Going on up to the spirit in the sky, it’s where I’m gonna go when I die …

För mig och min generation ligger kanske Cristiano Ronaldo närmast till hands när man talar om Manchester Uniteds legendariska nummer 7.

För de före oss rimmar David Beckham troligen bäst för de flesta, och för dem födda något tidigare finns ingen annan än Eric Cantona.

Men för Manchester United som klubb tycks en vara ouppnåeligt höjd över dem alla – George Best.

Häromveckan skulle Belfastsonen ha fyllt 74, om han ännu vore i livet. Tragiskt nog förlorade han en närmast livslång kamp mot alkoholism 2005, blott 59 år gammal.

I den andra änden av livet föddes George Best den 22 maj 1946 i stadsdelen Cregagh i östra Belfast.

Redan vid femton års ålder upptäcktes han av Manchester United-scouten Bob Bishop. ”Jag tror mig ha funnit ett geni till dig”, ska han ha skrivit i sitt telegram till Matt Busby.

Kuriosa är att Best strax före avvisats från sin lokala klubb Glentoran för att ha varit ”för liten och lätt”; något som för tankarna till när The Beatles avvisades av skivbolaget Decca, eller hur Joanne Rowlings Harry Potter kammade hem hela tolv refuseringsbrev innan den slutligen publicerades.

Den första sejouren i Manchester blev kort – redan efter två dagar blev hemlängtan övermäktig och han återvände till Nordirland. Under sin andra tur anställdes Best som springpojke för Manchester Ship Canal. Tack vare detta kunde han träna med klubben två dagar i veckan.

Debuten för a-laget kom den 14 september 1963 i ett möte med West Bromwich Albion på Old Trafford. Då var Best sjutton år gammal. Nästa framträdande kom först i december då han också gjorde sitt första mål i en 5-1 vinst mot Burnley.

Då säsongen 1963-1964 summerades hade George Best stått för 26 framträdanden och sex mål.

Tidigt stod det klart för samtliga inblandade att han besatt en teknisk förmåga utöver det vanliga. Motståndarna svarade med att spela hårt och/eller fult. Busbys kontring blev att utsätta Best för ”våldsamma, stundtals brutala” träningssessioner.

Således härdades och drillades nordirländaren i konsten att undvika tacklingar.

1964-1965 blev George Bests första hela säsong med a-truppen. Den slutade med en ligatitel, något som torde rendera ett godkänt betyg.

Vid nitton års ålder ådrog sig nordirländaren också utländskt kändisskap efter att ha stått för två mål i en kvartsfinal i Europacupen mot Benfica. Rubriken ”O Quinto Beatle” – ”Den Femte Beatles-Medlemmen” – prydde de portugisiska rubrikerna dagen efter.

Andra smeknamn han samlade på sig under United-karriären var ”Belfast Boy”, ”Georgie” och ”Geordie”.

1967-1968 blev det visserligen ingen ligatitel, men väl en Europacup-seger. Finalen – återigen mot Benfica – på Wembley gled in på övertid när nummer sju fick bollen. Han gjorde en skottfint på målvakten José Henrique och placerade sedan läderkulan i öppen kasse.

Ytterligare två mål från Brian Kidd och Bobby Charlton gjorde att slutresultatet summerades till 4-1.

Europacup-titeln var viktig på många sett. Den hjälpte inte bara George Best att plocka hem Ballon d’Or 1968. Inte heller stannade det vid ett namntillägg för Matt Busby.

Viktigast av allt var den ovärderliga symbolik vinsten skulle innebära för klubben som stort. Medaljerna hämtades hem bara tio år efter München-katastrofen.

Den heliga treenigheten bestående av George Best, Denis Law och Bobby Charlton fortsatte peppra in mål under säsongen 1968-1969, men laget som helhet höll inte måttet.

Manchester United slutade på elfte plats i ligan och Busby tillkännagav sin stundande pension.

Klubben skulle inte hämta sig på årtionden. Liksom suget från ett fartyg som går under till sjöss, drogs Best med när klubben sjönk. Säsongen 1972-1973 tillhörde nordirländaren det gamla gardet, som knappt talade med de unga och mindre talangfulla spelarna.

Inte mindre än två gånger under denna period sade Best att han ämnade pensionera sig. Han mottog också flera reprimander för klandervärt uppförande.

Julen 1972 försvann han i Londons nattliv, något som slutade med en avstängning och att hans namn präntades på transferlistan. Georgie arresterades också anklagad för att ha stulit en pälskappa, ett pass och ett check-häfte, något som han visserligen skulle frias från.

George Bests sista match iklädd en Manchester United-tröja kom den 1 januari 1974 borta mot Queens Park Rangers. Säsongen slutade med en relegering för klubben och Bests oundvikliga flytt från Manchester.

Efter Manchester United studsade nordirländaren mellan klubbar och kontinenter i ett decennium innan han till slut lade skorna på hyllan 1984.

Innan Cristiano Ronaldo eller David Beckham överhuvudtaget var påtänkta blev George Best en av fotbollens första kändisar. Inte bara på, utan också utanför gräsplanen. Med en livsstil fylld av alkohol, kvinnor och extravagans tillskrevs Best en rockstjärnestatus.

”Jag spenderade mycket pengar på sprit, kvinnor och snabba bilar – resten slösade jag bara bort.”

”1969 slutade jag med både kvinnor och alkohol – det var de värst tjugo minuterna i mitt liv.”

Det är lätt att glorifiera citat som dessa. No regrets, #YOLO och allt det där.

När George Best låg på sin dödsbädd, med illgul hy och slangar som sammankopplade hans halsen med livsuppehållande maskiner, ska han ha bett om att bli fotograferad. Fem dagar före sin bortgång, publicerade sedan News of the World bilden, på Bests inrådan, med texten: ”Don’t Die Like Me.”

Han överlevde kanske the 27 club, men som så många andra med samma ryktbarhet gick han ur tiden på tok för tidigt.

Ramsan Spirit in the Sky som ekar över Stretford End var och varannan match bör betraktas i denna anda. En hyllning till den rockstjärna George Best var på fotbollsplanen, snarare än den sjukdom han kämpade mot utanför.

When I die and they lay me to rest, I’m gonna go on the p*ss with Georgie Best.