De senaste åren räknar jag kallt med förlust när Brighton står på andra sidan.

Så är det bara.

Jag räknar även med de misstag som United bjuder på för att ge Brighton segern.

1-2 på sydkusten var inget överraskande överhuvudtaget.

Allt är precis som väntat – som vanligt.

Men man vänjer sig fan inte.

Jubel!

• Ett mål! Fint också – från Mazraoui till Amad och väl värt ett mål även om Brightonförsvarare styrde in den.
• Även den bortadömda fullträffen var frukten av ett Unitedanfall ur den gamla skolan. Nu kanske jag överdrev när jag skrev det under rubriken “jubel” eftersom VAR tagit bort just den delen av fotbollsupplevelsen. Även om det känns som att agera jukebox på repeat att gnälla på VAR så kan jag inte låta bli att dra upp det igen.
• Bortastödet. Alltid så underbart att höra. Det glädjer åtminstone lite efter en sån här smärtsam käftsmäll.

Hatar:

• VAR. Vedervärdigt, En styggelse. Bort med eländet så fort som möjligt. Det är så sanslöst vidrigt. Visst, det är solklar offside, men ingen vid sina sinnens fulla bruk hade tyckt att det skulle dömas bort om inte VAR funnits.
• Lika magiskt som det är att avgöra på stopptid, lika smärtsamt är det att drabbas av det. Och United har under det senaste decenniet drabbats av det allt oftare.
• Att det inte heller var en oförtjänt seger för Brighton. Det ska inte vara så här, men så är den bittra sanningen. United är ett lag för platserna 5-8. Då förlorar man på sydkusten.

Underpresterar:

• Offensiven. Utan en utpräglad anfallare blir givetvis anfallsspelet lidande, men det borde gå att skapa mer ändå med tanke på den uppsjö av kvalité som finns.
• Defensiven så klart i flera lägen. Vid första målet hamnar Maguire fel, men samtidigt är en ännu större fråga vad Casemiro pysslar med när han bara tittar boll.
• Rashford. Alltid. Gör aldrig mål längre. Skapar ingenting. Ser bara allmänt uppgiven ut. Men ten Hag verkar ha oändligt med tålamod med den forne storanfallaren.
• United på fasta situationer. Och det sista målet ska vi inte prata om … eller det ska vi: Hur i herrans namn kan åtta fullblodsproffs titta boll och glömma bort tre motståndare i det läget?! Obegripligt.

Frågetecken:

• Bruno utbytt i det läget? Ytterst märkligt.
• Går det verkligen att spela Mount och Bruno tillsammans? Oavsett om Fernades lirar “falsk” anfallare? Jag är tveksam. När han lämnade matchen i paus skapade vi mer framåt, men tappade samtidigt en del kontroll på mitten.

… and finally:

• Vi lär få vänja oss vid den här typen av matcher även under den här säsongen. Erik ten Hag har fått förtroendet att vara en del av det “nya United” och nu är det upp till honom att ge oss en trupp och prestationer med hopp om framtiden. Än så länge kan vi åtminstone se embryon till ett mer homogent spel och mer taktiskt tänk i många situationer.