Loading
Tre säsonger i rad, lika länge som Manchester United har spelat i FA Women’s Super League, har de slutat på en fjärdeplats. Idag ligger klubben trea.
Damernas framskjutna Europamästerskap sparkades igång den 6 juli.
Nästan 70 000 åskådare såg drabbningen mellan hemmanationen England och Österrike – på Old Trafford.
Matchen slutade 1-0 till turneringens organisatörer.
England flög fram genom gruppspelet med tre segrar, varav två mycket övertygande.
Även Spanien tvingades se sig besegrat mot England i en kvartsfinalerna. Näst på tur var Sverige.
Den skandinaviska nationen hade tagit sig vidare till slutspelet genom två vinster och en oavgjord match.
Men anglosaxerna visade sig övermäktiga. Den 26 juli på Bramall Lane i Sheffield skickades svenskorna hem efter att ha släppt in fyra bollar, varav en signerad Alessia Russo.
Kvar fanns bara tyskorna.
Så framför en publik på 87 192 som också tagit sig till Wembley kom till sist fotbollen hem.
2-1 slutade matchen efter övertid. En av målproducenterna var ingen mindre än Ella Toone.
Tre Manchester United-spelare skrev därmed historia som de första att vinna ett EM medan de tillhörde klubben.
Och dessutom på första försöket.
Mary Earps, Alessia Russo och Ella Toone.
Under sommaren bestämde sig även Nikita Parris att ansluta sig till klubben.
En dryg månad senare sparkade tre av dessa fyra igång Manchester Uniteds säsong mot Reading.
Sedan dess har laget spelat nio matcher. Sju av dessa resulterade i segrar, en i ett oavgjort resultat och bara en i en förlust – mot Chelsea, ligaledarna.
Även om själva spelet lämnat en del övrigt att önska måste poängskörden anses klart godkänd så här långt.
Samtidigt säger det någonting om konkurrensen i ligans toppskikt. Med ett tapp på sammanlagt fem poäng så här långt ligger Manchester United bara trea.
Uniteds poängsnittet per match är bättre i det här skedet än vad det varit när någon av de tidigare WSL-säsongerna tagit slut.
Det vetenskapliga i att räkna så går kanske att ifrågasätta, men jag inbillar mig att det åtminstone säger någonting om någonting.
Trots denna starka poängskörd är det i sin ordning med en bekännelse. Detta är den säsong, sedan Manchester United Women bildades, som undertecknad följt laget minst.
Vari detta beror vet jag faktiskt inte. Sannolikt grundar det sig i en mix av olika faktorer.
En av dessa kan vara att jag kände mig emotionellt tömd när den föregående säsongen tog slut – på grund av herrarnas totala kollaps.
Som ett resultat har den där längtan mellan matcherna också för herrarna i många fall uteblivit.
En annan anledning kan vara den stora rotationen av spelare inom damfotbollen.
Samma gäller till viss del för Allsvenskan – en anledning till att mitt intresse även där har en tendens att gå upp och ner.
Även om laget alltid är så mycket mer än de individuella spelarna vill man, jag, känna något för dem.
Och det tar tid innan man ”lär känna” dem.
Med det sagt kan det givetvis bli fel på det andra hållet. Inte minst Manchester Uniteds herrar har demonstrerat detta – spelare som stannat alldeles för länge.
Lex Phil Jones. Lex Juan Mata. Lex Jesse Lingard.
Listan kan göras lång.
Återstoden av Manchester United Womens säsong har alla möjligheter att fortsätta som den gjort hittills.
Marc Skinner har gett indikationer på att man tänkt iklä sig spenderarbyxor under januarifönstret. Rätt spelare in och det finns en chans att verkligen knyta till sig den där Champions League-platsen.
Även om England gjorde väsen av sig i Europa under sommaren har det gått desto sämre för engelska klubbar i kontinentens turnering de senaste åren.
Manchester United behövs.
Bortom våren väntar en ny säsong. Och om utvecklingen för klubben ska fortsätta i rätt riktning behöver också rätt beslut fattas innan dess.
Högst på prioriteringslistan måste vara att förlänga de utgående kontrakten med Alessia Russo och Ona Batlle; två spelare som gärna får bli konstanter i Skinners bygge.
Sannolikt står Manchester United inför ett ägarbyte. Vad detta kommer att utmynna i är i detta skede omöjligt att svara på.
Allt som oftast är det dumt att vänta sig för mycket. Men förhoppningsvis fortsätter satsningen på damsidan oavsett vilka som tar över – allt annat vore huvudlöst.
Så länge vi kan lita på det bör våren, och det som väntar bortom sommaren, vara något att se fram emot.
