Om vi ska ranka målvakter placerar jag Peter Schmeichel högst upp. Jag vet egentligen inte om jag anser att det är så eller om jag helt enkelt har bestämt mig för att det borde vara så. När jag växte upp, när jag började förstå vad fotboll är, var Peter Schmeichel målvakten i mitt lag. Han var bäst. Så var det och så ska det förbli. Punkt och slut.

Motståndaren får ett avgörande friläge. Vem vill du ha i mål?

Okej, okej. Alex Stepney räddade det allra viktigaste friläget.

Men ärligt talat. Alex Stepney är inte den bästa. Det går inte att påstå det.

Vill du ha Edwin van der Sar? Tja, du vill alltid ha Edwin van der Sar i mål. Förutom när alternativet är Peter Schmeichel.

David de Gea kanske? Just på ett friläge kanske han är ett alternativ på riktigt. Men låt säga att motståndaren slår ett inlägg. Vill du fortfarande ha De Gea? Tänkte väl det.

Vi testar Gianluigi Buffon. Kortärmat. En målvakt kan inte ha kortärmat. Han går bort. Lev Yashin? Finns det ens någon som faktiskt har sett honom spela? Han är nog bara en skröna.

Nej, vi har nog faktiskt bara Peter Schmeichel kvar.

Polacken Peter Bolesław Schmeichel föddes i Gladsaxe, utanför Köpenhamn, hösten 1963. Nej, det var ingen felskrivning. Pappa Tolek kommer från Polen och även om mamma Inger är danska så var Peter och hans tre systrar polska medborgare till november 1971, då barnen och pappan blev danskar i lagens mening.

Fotboll var det förstås i barndomen. Länge också handboll, där han var både utespelare och målvakt. Först när han flyttade till Manchester United tog handbollskarriären slut, även om han tog med sig lärdomar från handbollen till fotbollen.

Annars var det mycket musik i barndomen och pappan ville nog att sonen skulle bli musiker. Det fick bli en hobby.

Innan Schmeichel flyttade till England höll han sig i Köpenhamnstrakten. Hans första klubb var Høje-Gladsaxe och han framstod tidigt som en talang. En flytt till den större klubben BK Hero följde. Hero ansågs på den här tiden vara en av de bästa i landet på talangutveckling. Här arbetade sig Schmeichel uppåt och slutligen skulle han få chansen i a-laget.

Då hade laget blivit Gladsaxe-Hero BK, efter en sammanslagning med Gladsaxe BK. När Schmeichel debuterade hade laget precis blivit degraderade från den danska tredjedivisionen. Ändå gjorde Schmeichel ett par säsonger som senior i klubben innan han flyttade uppåt.

Flyttlasset gick till Hvidovre IF, där Schmeichel 1984 för första gången skulle få testa spel i den danska högstadivisionen. Fortfarande kombinerade han fotbollen med civilt arbete. Han hade en rad olika jobb. Först på en textilfabrik, sedan som städare på ett ålderdomshem, vidare till kontorsarbete för WWF, därefter typ golvläggare och slutligen arbetade han på en marknadsföringsbyrå.

Schmeichel etablerade sig tämligen omgående som förstaval i Hvidovre. Laget tillhörde inte toppskiktet i Danmark och 1985 blev det nedflyttning, trots att Schmeichel både räddade skott och tryckte in bollar i motståndarnätet. Som lagets straffskytt noterades han för sex fullträffar. Totalt skulle han göra elva mål i karriären (egentligen tolv, vi återkommer till det).

Sejouren i andradivisionen blev ettårig för Hvidovre, mycket tack vare Schmeichels bravader i mål.

Peter Schmeichel var nu redo för större uppgifter och inför säsongen 1987 flyttade han till Brøndby. Äntligen kunde han livnära sig som fotbollsspelare.

Landslagsspelare blev han också. Han debuterade i maj 1987, vid 23 års ålder. En anmärkningsvärt hög ålder för en målvakt som skulle pensionera sig som Danmarks meste landslagsspelare någonsin (han blev av med rekordet i oktober i år, då Simon Kjaer passerade). Schmeichel blev Danmarks förstamålvakt under EM 1988, där han fick vakta målet i de två avslutande gruppspelsmatcherna i en turnering där Danmark blev poänglösa.

Bättre gick det i EM 1992, även om Danmark inte ens kvalade in till turneringen. Mindre än ett par veckor före premiären fick Danmark emellertid en gratisbiljett, sedan Jugoslavien diskvalificerats till följd av FN-sanktioner. Schmeichel storspelade under turneringen, med notabla räddningar i match efter match. Mest minnesvärt kanske då han räddade Marco van Bastens straff i semifinalen. Schmeichel höll sedan nollan i finalen mot Tyskland. Han blev Europamästare och utsågs förstås till turneringens bästa målvakt.

Landslagskarriären skulle fortgå till 2001. Han spelade två EM till och dessutom VM 1998. Målskytt i landslaget blev han också, då han fick lägga en straff i en träningsmatch mot Belgien sommaren 2000.

