You’re gonna win fuck all. Sjöng de patetiska Stokesupportrarna. Som var mer intresserade av att heja på Chelsea än att hylla sitt eget lag, vars elfteplats var klubbens bästa prestation sedan mitten av 70-talet. På planen vann United med 4-0 utan att svettas. Men det spelade ingen roll. För i London gjorde Chelsea vad vi alla visste att Chelsea skulle göra. Sången hade rätt, vi vann ingenting. Det bestående minnet av säsongen är att vi i slutändan inte vann någonting. Nummer 19 får vänta.

Som en säsong i Unitedhistorien kommer 2009/10 snart att vara en parentes. En andraplats i ligan och en kvartsfinal i Europa är inget man minns tio år senare. Men det här ska inte bli någon djupare analys av vad som hände och varför det gick som det gick, snarare ett potpurri av minnen från säsongen kombinerat med sedvanligt tyckande.

This is how it feels when your team wins nothing at all, nothing at all, nothing at all. Den här gången sjunger vi om oss själva. Vi sjunger sången som den ursprungligen var menad att sjungas. Inte för att håna Manchester city. Det är så här det känns att vinna ingenting. Man glömmer snabbt, efter tre raka ligatitlar är förlustens bitterhet placerad långt bak i minnesbalken. Och när den kliver fram igen är det ingen trevlig återbekantskap.

Ingenting? Men… Vi vann ju ligacupen? Och det är klart, det gjorde vi faktiskt. Semifinalsegern mot city var en av säsongens mest minnesvärda matcher. Men den matchen handlade om att förlänga citys trofélösa tid, inget annat. Finalen mot Villa var en trist match där vi med ett hyggligt lag gjorde vad som krävdes. Precis som ett år tidigare mot Spurs. En ligacupseger är kul i fem minuter, mer än så är det inte. (Att sedan Stokesupportrarna som jag skrev om inledningsvis skulle värdera en ligacupseger annorlunda är en annan diskussion som gör dem än mer patetiska när de sjunger om att vi inte ska vinna något.) Men det är ju alltid bättre att vinna en cup än att inte göra det. Och det är kanske bättre att glädjas åt det lilla än att gråta över det stora.

Den andra inhemska cupen. Den som räknas lite grann i alla fall. Den ska vi inte prata om.

Bättre var då fotbollen när vintern äntligen lämnade vårt avlånga land. Vi vann på San Siro för första gången någonsin. Självklart efter en klassisk match. Det började dåligt och ett effektivare Milan hade avgjort åttondelsfinalen på en kvart. När matchen var slut var det emellertid vi som kände oss lite lurade som bara ledde 3-2. Nu räckte det förstås gott och väl. Vi förnedrade Milan i returen, 4-0. Klasskillnaden var total. I slutändan var vi så överlägsna att det mest handlade om David Beckhams återkomst till Old Trafford. Det var vackert när han plockade upp den där halsduken.

Och kanske är halsduken vad vi kommer att minnas av den här säsongen om tio år. Ja, inte den som Beckham plockade upp specifikt utan den som alla Unitedsupportrar bar. Den som var färgad i grönt och guld. Förhoppningsvis kan vi se tillbaka på våren 2010 som början på slutet på Glazers äckliga regim. Den gröngulda revolutionen var mäktig. Förhoppningsvis kommer vi att minnas den som något mer än bara en parentes.

På fotbollsplanen minns jag två utmärkta laginsatser i norra London – 3-1 mot Tottenham och 3-1 mot Arsenal imponerar. Tyvärr var de matcherna undantag snarare än regel. Över hela säsongen gjorde vi inte många helgjutna insatser, i alla fall inte mot kvalificerat motstånd. Då är det lättare att peka på plattmatcher. Sju förluster i ligan går inte att argumentera bort och att vi faktiskt hade en teoretisk chans att vinna ligan inför sista omgången berodde mer på vad övriga topplags prestation än vår egen.

Man kan peka på individuella insatser och resultat som avgörande. För mig dog dock säsongen när Rooney skadade sig i München. Matcherna som följde är jobbiga minnen som jag inte vill återuppliva. Men att United är så beroende av Rooney är ett problem. Och det märks inte bara när Rooney inte spelar, det märks också de gånger han en dålig dag. Han har personligen gynnats av att Ronaldo stack till Madrid men för laget var den affären naturligtvis dålig. Rooney har förvisso lyckats ersätta Ronaldo men ingen har tagit över Rooneys gamla roll.

Vi öste in mål under säsongen. Vi gjorde 20 mål mer i ligan än förra säsongen. Trots det är jag inte övertygad om att vår offensiv idag är bättre. Min känsla – och jag har inte orkat kolla om den stämmer – är att vi framför allt har blivit bättre på att göra mål tre, fyra och fem i de redan avgjorda matcherna. Och de målen är förstås inte lika mycket värda.

