Idag avslutar vi försäsongen. Eller om det nu är så att vi inleder tävlingssäsongen. Därom tvistar folk.

När jag växte upp räknades Charity Shield – sedan 2002 kallad Community Shield, eftersom FA inte upplevde kraven för att få kalla det välgörenhet – som en träningsmatch. I Manchester Uniteds officiella statistik räknades matchen inte. Men någon gång i början på 2000-talet förändrades det och plötsligt blev det en officiell match.

Löjligt, tycker jag. Det är givetvis en träningsmatch!

Herregud, matchen spelas inte ens enligt tävlingsregler. United gjorde sitt allra första byte i Charity Shield 1956, då Manchester city besegrades.

So what? kanske ni tänker nu. Jo, ni förstår, avbytare blev tillåtna i engelsk fotboll först säsongen 1965/66. Vår första inhoppare David Gaskell befann sig på Maine Road som åskådare. Det slumpade sig så att målvakt Ray Wood blev skadad. Och eftersom ingen riktigt brydde sig om Charity Shield kom Matt Busby överens med citys manager om att unge Gaskell skulle få hoppa in i mål. Gaskell blev därmed Uniteds yngsta spelare någonsin.

Just byten är det som verkligen dikterar att Community Shield är en träningsmatch. De vanliga begränsningarna för hur många byten som tillåts har som regel inte tillämpats i Community Shield. Såvitt jag förstår det gäller det fortfarande, då det idag, om jag inte misstar mig (FA har inte bemödat sig med att publicera ett regelverk för matchen), ska vara tillåtet med sex byten.

Inte ens arrangören av matchen, det engelska fotbollsförbundet FA, tycker att det är en tävlingsmatch. I FA:s officiella regelverk slås det fast att FA Community Shield är en träningsmatch.

Men vi får väl ändå leva med att matchen idag räknas som officiell. Och min känsla är att lagen de senaste typ tio åren har värderat matchen betydligt högre än tidigare.

Vad som är givet är att United och city idag vill vinna. Men ändå med rimlig risk. För det är klart att alla inblandade idag prioriterar en seger nästa helg.

United och city har mötts två gånger i Charity/Community Shield. Dels som sagt 1956, då Dennis Viollet gjorde matchens enda mål. Dessutom 2011, då United vände tvåmålsunderläge till en 3-2-seger. Det är en av få gånger som Community Shield faktiskt har levt upp!

Men oavsett hur seriöst spelarna än tar uppgiften idag så är det oundvikligen så att det blir träning för många av spelarna. Båda lagen har ju ett antal nyckelspelare som inte har spelat sedan EM eller Copa América.

För United ser det inte överdrivet positivt ut inför den nya säsongen. Truppen har förstärkts med Leny Yoro och Joshua Zirkzee men Yoro är skadad och Zirkzee känns mest som ett framtidsnamn. Vi skulle förstås kunna räkna in Lisandro Martínez och Luke Shaw som nyförvärv. Om Shaw nu kommer att kunna spela boll den här säsongen. Att han saknas idag är egentligen inte anmärkningsvärt. Efter fjolårssäsongen är det rimligt att vi är försiktiga med vänsterbacken. Jag förutsätter att hans frånvaro idag handlar om riskminimering, snarare än att han har blivit skadad på nytt. Men med Raphaël Varane nu i Italien kan vi inte gärna påstå att backlinjen är uppgraderad.

Det stora frågetecknet är ändå mittfältet. Kobbie Mainoo är förstås en extrem talang men vi gör klokt i att fortfarande betrakta honom just som en talang. Han är inte redo att bära Uniteds mittfält i en hel säsong. Vi kan hoppas att han den här säsongen är ett år bättre än förra säsongen, men andra säsongen är ofta svår, det vet vi.

Bruno Fernandes har förstås sin självklara plats på mittfältet men utöver Bruno och Mainoo har vi ingen mittfältare som andas Unitedkvalitet. Jag har svårt att föreställa mig att Casemiro plötsligt ska studsa tillbaka och att Christian Eriksen ska göra det känns som ett skott från egen mållinje. Kanske kan Mason Mount göra nytta, men han känns mer som ett alternativ till Bruno än ett komplement. Om Scott McTominay blir kvar kommer han förstås göra sina mål, men sannolikt inte mycket mer än så. Unge Toby Collyer kan vi givetvis inte räkna med. Han har trots allt inte gjort en enda tävlingsmatch som senior.

Offensivt är Mainoos juniorlagskamrat Alejandro Garnacho däremot någon som definitivt borde vara ett år bättre nu. Och Amad har sett riktigt intressant ut under försäsongen. Det finns något där. En stor bonus är att en bra Amad begränsar mängden Antony.

Men även i ett best case scenario är det några år kvar tills Mainoo, Garnacho, Amad, Yoro, Zirkzee och Rasmus Hojlund dominerar på riktigt. De mest spännande delarna i vår trupp är för framtiden snarare än för nu.

Just idag är emellertid en dag då Manchester United vinner. Precis som vi gjorde på Wembley i maj. Det är ju därför vi ska spela boll idag.

Ni minns det väl?

Alejandro Garnacho och Kobbie Mainoo sköt FA-cupen till Manchester United.