Schmeichel blev kanske inte världskänd när han spelade i Brøndby men han etablerade sig som en av världens bästa målvakter. Han gjorde fem säsonger i den danska storklubben och blev mästare fyra gånger. Tre gånger blev han utsedd till årets målvakt i ligan och han prisades även som Danmarks bästa fotbollsspelare. Internationellt imponerade han då laget gick till semifinal i Uefacupen

Det var slutligen tillräckligt för att Manchester United skulle agera. Det första värvningsförsöket misslyckades. Danskarnas prislapp var för hög. Ett år senare skulle Schmeichels kontrakt snart löpa ut och då blev Uniteds förhandlingsläge bättre. Sisådär en halv miljon pund skickades till Brøndby i augusti 1991. Uniteds manager Alex Ferguson skulle senare beskriva det som ”århundradets fynd”.

Det är lätt att förstå varför. Schmeichel utsågs till världens bästa målvakt 1992. Och 1993.

Peter Schmeichel var Uniteds förstamålvakt från första dagen. Det var inte tal om att han hade värvats in i någon konkurrenssituation. Så var han också 27 år gammal när han blev Unitedspelare. Brøndby till Manchester United var ett stort steg då. Men inte tillnärmelsevis så stort som det skulle vara idag.

Det är ganska talande för hur annorlunda fotbollen var på den tiden. Fotbollen i Skandinavien, framför allt. Och då hade fotbollens modernisering ändå börjat. När Schmeichel växte upp var fotboll inget karriäralternativ.

Något som också var annorlunda var att målvakten fick plocka upp bollen med händerna vid bakåtpassningar. Den regeln ändrades 1992 och sista lag att utnyttja det som defensiv taktik var det danska lag som vann EM 1992. Typisk så kallad dansk gladfotboll.

Den regeländringen blev närmast universellt populär och Schmeichel var en av de som uppskattade ändringen.

Första säsongen i United slutade i stor besvikelse. För 25:e året i rad misslyckades United med att vinna ligan. Den här gången såg det länge positivt ut. Sedan ställde spelschemat till det, just när United drabbades av skador. I mitten av april spelade United fyra matcher på en vecka och ligatiteln gled laget ur händerna. Viss tröst fanns att finna, då United vann Ligacupen. I finalsegern mot Nottingham höll Schmeichel nollan.

Väntan på ligatiteln skulle bara bli 26 år lång. United blev engelska mästare 1993. Nyckeln till titeln var att United hade Englands bästa försvar och Schmeichel, som spelade varenda minut i ligan, höll nollan i 18 ligamatcher.

De nyblivna engelska mästarna hade inga problem att försvara titeln. United låg gick upp som tabelletta i omgång 4 och stannade där.

Peter Schmeichels Unitedkarriär kunde emellertid ha tagit slut i januari 1994. United hade kastat bort en 3-0-ledning på Anfield och fick nöja sig med en poäng. Alex Ferguson var mäkta förbannad i omklädningsrummet efter matchen. Ilskan riktades primärt mot Schmeichel.

Den danska målvakten accepterade inte att det var hans fel. Det kanske det inte var. Det spelar faktiskt ingen roll. Ferguson hade spelare han gillade att skälla på. Andra spelare behandlades annorlunda.

När Ferguson skällde svarade Schmeichel med värre ord.

”Jag sa de allra värsta sakerna,” förklarar Schmeichel, som nästan omedelbart ångrade sig. Då var det för sent.

Nästa träningsdag blev han inkallad till bossen.

”Jag måste sparka dig,” sa Ferguson. Schmeichel accepterade och bad managern om ursäkt.

Det kunde ha varit det. Räddningen för Schmeichel var att han ställde sig framför spelarna och bad om ursäkt. Ferguson stod utanför dörren och lyssnade och lät därefter saken vara utagerad.

(Det sägs åtminstone att det gick till så. Kolla aldrig en bra historia.)

Några år senare bråkade Schmeichel med Ian Wright, som anklagade dansken för att ha skrikit ”you fucking black bastard”. Schmeichel har alltid hävdat att det inte stämmer. Åklagarmyndigheten utredde det hela men då Wright inte ville vittna lades ärendet ned. Sedan de lagt skorna på hyllan har Schmeichel och Wright blivit kompisar.

United stormade vidare och vann inte bara ligan 1994 utan även FA-cupen. Schmeichel höll förstås nollan i FA-cupfinalen.

Säsongen 1995/96 var Peter Schmeichels säsong.

(Det var också Eric Cantonas säsong. Men nu berättar vi Schmeichels berättelse.)

”You can’t win anything with kids,” gormade Alan Hansen i Match of the Day.

Du kan inte vinna med bara barn. Men United hade en stomme av högsta klass, däribland målvakten Schmeichel.

