Smekmånad

Michael Carrick, räddaren i nöden, han behövde två matcher för att visa på att Amorim är en usel tränare som spelar spelare ur position, som inte anpassar sig och som själv är för envis för sitt eget bästa. Eller är det verkligen så? Är fakta på kort tid sanning? Eller är det här bara ”the new manager bounce”?

Det är naturligtvis tunga vinster mot Manchester City och Arsenal, två topplag som tävlar om titeln. Jag köper det. Jag köper inte att vi efter två lyckosamma resultat hamnar i ett läge där Amorim är piss och och Carrick är en gudagåva. Det är för svart och vitt, och jag är mer en gråzons person. ”New manager bounce”, det är inte för inte det används väldigt ofta men det är inte så pass enkelt. Inte enligt mig.

Amorims sejour blev till slut allt annat än bra. Men det vi har lärt oss om dagens Manchester United, vi har en tendens att vinna över lag som har mer bollinnehav än oss, det verkar ha varit en stående ekvation. Vi har under Amorim presterat väl mot lag som Arsenal, Liverpool, City och Chelsea. Det är ingen nyhet. Nu gör vi det igen och hamnar i ett läge där vi ska ge Carrick den permanenta tränarrollen, vissa kanske är ironiska, vissa kanske inte. Men det är svårt att navigera genom bruset och Carrick ska inte vara en permanent tränare, han kan fungera tills sommaren sen får vi revidera och recensera.

Förstå mig rätt, jag är nöjd med Carrick för tillfället det är en okej lösning. Sen kommer det en sommar och då får vi se vilka tränare som finns tillgängliga. Men skepticismen är ett faktum. Visst ny ledning, men vi har inte prickat rätt sedan Sir Alex Ferguson och då har vi haft legendariska demontränare till de mest lovande tränarna i Europa utan några som helst resultat. Och vem ska vi ens försöka att ge oss efter?

Tyskt i Tuchel eller Nagelsmann? Engelskt i Southgate? Österrikiskt i Glasner? de Zerbi som verkar få sparken av Marseille? Efter över ett decennium av misslyckanden så vet jag inte ens själv längre vad jag vill. Förr i tiden kunde man känna en optimism eller en åtrå efter en tränare. Man valsade runt på steppen och kände sig som conquistadorerna i tjuren Ferdinand. Spanandes efter den starkaste och den bästa. Ancelotti, Klopp och Guardiola 2013, Zidane och Mancini. Visst har vi fått stora namn ändock men till vilken nytta. Vi har gått igenom van Gaals och Mourinhos, ten Hags och Amorims. Solskjaers, van Nistelrooy och Carricks och inget har fungerat.

Med den vetskapen och med vetskapen om att det med all sannolikhet inte kommer vara Michael Carrick som styr den här bottenlösa skutan under nästa säsong så faller jag mer i den pessimistiska livbåten. Åtrån har förmultnat och mynnat ut i någon form av depression. Det kommer att bli någon, det är fakta, vem det blir vågar jag inte ens spekulera i längre. Men det gör Carricks arbete lättsamt.

Men det sagt, jag vet inte vad för ambitioner Carrick har, jag kan tänka mig att han gärna hade velat vara tränare för Manchester United men medveten om det inte blir så. Det gör att det är ganska så raksträcka för honom fram till sommaren. Inget att vinna, inget att förlora – det är för mig ganska tacksamt. Visst han kan höja sina aktier för att träna något annat lag genom bra prestationer, kanske locka till sig en tränarroll i Wrexham eller Coventry, men det är väl det? Och det är absolut inget fel med det, och han kan få andra tränarjobb om han vill ha det, oavsett utfall av det femton-ish matcherna som är kvar den här säsongen.

En smekmånad med andra ord, lite beröm, lite pengar i fickan, inte på Mauritius eller i något annat Karibisk land utan i Manchester. Det hade kunnat vara värre och jag tror på riktigt att de här sista månaderna innan vi summerar säsongen kommer bli ganska trevliga och vi kommer att tycka om Carrick exakt lika mycket då som vi gör idag.