Ten Hag är – förutsatt att det inte sker en sällan skådad vändning – på väg ut ur klubben. Det kan dröja några veckor, kanske månader, men vägen tycks alltjämt utstakad.

Varje gång jag högljutt klagar på en underprestation av laget, eller ett ofattbart tränarbeslut, säger min sambo med en hånfull ton och ett snett leende:

”Sa du inte att det kändes annorlunda med ten Hag?”

Under det första året med den flintskalliga nederländaren på bänken vidhöll jag att det på det stora hela visst kändes nytt, lovande, fräscht.

Två år senare är min enda livboj, för att inte sänka mig till några förnedrande bekännelser, att jag menade de orden när jag yttrade dem.

Idag är känslan borta.

Vecka 42 år 2024 känns inte det minsta annorlunda jämfört med samma vecka 2021.

Eller samma vecka 2018.

Historien verkar upprepa sig – igen. Och det börjar ärligt talat bli ganska tjatigt.

Med anledning av att ten Hags ställning i klubben (återigen) börjat ifrågasättas har det ofrånkomligen haglat rykten om vem som kan ta över.

Ett av de mer väntade, givet hans fortsatta popularitet i supporterleden, namn som dryftats i skvallertidningarna är Ole Gunnar Solskjaer.

Att tillsätta honom igen vore, milt uttryckt, ett dåligt beslut.

Detta även om det bara skulle vara en tidsbegränsad anställning – den där glädjeinjektionen som han stod för 2018 är nog svår att uppbåda igen hos en trupp som redan känner honom.

Även om undertecknad avgudar vår 20LEGEND måste det bli ett: nej, tack.

Att norrskens namn florerat i rubrikerna den senaste tiden har väckt en annan fråga.

Kändes det inte annorlunda också när Ole Gunnar Solskjaer satt på tränarbänken ?

När Solskjaer klev in blev det tydligt att Manchester Uniteds trupp var bättre än den presterat det sista halvåret under Mourinho.

Norrmannen visade genom bara sin ankomst att spelarna inte kommit till sin rätt under portugisen.

Han var glad. Han tog ansvar. Och han levde och andades Manchester United.

Så visst kändes det annorlunda – jämfört med Mourinho.

Men.

Till skillnad från när ten Hag anlände fanns det hela tiden ett erkännande av att vi hoppades på lite för mycket.

Att vi egentligen kanske visste att sagan om klubblegendaren som kom tillbaka för att frälsa oss var lite för bra för att vara sann.

ten Hag hade framgångar i ryggen. Han lovordades av sina gamla spelare. Han hade en spelidé och en filosofi.

Visst, han kom från Eredivisie, men han hade visat att han kunde prestera på de största scenerna.

Där fanns något att bygga på för framtiden. En stabil grund.

Något som vi varken haft under van Gaal, Mourinho eller Solskjaer.

Eller?

I oktober 2024 undrar jag om ten Hags sejour verkligen har varit så mycket bättre än Ole Gunnar Solskjaers.

Magkänslan – och korttidsminnet – säger att Solskjaer åtminstone lyckades vinna över de stora lagen.

Han verkade nästan ha klippkort på att utmanövrera Guardiola.

När ten Hags United möter ett av top-sex-lagen, säg Liverpool, får man vara glad om vi inte förnedras.

Nederländaren har å andra sidan knipit två cuptitlar. Det ska inte förringas.

Solskjaer åkte hem till Norge igen utan att lämna något avtryck i troféskåpet – som tränare.

Sett till poäng per match delar de förstaplatsen (och sistaplatsen) på 1.9.

Solskjaers vinstprocent var 55 %.

ten Hags, i skrivande stund är 57 %.

Förlustprocenten då?

Där vinner (förlorar) nederländaren igen med fyra procentenheter.

Solskjaer var alltså duktigare på att spela oavgjort.

Vad säger allt detta?

Att Solskjaer fick för mycket kritik som huvudtränare?

Att det inte är riktigt så mörkt under ten Hag som många försöker framställa det som?

Det ligger sannolikt i betraktarens ögon.

En slutsats är att det är väldigt jämnt. Åtminstone om man ska tro siffrorna.

Hur Solskjaers statistik blev vet vi redan. ten Hags siffror, procent och decimaler är ännu inte färdigräknade.

Men om han inte snabbt börjar öka avståndet till sin företrädare kommer vi snart bli varse om också hans bokslut.