14: Gör sin sista landskamp i 3-2-förlusten mot Västtyskland
1973-04-28: Gör sin sista match för Manchester United i 1-0-förlusten borta mot Chelsea
1973-75: Manager för Preston, spelande manager 1974-75
1974: Utnämns till CBE
1976: Spelar fyra matcher för irländska Waterford
1978: Spelar en match för australiska Newcastle KB United
1980: Spelar matcher för de australiska klubbarna Perth Azzurri och Blacktown City
1980-83: Direktör för Wigan
1983: Tillfällig manager för Wigan Direktör för Manchester United Utnämns till Knight Bachelor, blir Sir Bobby Charlton Södra läktaren på Old Trafford döps till Sir Bobby Charlton Stand Diagnosticeras med demens Sir Bobby Charlton dör
Efter Europacuptriumfen 1968 var Matt Busbys krafter slut. Han gjorde en säsong till som manager innan han 1969 lämnade över till Wilf McGuinness. Det var inget bra val. Busby var en manager som gav spelarna extrem frihet, han litade på att spelarna skulle lösa uppgiften. McGuinness ville däremot styra det mesta in i minsta detalj, effekten av det var att spelarna blev osäkra på planen.
McGuinness hade också svårt att vinna spelarnas respekt. För att visa vem som bestämde petade han Bobby Charlton och Denis Law men han fick aldrig över spelarna på sin sida.
Samtidigt tappade Bobby i kvalitet, något han inte riktigt kunde hantera. Kanske fortsatte Bobby spela för länge, George Best tyckte åtminstone det. Stämningen i klubben var mycket dålig den här tiden, det var ofta bråk på träningarna och det fanns en överhängande det var bättre förr-känsla i klubben.
Innan han lämnade United hamnade Bobby i konflikt med Busby. Bobby höll Busby som ytterst ansvarig för problemen i United och han menade att den förre managern inte gjorde tillräckligt för att hantera Bests attityd- och alkoholproblem. Busby hade också lovat att Bobby skulle vara bäst betald i klubben men det visade sig att Law hade marginellt bättre betalt. För Bobby var det inte så mycket en fråga om pengar, hade det handlat om pengar hade han lämnat United för Spanien eller Italien, det var mer en principfråga. När Bobby återvände till United som direktör hade han dock rökt fredspipa med Busby.
Bobby Charlton fick sin testimonial 1972. Den sista tiden i United var dock miserabel och han bestämde sig till sist för att sluta efter säsongen 1972/73. En som var glad för det var Uniteds nya manager Tommy Docherty, som insåg att Bobby inte längre höll måttet. Men Docherty visste också att det skulle vara ett impopulärt beslut om han gjorde sig av med Bobby, så han var glad att Bobby tog beslutet från honom. Docherty var kritisk till mycket i United, som han beskrev som ”en klubb fylld av cancer”. En av få saker som inte var föremål för kritik var Bobby Charltons attityd på träning.
Bobby Charlton gjorde sin sista match för Manchester United den 28 april 1973, talande nog för tiden en förlust borta mot Chelsea. Efter matchen hyllades Bobby i mittcirkeln. Totalt gjorde han 758 matcher och 249 mål för United, båda rekordnoteringar.
Han var emellertid inte klar med fotbollen. Sommaren 1973 tog han över som manager för Preston North End. Det började bra och i november nosade Preston på en plats i förstadivisionen. Sedan gick det dock utför, det stod snabbt klart att Bobby Charlton inte var överdrivet talangfull som manager. Förlusterna radades upp och Preston åkte ur andradivisionen. Samtidigt vann Jack Charlton, som också gjorde sin första säsong som manager, andradivisionen med Middlesbrough…
Bobby fick behålla jobbet och bestämde sig också för att göra comeback som spelare. Det gick aningen bättre och Preston placerade sig på den övre halvan i tredjedivisionen. I början på säsongen 1975/76 avgick Bobby då Preston sålde försvararen John Bird mot hans vilja. Det har spekulerats i att det var ett sätt för Preston att forcera ut Bobby utan att behöva sparka honom.
Han tackade nej till ett erbjudande från Stockport, han kände sig klar med fotbollen i de lägre divisionerna. Han spelade dock en uppvisningsmatch för Stockport och senare gjorde han fyra matcher och ett mål för irländska Waterford.
Han gillade inte managern Ron Atkinson, taktiken var fel, värvningarna var fel och Bobby var också kritisk till att Atkinson inte stoppade dryckeskulturen i klubben.
