Så kom dagen då ännu en manager för Manchester United fick lämna sin post. Med tidigare exemplen har det varit möjligt att sätta både ord och känslor på avskeden. Med Ole Gunnar Solskjaer är det annat. Det har visserligen bara gått ett dygn sedan beskedet kom, men likväl är det svårt att hitta något adekvat känsloläge.

För vi alla känner olika kring tillkännagivandet som nådde oss under söndagsförmiddagen – Ole Gunnar Solskjaer är inte längre Manchester Uniteds manager.

Somliga jublar. Somliga känner vemod. En del befinner någonstans mittemellan dessa patos.

Personligen tillhör jag nog den skara som inte kan bestämma sig.

Innerst inne tror jag att alla röda supporters ville se 48-åringen lyckas som manager för klubben. Men till slut blev priset för högt. Till slut blev allt bara till en ond spiral.

Norrmannens förhållande med Manchester United blev under hösten så pass komplicerat att det bara fanns en utväg. Det var det enda rätta. Men allt blev bara så fel.

Jag behöver egentligen inte ägna mig åt någon smutskastning här, för visst råder det väl en ganska tydlig konsensus kring vad, och vilka, som bär störst skuld i hela den här soppan?

Just det, den mest inkompetenta klubbledningen, med de mest inkompetenta personerna du kan tänka dig för att bedriva en fotbollsverksamhet på den yttersta nivån.

Det är ett skämt. Men här står vi.

Om det hade funnits rätt personer på rätt plats, hade Solskjaer inte behövt gå igenom något han från första början aldrig var kapabel att göra. För att leda en klubb av Manchester Uniteds dignitet är inte för vem som helst.

Som spelare var norrmannen minsann inte vem som helst, men som manager för samma klubb skulle han komma att bli det. Det funkade att spela på känslor ett tag i början, och om det var något Solskjaer verkligen lyckades med, var det att blåsa liv i ett lag som hade kraschat under José Mourinho. Men det här med att kunna klubben är inte alltid något positivt. Särskilt om man kan den för bra.

I dagens fotbollsvärld tycks det vid många förhandlingsbord vara en av de mest avgörande aspekterna vid en tränarrekrytering; att kunna klubben.

I Manchester United är det extremt farligt att både tänka och agera så.

Att med före detta klubbikoner eller spelare försöka hitta tillbaka till något som funkade förr och i viss mån återskapa det, är rena giftet. Naturligtvis är tanken på det lite nostalgiskt kittlande. Men är det hållbart och hälsosamt? Knappast.

Inte sällan har det hetat att Solskjaer inte vetat vad han gjort under tiden som kapten för skutan. För hans egen del har det varit enklast att parera frågor och diskussionsämnen med lättköpt svammel och smörande om ”The United Way”, klubbens DNA, och att fotboll ofta handlar om små marginaler.

I medgång köper man som supporter det. Till och med romantiserar det lite grann. I motgång är det desto enklare att opponera sig. Inte minst när samma mantran återupprepas efter var och varannan match.

Det går att säga oerhört mycket om Solskjaers knappa tre år som manager för Manchester United, men för tillfället är det svårt att se helt nyktert på allting.

Min känsla är att det kommer dröja ett bra tag innan vi riktigt och rättvist kan utvärdera norrmannens gärning på tränarposten i Manchester United. För att göra det behövs någonting nytt att jämföra med. En ny manager att jämföra med.

Vi jämförde David Moyes (trots att han fick en väldigt kort tid i klubben) med efterträdaren Louis van Gaal och tyckte nog ganska enhälligt att det blev bättre med nederländaren. Vi jämförde därefter van Gaal och Mourinho, och då handlade det knappast om att hylla den som gjorde det bäst. Nej, diskursen var snarare vem som var värst, och vem som förgiftade klubben mest.

Vi har nu hunnit ställa Solskjaer mot Mourinho, och trots att portugisen vann klubben ett par titlar, anser nog en majoritet att känslan ändå blev bättre med Solskjaer. Och till dags dato är det fortfarande där vi står – det blev å ena sidan bättre än Mourinho, å andra sidan är det en överdrift att säga att det blev bra.

Vem vi ska få jämföra med framöver återstår att se. Michael Carrick tar visserligen över som tillförordnad manager, men det räknas liksom inte.

Till dess att en ny manager tillsätts kommer både supporters och hela Manchester United leva i ett vakuum. Framtidsutsikten den här säsongen är dunkel. Laget och dess spelare famlar fortsatt i mörker och på högre nivå står en klubbledning som har skjutit sig själv i bägge fötterna.

Manchester United behöver nu rädda det som räddas kan. Förra gången fungerade det med att tillsätta en person som kunde klubben, men nu?

Bara för att det är Manchester Uniteds klubbledning det handlar om, skulle det inte förvåna om man bestämde sig för att först sparka Solskjaer, och återigen ta in honom som en interimlösning. Om det är någon klubb som skulle kunna göra något sådant, är det Manchester United.

Men förhoppningsvis har man lärt sig något under perioden med Solskjaer (visst, det är mycket begärt att de ska ha lärt sig något). För oss supporters fick vi i alla fall lite tro tillbaka, och vi fick åtminstone upp lite fart under Solskjaers vingar.

Plötsligt börjar en ny era, som vi inte vet någonting om ännu. Det är också svårt att sätta ord och känslor på.

Men på något vis ska det nog bli bra. På något vis kommer vi börja tro igen. För vi alla vill den här klubbens bästa.

Det finns även något fint i att mannen som fick lämna sitt uppdrag, trots allt också kommer vilja klubbens bästa.

”The United Way”, om än i ett nötskal.