Newcastle såg ut att gå mot en klar ligaseger men på våren var United ostoppbara. Under säsongens andra halva höll Schmeichel nollan i 13 av 19 matcher, varav sju slutade 1-0 till United.

Allra bäst var han den 4 mars, då United mötte Newcastle på bortaplan. Hemmalaget bombarderade Uniteds mål bara för att se skott efter skott stoppas av den danska målvakten.

Matchen vann United med 1-0 sedan Eric Cantona avgjort.

Peter Schmeichel prisades som Premier League Player of the Season. Han är den enda målvakten som har fått den utmärkelsen och förmodligen kommer det förbli så. Som regel går priset till den bästa spelaren i det bästa laget och det bästa laget brukar inte ha målvakten som sin bästa spelare.

United skulle också vinna FA-cupen den säsongen och Schmeichel höll förstås nollan i finalen.

På hösten hade Schmeichel emellertid inte hållit nollan, då Rotor Volgograd besökte Old Trafford i Uefacupen. I matchens slutskede ledde ryssarna med 2-1. United fick hörna. Schmeichel sprintade till offensivt straffområde.

Ryan Giggs svingade in bollen från vänster. Mitt i straffområdet nådde Schmeichel högst och bollen gick in i nät.

Ryssarna gick förvisso vidare på bortamål men Schmeichels mål såg åtminstone till att United förblev obesegrade på hemmaplan i Europaspel.

Mål gjorde Schmeichel i februari 1997 också. På en cykelspark. Det godkändes inte. Målvakten var offside.

Tjänstefel av domaren, förstås. Om en målvakt gör mål på en cykelspark ska målet godkännas. Det kanske inte står så i regelboken men till och med en domare måste förstå att reglernas andemening är att ett sådant mål under inga omständigheter ska dömas bort. Det är sunt förnuft.

Schmeichel fick några månader senare tröst, då han för fjärde gången fick en guldmedalj om halsen som förkunnade att han vaktade målet för Englands bästa lag.

Unitedkarriären tog slut 1999. Redan under hösten meddelade Schmeichel att han inte längre klarade av det ursinniga tempot i Premier League.

Senare har han väl ångrat sig. Om han bara hade varit lite mindre stolt och accepterat att vila då och då kunde Unitedkarriären ha förlängts.

Slutet i United blev magiskt. Manchester United vann ligan, FA-cupen och Champions League. I sin sista match som Manchester United-spelare var Schmeichel lagkapten, i avstängde Roy Keanes frånvaro, då Bayern München besegrades i Champions League-finalen. Uniteds kvitteringsmål i finalen kom sedan Schmeichel förvirrat tyskarna då han dök upp i offensivt straffområde på en hörna i matchens slutskede.

Schmeichel fortsatte karriären med spel för Sporting Lissabon och han blev portugisisk mästare. Sedan återvände han till Premier League för spel i ett par småklubbar, men det tar vi ingen notis om.

Efter spelarkarriären har Schmeichel synts i media. Expertkommentator förstås, det är ju det naturliga jobbet för en gammal fotbollsspelare. Men även i underhållningsprogram. Både som deltagare och programledare. Han har också återvänt till United som klubbambassadör.

Målvakten Peter Schmeichel kallades för The Great Dane (som inte bara betyder Den stora dansken eller Den fantastiska dansken utan även är engelska för hundrasen Grand danois). Ett mycket passande smeknamn. Schmeichel är ju både stor och fantastisk. Dessutom dansk. Och likt en hund så skällde han ofta.

Vi som är tillräckligt gamla för att komma ihåg 1990-talet minns hur Schmeichel gapade när Gary Pallister eller Steve Bruce gjort ett misstag. Ja för all del, Schmeichel kunde nog skälla ut försvararna även om det var målvakten som gjort ett misstag.

Schmeichel drog till sig uppmärksamhet. Han syntes. Han hördes. Han tog plats. Du ville inte gå in i en duell mot honom.

”Under större delen av hans tid hos oss,” skriver Alex Ferguson i sin självbiografi, ”var Peter Schmeichel den bästa målvakten i världen.”

Ifall vi var ouppmärksamma då adderar Ferguson: ”Jag tycker inte att en bättre målvakt någonsin har spelat fotboll.”

Schmeichel var stor. En jätte i målet. En jätte i straffområdet.

Orädd. Kaxig. Arrogant. Dominant.

När han fångat ett inlägg hade han en fantastisk förmåga att sätta igång spelet med långa och precisa utkast. För sin tid var han också mycket bra med bollen vid fötterna. Andra målvakter i generationen fick problem när målvakterna inte längre fick plocka upp bakåtpassningar. Inte Schmeichel.

Först och främst var han ändå en målvakt. Från handbollen tog han med sig stjärnhoppet, som han ofta använde för att rädda. Sin storlek till trots var han vig och atletisk med utmärkta reflexer. Med en enorm räckvidd kunde han göra till synes omöjliga räddningar.

Idag fyller Peter Schmeichel 60 år. Vi säger ett stort grattis!