En skadad Rooney har jag redan diskuterat. Men det var ju inte bara Rooney som var skadad. Man vet att det är illa när man tvingas ställa upp med Carrick och Fletcher i som mittbackar – i samma match. Skador är en del av spelet men innan jul blev det för mycket. Nu tror jag dock inte att det bara är slump. United har under lite för lång tid varit lite för skadedrabbade för att det bara ska kunna vara en slump. Om jag var intresserad av att göra en billig poäng skulle jag nämna Louis Saha. Lösning? Sparka alla!

Men, men. Nog med negativt.

Säsongen 2009/10 var Manchesterderbyts säsong. Tillsammans med halsdukarna är det matcherna mot city vi kommer att minnas. Det är inte längre möjligt att bara ignorera city. Därför var det ack så viktigt att visa vem som bestämmer. Grannen var stökig en stund men när den feta damen gjorde sig redo för att sjunga kom det röda knockoutslaget.

Det började i september. United gjorde egentligen en fantastisk match men individuella misstag och en storspelande motståndarmålvakt såg till att det stod 3-3 efter 90 minuter. Det var inte rättvist någonstans. Men medan de blå firade en stulen poäng fortsatte de röda att spela. Sir Ryan Giggs slog en magisk passning – Owen var rätt man på rätt plats och slog bollen i mål. 4-3. Owens enda viktiga insats som Unitedspelare.

Vi spolar fram klockan till januari. United tog emot city i ligacupens semifinal. En usel domare såg till att city gick in i matchen med ledning 2-1. Ett handikapp kan vi kalla det. Efter 90 spelade minuter stod det 3-3 (totalt) och en oviss förlängning väntade. Då slog Sir Ryan Giggs ett inlägg. Wayne Rooney nickade. 4-3. Och bannern på Stretford End uppdaterades. 34 years (fuck all)!

Sedan blev det april. Ett sargat United åkte till Wastelands med fyra raka segerlösa matcher i baggaget. Motståndet var extra motiverat då viktiga poäng i kampen om fjärdeplatsen stod på spel. Matchen blev en sömnig historia och såg ut att sluta mållös. Klockan hade passerat 90 minuter. Evra gled fram på vänsterkanten och slog in bollen i straffområdet. Där dök Paul Scholes upp. 1-0. Vissa saker bara är.

Totalt tycker jag, sett till spelarmaterial och skadeproblem, nästan att laget överpresterar under säsongen. 85 poäng i ligan är bra, även om sju förluster är alldeles för många. Men att sluta tvåa är alltid bittert, speciellt när det i slutändan bara skiljer en enda löjlig poäng. Förlusten mot tyskarna är också svår att smälta. Det såg ju så bra ut i 41 minuter – säsongens bästa spel.

Underpresterat tycker jag definitivt inte att laget har gjort. I enstaka matcher absolut men knappast över hela säsongen. Ska vi lyckas bättre nästa säsong behöver laget nytt blod. Om vi ignorerar skadeproblemen är både målvaktssidan och backlinjen bra. Och om Nani kan fortsätta att spela som i vår tycker jag också att vi har det bra ställt på yttermittfältet. Vilken förvandling den killen har genomgått. Det trodde jag aldrig.

Vårt centrala mittfält däremot är ett stort problem. Under säsongen som gick var det bara Fletcher som höll en tillräckligt hög nivå över hela säsongen. Scholes avslutade säsongen starkt men svarade också för några av karriärens sämsta insatser. Carrick gjorde en svag säsong och jag ser honom inte som den ledare Uniteds mittfält behöver. Anderson och Hargreaves är, av olika anledningar, frågetecken medan det är naivt att tro att Gibson över en sommar ska förvandlas till en klasspelare. Vidare är Park och Giggs bara centrala mittfältare som en nödlösning. Jag anser att United behöver värva två nya mittfältare för startelvan. Och Carrick får gärna förlora avgörande straffområdesdueller i en annan klubb nästa säsong.

Sen har vi anfallet. Truppen idag består av sju anfallare och det är för många. Samtidigt är jag inte säker på att kvalitén är bra nog. Rooney leder laget men bakom honom? Berbatov passar inte som ensam center och han lyckas heller inte tillsammans med Rooney, vilket gör att han inte är lämplig som andraforward i United. Owen borde aldrig ha värvats och borde säljas till en klubb som passar honom bättre. Wigan kanske. Hernandez är möjligen en joker men han är primärt en man för framtiden. Sen har vi Diouf, Welbeck och Macheda. Ingen av dem känns som en färdig lösning. En ny forward behövs alltså. Problemet är dock att den som är bra nog knappast är beredd att spela andrafiolen bakom Rooney.

Sen har vi ju den där biten med pengar. Har United några pengar att värva toppspelare för? Eller tvingas vi lita till att Ferguson lyckas trolla med ett redan begränsat material? Jag är rädd för att pengarna inte finns där och då dröjer det inte länge innan vi har vant oss vid att inte vinna någonting. Och våra bästa minnen handlar om derbysegrar och viftade halsdukar snarare än ligasegrar. Is this how it feels to be city?