Efter en kort tid som affärsman återvände Bobby Charlton till fotbollen 1980, då som direktör för Wigan. Klubben satsade högt och hade nyligen valts in (ja, valts in) i Football League och 1982 gick Wigan upp i tredjedivisionen. Man hade dock överspelat finanserna och hamnade i problem, Wigan var nära att rasa ur direkt. Managern fick sparken och Bobby tog över. Det var sista gången han jobbade som manager. Den här gången gick det aningen bättre och han lyckades rädda kvar Wigan i tredjedivisionen, även om han förlorade fler matcher än han vann. Efter säsongen tackade han för sig, både som direktör och manager.
Han hade sedan en kort sejour som spelare i Sydafrika och han drev även fotbollsskolor. Senare var David Beckham en av eleverna på Bobbys fotbollsskola.
Bobby återvände till Manchester United 1984, då han erbjöds en roll i styrelsen. Han fick en del kritik av gamla spelare, då det såg som ett svek mot Sir Matt Busby, som inte kom överens med ägaren Martin Edwards. Bobby tänkte dock pragmatiskt och inte emotionellt.
Han gillade inte managern Ron Atkinson, taktiken var fel, värvningarna var fel och Bobby var också kritisk till att Atkinson inte stoppade dryckeskulturen i klubben. Bobby Charlton var en starkt bidragande orsak till att Atkinson fick sparken. Bobby och övriga i styrelsen var överens om att satsa på Alex Ferguson. Bobby anses också ha varit en stark anledning till att Ferguson aldrig fick sparken, men i efterhand insisterar styrelsen förstås att det aldrig var tal om att skotten skulle få sparken.
Bobby Charlton hedrades med spelarföreningens merit award 1993. Samtidigt utsågs Paul McGrath (då i Aston Villa, tidigare i United) till årets spelare och Ryan Giggs fick pris som årets unga spelare.
När Manchester United 1991 blev ett aktiebolag fick Bobby Charlton nöja sig med en plats i fotbollsstyrelsen istället för en plats i bolagsstyrelsen. Hans inflytande har därefter blivit allt mindre. Han har dock fått kritik för att han inte agerade då Glazer tog över klubben.
Bobby Charlton adlades 1994 och blev då Sir Bobby Charlton. Idag sitter han kvar i fotbollsstyrelsen men hans inflytande är begränsat, i praktiken har han idag en ambassadörsroll. Den 21 maj 2008 vann United Champions League i Moskva. Samma dag gjorde Ryan Giggs sin 759:e match för United och slog därmed Bobbys rekord. Sir Bobby har fortfarande målrekordet i United men det hänger på en skör tråd.
På söndag ska Sir Bobby Charlton alltså hyllas. Old Traffords södra läktare, den gamla huvudläktaren, kommer att döpas om till Sir Bobby Charlton Stand. Förtjänar han en läktare?
Givetvis, är det spontana svaret. Givetvis gör han det
I år är det 60 år sedan Sir Bobby Charlton debuterade för Manchester United. Totalt har Sir Bobby spenderat mer än 50 år i klubben, som spelare eller som direktör. Det går möjligen att hitta någon som har spenderat längre tid i klubben, beroende på hur man räknar. Men ingen jämförbar person har lika många år i klubben.
Han är en legend, en ikon … inte bara i Manchester United utan i fotbollen i stort. Vi ska vara stolta att Sir Bobby Charlton tillhör vår klubb.
Men…
Old Trafford har bara fyra läktare. Sir Alex Ferguson har fått den ena och den västra läktaren kommer alltid att vara Stretford End. Efter Sir Bobby Charlton Stand finns bara en läktare kvar. Är det verkligen otvivelaktigt säkert att han om hundra år kommer att vara en av de tre största i klubbens historia? Är han det ens idag? Det finns goda argument för att hålla Ferguson och Sir Matt Busby högre och även Ryan Giggs är där uppe och nosar, allra helst om man beaktar titlarna.
I mars 2016 satt Sir Bobby Charlton tillsammans med Sir Alex Ferguson och Albert Morgan, tidernas bästa materialförvaltare, på City och Manchester Stadium och såg United vinna med 1-0 mot Manchester city.
Vi kan åtminstone slå fast att Sir Bobby Charlton tillhör en av de absolut största. Sen om han är etta, femma eller tia… spelar det egentligen någon roll? (Han är bättre än tia.)
Bobby överlevde München och var med och förde United tillbaka till toppen. När han slutade spela hade han gjort flest matcher och mål både för Manchester United och för England. Han är en legend, en ikon … inte bara i Manchester United utan i fotbollen i stort. Vi ska vara stolta att Sir Bobby Charlton tillhör vår klubb.
Avslutningen på livet blev jobbigt för Sir Bobby Charlton. Hösten 2020 diagnosticerades han, som så många andra före detta fotbollsspelare, med demens.
Sir Bobby Charlton avled den 21 oktober 2023.
Vila i frid, Sir Bobby Charlton. Du är en av de allra största i fotbollshistorien.
Huvudkälla för det här dokumentet är Leo McKinstrys briljanta bok Jack & Bobby.
