Ska han få jobbet – eller?
När jag påbörjar denna text har jag ännu inte landat i en åsikt. Men kanske kan något av argumenten bita sig fast lagom till den sista punkten. ”Jag är besviken ... Carrick har noll personlighet, tråkig, kunde inte ta Middlesbrough ur Championship.” Så skrev en vän när det stod klart att Manchester Uniteds klubbledning föredrog ...
När jag påbörjar denna text har jag ännu inte landat i en åsikt. Men kanske kan något av argumenten bita sig fast lagom till den sista punkten.
”Jag är besviken […] Carrick har noll personlighet, tråkig, kunde inte ta Middlesbrough ur Championship.”
Så skrev en vän när det stod klart att Manchester Uniteds klubbledning föredrog Carrick framför Solskjaer.
Även om jag var något mer entusiastisk över engelsmannens stundande utnämnande var det svårt att argumentera mot.
Michael Carrick har varit mycket. En stabil och tillförlitlig mittfältare. En lugn kapten.
En fotbollstränare som kunnat laga efter läge.
Men rolig, spetsig eller karismatisk – det är han inte.
Han har haft samma mörkblå tröja, samma mörkare byxor med resor och samma vita skor under såväl sin första intervju som under alla efterföljande matchdagar.
Till hans försvar har han dock, lagom till vårens inträde, bytt sin öppna svarta rock mot en … öppen svart kavaj.
Hans möten med media är inte heller särskilt utmärkande.
Tidigare har Unitedtränarnas presskonferenser kunnat innehålla något att ta fasta på.
Kanske skvallrar deras blick om vad de egentligen tycker. Kanske säger de något spetsigt om en spelare. Kanske råkar de i dust med en journalist.
Så är det inte med Michael Carrick.
Han säger precis det man tror att han ska säga på precis samma sätt som han säger allt annat – precis varje gång.
Han är vältalig. Absolut.
Men till skillnad från sin företrädare kan Michael Carrick förmodligen säga nästan vad som helst. Det blir ändå inga rubriker.
Och kanske är det precis detta som Manchester United anno 2026 behöver.
”Man vill följa honom [Carrick], man vill kämpa för honom, man vill dö för honom på planen, och jag känner att det är vad vi har visat idag.”
Så sa Kobbie Mainoo efter slakten (nåväl) mot Liverpool.
Kobbies känslor är förståeliga givet de frostskador han ådrog sig under Amorim. Samtidigt hade kanske tacksamheten varit nästan lika stor för vem som helst som inte var portugisen.
Harry Maguires ord om landsmannen på tränarbänken är också positiva, om än inte lika översvallande.
”[…] resultaten talar för sig själva sedan tränaren kom in och formationen ändrades. Vi verkar bara plocka resultat. Jag tycker att matcherna tidigare, när Ruben var här, var många matcher 50-50 men vi slutade alltid med en förlust. Nu känns det som att det är tvärtom […].”
Manchester United under Michael Carrick har lyckats göra mål. Det gjorde inte Rúben Amorims dito.
Men hur bra har det varit egentligen?
Sett till enbart poängskörd är det givetvis svårt att klaga. Men att samtidigt hävda att vi alltid gjort oss förtjänta av de där vinsterna skulle vara att ljuga för sig själv.
Michael Carrick har släckt branden. Och han har gjort det med bravur.
Men betyder det att vi är helt säkra på att det inte finns glöd som ligger och pyr under bråten?
Under intervjuerna efter Liverpoolkrossen var Peter Schmeichel tydlig – Carrick borde erbjudas jobbet.
Därtill slog han fast att klubben borde agera redan nu för att kunna fokusera på nästa steg.
Precis som när den danske målvakten valde att ansluta till stadsrivalen går det också här att ifrågasätta hans omdöme.
Det är tre matcher kvar, följt av ett omedelbart skiftat fokus mot VM. Fotbollsvärlden kommer för en gångs skull ha blicken riktad bort från England och bort från Manchester United.
Låt oss invänta alla fakta innan vi fattar ett lugnt och välgrundat beslut.
På andra sidan spektrat av åsiktsdrivna forna Unitedspelare återfinns Gary Neville och Roy Keane.
De har grävt ned sig i samma skyttegrav: eftersom det inte blev någon ligatitel med Ole Gunnar Solskjaer kan det inte bli det med någon annan ex-Unitedspelare heller.
(Det finns alltså tv-bolag som är villiga att betala för dessa ”analyser.”)
Neville och Keane anser att United ska gå efter en världsklasstränare. Gott så.
Men innebär det alltså att de förkastat idéen om en stark sportslig ledning och en huvudtränare som snarare än på övergångar lägger fokus på taktik?
Det som de själva argumenterat för under alla år innan INEOS.
Skulle en Nagelsmann, Enrique eller Tuchel acceptera att inte kunna basa över vilka som rekryteras?
Eller ska vi ta in ett mellanting? En Iraola?
Föreställ dig då vad samma ”experter” kommer att säga om inte heller spanjoren åstadkommer omedelbara framgångar:
”Hur kunde INEOS släppa en beprövad Carrick för denna tjomme?”
Två saker kan vara riktiga samtidigt.
- Carrick har presterat över de flestas förväntningar.
- Mycket är sig likt från Amorims tid i klubben, med skillnaden att vi nu har det självförtroende som behövs för att bärja trepoängarna.
Vad händer när vi tappar det självförtroendet?
För det kommer vi att göra igen; precis som vi gjorde under – ursäkta den trötta jämförelsen – Solskjaer.
Är Carrick rätt kapten för att styra oss ur denna oundvikliga storm?
Vänder man på steken kan man fundera över vem som gjort sig mer förtjänt av förtroendet. Denna någon behöver dessutom, som bekant, vara tillgänglig i sommar.
Det är några matcher kvar.
Återigen: låt oss se hur Manchester United tar sig an dem innan vi fattar ett beslut.
Nu närmar vi oss den sista punkten i denna text.
Slutsatsen blir denna: om vi vid säsongens summering kan konstatera att det sett ungefär likadant ut under hela Carricks tid på tränarbänken, då är svaret ja.
Han ska få jobbet.
Med två asterisker.
Den första är att vi börjar med ett ettårskontrakt. Kanske med en ensidig option från klubbens sida om att kunna förlänga med ytterligare ett år.
Då har vi gjort risken med utnämndandet så liten som möjligt.
Asterisk två?
Att han får ett bidrag för att kunna uppdatera sin garderob.